Stilla,
jag kunde se alla människor.

När jag blundade kunde jag förnimma
vår gemensamma resa.

Vi var förankrade,
fastlåsta,
men ändå på väg.

Vår storhet fanns i framtiden.

Vårt vardagsmönster hade övergivit
oss,

nu låg hundarna och väntade,
dess käftar gläfsande
i den vackra och stilla natten.

Mörk flöt vår älv där tusentals år
vilade i strömvirvlarna.

Min sorg över de stora talens riktning
färgade mina drömmar.

Jag såg alla människor,

friheten var på väg,

vi böjde våra krumma ryggar
och rensade bort ogräset i våra
trädgårdar.