Tysta munnar fyller tomheten.
Jag är ledsen om jag inte höll måttet.

Hålla käften är ju ändå vad man brukar göra.

Vänder bort blicken.
Ögonen, påtagligt trötta och ögonlocken tunga.
Vänd dem upp och ner.

La familia es todo.

Men du vet inte vem jag är.
Vad som gömmer sig under alla lager.
Under alla påtagliga ansikten.

Det jag ser nu, det såg jag inte igår.
Jag kommer aldrig vara lika ung som jag är nu. Och nu. Nu.

Människan är ett misslyckat koncept.
Vi är alla dömda att våndas i våra kroppar.
I våra tomma skal.