Jag är fast i en värld av mörker. Jag ser allting rasa och hjärtan brista. Överallt ligger skärvor. Skärvor av det som en gång var människor med ett sinne och ett hjärta. De vackra färgerna som en gång fanns övergår till svart. En djup färg som ingen hittar ut från. Alla faller utom jag och smärtan i mitt bröst skrämmer mig. Allting blir så svart att knappt jag kan se något längre. Jag låter tankarna skildras i mitt sinne för att förstå. Jag sänker blicken och kollar ner mot mina fötter där de står stela och kalla på den hårda marken. Mörkret flödar runt mig, runt mina fingrar. Rinner som sand. Det är med en oerhörd smärta som jag inser att jag är mörkret som täcker min värld.