Hon log inte emot mig denna morgon. Tyckte mig se att hon hade åldrats. Håret hängde i vita stripor och kylans andedräkt hade som förstenat varje del av henne.
Trots det stod hon likt en stolt väktare framför vårt  hus som alla andra dagar. Trogen sin plikt och sitt  kall.
Hon var vacker, oerhört vacker men sorgsen.
Inga fåglar ville söka skydd i hennes krona, inga myror ville kittlande krypa längs hennes stam och inga barn ville leka i hennes skugga.
Jag viskade till henne, du vet väl att det kommer en vår?! Varma vindar kommer återigen väcka dina rötter. De kommer smälta din sav och locka fram gröna löv på dina grenar som likt ett böljande hårsvall kommer dansa fritt i vinden.
Du vet väl detta, frågade jag henne igen i ett försök att ana det slumrande livet i denna till synes döende björken. Men jag fick inget svar.
Du måste veta, du har stått här så länge, du måste fått möta våren fler gånger än mig. Fler årsringar syns i dig än i mig.
Du kan väl inte ha slutat hoppas eller tro, din ungdom och hälsa kommer återigen stå vid din dörr, snart, mycket snart.
Nu viskar jag inte längre, jag ropar det till dig och alla andra träd. Inte ens döden får sista ordet, det kommer en vår, det kommer alltid en vår!!