Ingenting trycker in
så hårda glasskärvor
av den spruckna verklighet
som skär våra nätter från timmar,
minuter till blånande sekunder,
som hans förlåt.
De mekaniska kärleksförklaringarna,
midnattsmässandet,
de torra tungorna över de saltade såren.
Tröttheten av att inte kunna hjälpa mer,
tröttheten av att ingen hjälper oss,
tröttheten av att görandet dras ihop
till ett svart hål i bröstet
och han sitter på badrumsgolvet
bland likgiltigt fallande vatten
och kan inte få rent
i det där vackra huvudet.