Så svårt att beskriva, smärtan.
hela kroppen brände av smärta
vad enda artär
krampade
Och dag och natt, de fanns inget slut och ingen början
jag låg och led
dag och natt led
kämpade för varje ny timme
va borta en timme,
kanske två per dygn
av ren utmattning
Och en natt, jag kommer aldrig glömma
något stirrade på mig
ur skuggan i rummet
min rädsla försvann
min känsla av att vilja kämpa försvann
någonting va där, nära mig
jag kände den fylla mig med tomhet
tvätta mig ren från synd och skuld
precis som en fånge
som ska bli utsläppt från sin cell.
min hy blev kall
hjärtat
hjärtat väntade på att spricka,
på att brista
där låg jag
inte längre rädd över att inte överleva
sa inget till någon
men jag var redo att lämna
redo att försvinna
att aldrig mera söka och aldrig mer finna
en sekund blev en sekund, som blev en minut som blev en timma
sedan kom dagen igen
genom fönstret och belyste mig i källaren.
den frid jag kände hade åter igen gått tillbaka till smärta
och kämpa för varje timma.
jag är fortfarande här
detta va 13 år sedan.
aningen mer bedövad
och med en växande distans mellan mig och andra.
smärtan är borta, men inte känslan av timme för timme
helt bortplockad från barndomsminne
som en ny person
i en gammal kropp.
utan lust och hopp.
samma själ men tvättad
så samma fast ändå inte.