Kan man få utslag på insidan av skinnet?

Allergi i sinnet?
Eller eksem i minnet

för fa-a-a-n va det kliar!
Hela mitt nervsystem skriar
som Edvard Munch i kvadrat.
Jag är explosiv som nitrat-derivat,
en osäkrad handgranat –
allting måste göras med FART!

Jag är bara av sådan art
som måste maxa från start,
det är liksom självklart –
självskrivet –
för livet är bara givet
en enda gång...

Och om jag hade en theme song
skulle den ha det här drivet,
det är som ett tvång
för min kropp är för trång
för att inte ge utlopp
för hopp
(som i språng).

Mitt hjärta är en heliumballong
och i mitt blodomlopp
pulserar fem miljoner Ampere,
bultar genom varenda artär
och det skaver och skär –

men jag vet inte vad det är.

Är det begär,
den här
känslan som liksom tär
och gnager och skrapar,
river isär
men samtidigt skapar

ungefär som när

ett sår läker
men du fläker
upp skorpan igen och igen,
och sen
är du inte alldeles säker
på om du gillar ärret under
eller bara vräker
ut beundran i stunder
när du inte står
för dina blunder.

Gamla sår blir silvervita spår
som går
bakåt år efter år
in i minnets djupaste vrår.
Varje ärr blir
en souvenir –
en dekor som består...
Men är det för att du förstår
så mycket mer
som du inte får
några fler?

Är det tack vare ditt välputsade manér,
eller för att du blivit gammal och stel
som du håller dig hel?
Ler du när du ser
barn som ger
allt
eller ber du dom varva ner
med en allt högre halt av kallt

ogillande?

Det är förvillande
hur likt mogenhet kan vara vantrogenhet –
men nej.
Successivt stillande är inget för mig
och om tillbakalutat chillande
känns okej för dig
så får du bada själv i vemod
för i mitt blod
finns ingen plats för ve
bara mod
att leva för tre.
Du ska få se

att jag klär bäst i fartstrecksränder!

Och om jag måste släcka bränder jag tänder
när jag lever ut min kalender –
så är det faktiskt sånt som händer…

Jag syr hellre nån blessyr
än flyr till någon som styr
mig in i något jag avskyr.
För mig är en halvmesyr lika med tortyr,

så se mig leva till trehundra procent,
känna allt någon någonsin känt.
Se mig växa med hela livet som läxa
och sen kan Munch bli min student
i konsten att skria som aldrig förut,
vråla fram glädjetjut
medan vi lever absolut,
fullt ut

från början till slut.