Det mest påtagliga här
är tystnaden
så lugnt och skönt, på riktigt.
Jag spänner en asurblå kupol över
gräsmattan, ut över världen.

Faller in i de kala björkarnas sus.
Lönnarna, granarna, ekarna
och varför inte
gräsets obetydliga prasslande över rötter
som vägrar ge upp.
Hela skogen ropar med mig.

Du som läser virvlar upp damm
i min svala kammare, berörd
av ingenting. Mitt drama har
samlat sig i skuggan,
dragit sig tillbaka
in i min blå sfär där draget
efter ditt besök
lämnar en vissling ringande i öronen.