hans leder är så styva
och hon förklarar att hon inte orkar mer
att oron blivit för stor
rädslan för hans fall
och för hennes i det
och de lägger honom i sängen
och hans vita hår rufsas till
och karamellburken står halvtom intill
det är svårt att peta ut lakritsen
och hon tar hans hand
och de ber sin aftonbön
som de gjort i decennier
och hon traskar hem
till något som inte känns som hem
inte med honom
och verkligen inte utan
i en lägenhet som skulle vara enkel att leva i
istället för huset vid vattnet
och det mörker som faller där
men den tystnad som råder här
är att välja mellan två onda tunga ting
och ensamma är själsfränderna
då vardagen nu måste levas isär.