Fågel flaxar fram från boets trygga vrå,
blicken bruten bakom vingarna de två,
Vart vänder vår till vinter i vinden?
När blandas bitande köld med kinden?

Alltid ser vi så säkert till gårdagen adjö,
månen mästra mystik till den fagraste mö,
men nära når nästan ingen nyckel låsa,
bort, bevarande bitar, som i vinden blåsa.

Kvittret kan kvitta när skuggorna vittna,
som en sångfågel på kvisten stilla sitta,
hörs en ihågkommen gårdag gnissla glest,
rösten rasslar, reser sig rökig och hest.

Säg ditt sista adjö innan stormen vill stanna,
påvisande petas här promiskuöst på din panna,
blodigt bett böjer bandet brådmodigt väl
får fina fågel fallerande falla av Akilleshäl.

Vad voro verkligheten utan viskepelsens visit,
blott bojors börda brydda av bestridd invit,
ur askan en anekdot apropå fågel Fenixs fagra flykt,
trygghet trängs i boet som vi båda tacksamt byggt.

Golva det goda till gruvans grav gärdat av svar,
alla axlar vi ödet möta alldeles abrupt envar,
men lämna gammalt groll och lova lyhört leva,
pulsen kallar, känn, ingen tanke här som treva.