Jag tittar ner i småkrypens värld och hittar mig själv som en
myra, en ynklig myra. Man tror nog att man inte kan göra någon
skillnad som myra, de har inga känslor och de är näst intill oanvändbara.

Men just som jag tänker dessa vedervärdiga tankar ser jag hur
myrorna hjälps åt att bära iväg en av deras bortgångne vän. De
hjälps åt och samarbetar. Kanske sörjer dem deras vän, kanske
gråter de minimala tårar som inte ens hörs av den mest lyhörda.

Kanske är det bara en instinkt myror har, kanske har jag fel.
Men om jag har fel, säg det inte, jag vill se det fina som finns kvar.
Även om det är en lögn, även om jag har fel.