Alltid detta avkrävande. Denna utsträckta milda form av kvävning. Lika skavande som stolens hårdhet under kärlekens utdragna dissekering. Termin efter termin. Soldragning efter soldragning. Dammskuggad.

Vad ser du i mönstret frågar Herr Svartfågel. Hur tolkar du de utdragna spretigheterna? Vilken förklaring har du på allting som lutar och på det som faller över kanten?

Under foten öppnar sig munnen. Slukar mig hel. För inga katter kan lämna detta skinn. Det obegripliga är ju min vapendragare. Sprättat och osprättat lika. Gulddoft och läder taturerat i varje linje. Insidan imploderar men sparken genom etiketten har ninjas kraft och bergets svaghet.

Ja, alltid denna gaffatejps förbundenhet med silkessnarans glidande lätthet. Dessa utsträckta händer som lyser så milt för att sedan skära med rakbladets precision.

Efteråt. När kaffedoppet fyllt varje hålrum. Guldstolen brutits och bankats genom hjärtat. Lyssnas det till kamrarnas kör. För fint skall vara fint. Också utan snus och i en jävla låda.