så har det spruckit upp,
som sommarmoln, snörök.
högt och bort, likt brända böner.

vet inte till vilka gudar du nu tillber
eller med vilka händer du ber,
men jag vet vad din röst lämnade i mig
och vad min kunde ha lämnat i dig.

kanske kunde jag ha kysst fast dig,
varit den stollen du frivillig omfamnade.
men vi visst båda, långt innan vi var ett
att saker smälter, att ögonen alltid
kommer att öppnas.
långsamt eller våldsamt spelar ingen roll,
de öppnas på ett sätt vi inte kunde dela,
så nu öppnar jag och säger farväl.

så kära S,
ja, nu finns det texter om oss
men det är också allt.
inget blod eller ben,
bara bokstäver och bläck.
en saga på bleka ark.