Alla ljud stiger in i tystnad, hon har tömt rummen på ljud, släckt alla stickande ljus, förberett sig till sömn, hon lägger sig i sängen med en ljuskälla vakande till boken hon läser, en rörelse syns, är du en stor fjäril en sådan stor fjäril har jag aldrig sett, hon inser att detta är en fladdermus; hur skall jag kunna hjälpa dig ut, hon vandrar från rum till rum för att se vart fladdermusen landat, ser fladdermusen sitta tryckt intill en tavla, hon stänger alla dörrar av en anledning hon inte vet låter hon ett milt ljus lysa, lägger sig ned funderar vidare hur hon skall kunna hjälpa fladdermusen ut hon minns ord sagda om fladdermöss, så får jag ha handskar på mig; inför sig ser hon gossebarnet på bryggan med sin fjärilshåv, han brukar fånga fiskar i håven, han släpper ut fiskarna med en gång; det är en samvaroglädje i detta, så inser hon att med håven kan hon hjälpa utan att skrämma nu stiger hon upp hämtar in håven sätter på handskar utifall, sträcker håven till fladdermusen vilken liksom bara ramlar i, det enda hon behöver göra är att bära den ut, fladdermusen rör sig knappt väl ute vänder hon varsamt håven varmed fladdermusen försvinner, just liknande en skugga eller bara en rörelse i ögonvrån, hon gläds i sitt hjärta sluter dörren om sig lägger sig i sängen för sömn.
Så är ljuden så kallat annorlunda när dimman sveper om
dimman sveper om hennes axlar
barfota
svävar hon
lyft av lätthet
så är ljuden så kallat annorlunda när dimman sveper om sinneskarusellen
rörelserna blir så kallat annorlunda när dimman sveper om sinneskarusellen;
det finns en önskan, oftast, hos den vilken befinner sig i dimman, en önskan om stillhet
låt mig vandra i stillhet
i dig
fukta min hud
slut mina ögon
låt mig drömma ditt väsen
en önskan om stillhet att utföra en slags pantomim; detta för att känslan av att kunna slungas ur denna sinneskarusell finns där påtagligt närvarande, besvärande närvarande
med en rysning
känner jag marken öppnas
utan fotfäste
syns
intet
svälja
mig
att slungas samt falla in i ett okänt vilket skulle kunna vara ett gapande tomrum en avgrund, rörelser vilka hör till dimman
till skymningen
till natten till mörkret i dem eller runt dessa finns en önskan om frid i dig en sällsam frid
tillåt mig att leda dig
tillåt mig att föra dina steg
tillåt
mig
dessa rörelser bär inte med sig i sig ett sken, den skenande rörelsen vaknar just av rädslans att befinna sig i detta okända;
jag vandrar i ett okänt
där alla ting är lyftade bort
alla stolpar jag hade nedtecknade
var sak på plats
för att inte förvirra mig bort
för att ha dessa stolpar att hålla mig i
bättre att hålla ordning på tingens vara för att inte behöva leta efter dem, tingen är så lekfulla tycker om att leka tittut blir lätt tidstjuvar inte i det tid egentligen är i den tid vi lagt i bojor runt våra gångleder;’
hon tröttnade på sig själv
den alltmer instängda tillvaron åt hennes hud inifrån skalade av benen inifrån
hon iklädde sig vandringskläder medans ännu muskelknippen
ännu senor fanns vilka orkade bära husets grund
hon tog inte med sig annat än just vandringen
hon mötte en vägvisare vilken förde henne uppför bergsstigen
de mötte många så kallade hinder
i hennes ögon
ord sinsemellan yttrade de ej
hon minns fladdermusens besök här om liden
ser den tysta rörelsen
hon upplever vägvisarens rörelser vara så
såsomdenna
såsomdetta
liknelser
vad är dessa
till
för
milt smeker vi dina rädda utsiktsögon
när de kommer till det vilket för henne verkar vara ett hinder så är hindret öppnat
de sover med nakna ansikten i stjärnhavet
de når toppen
han tar hennes hand
var icke rädd
de tar klivet över kanten
de bärs av luften
svävar fritt
hon ser en kvinna vika tranor i handgjorda ark
siden sammet
trasa lump
en man talar med bonsai
i bäcken den vilken porlar in under bron
den vita
valvet
syns en karp
en trana landar
i ett körsbärsträd
sväva
sväva stillhet
i mina händer
öppna ryggens pelarsal
tänd
rökelsen
rena min syn
kvinnan faller på knä med blodstårar
han reser henne
lyfter hennes slöja
kysser hennes ögon