Kylan växer
inom, på själens
nakna, grå stränder.

Den kramar hjärtat,
hårt till is.

I tinningarna, blå,
dunkar pulsen, än.
Lång tid kliver
igenom lekamen,
förbi anden, -
- som lyser inom
på köttets arena.

Där finns de blodiga
prinsarna och donnorna,
som söker knyta an till
Meningen med
och Sanningen om
varför de finns...

Förmodligen, får jag se
saker och samband, än,
eftersen jag gått bort.

Det är, ju, så trevligt att vara!