Möt din framtid, men nuet får aldrig bortfösas.
Vid första anblick är tiden ett schiffer, som aldrig kommer att lösas.
Hur kan en, med endimensionella ord det mäta.
Sekunder, år, sekel är kring dig tillvaro, flätad.

Tid kan man hata; unga som gamla, kommer det alltid att rata.
Ändå är tid det, som ända in i slutet, behåller sin autenticitet.
Jag tycker också att det stundvis är så kallt.
Ändå finner man det vara det enda, som bibehåller en sanningshalt.

Att i ett aldrig stillastående fenomen gräva fram ett syfte,
var det inte det som de gamla grekerna, lyfte?
Att vänta på bättre tider, kan man slänga ned i sitt djupaste skrin,
såvida man inte besitter en tidsmaskin.

Stilla invänta att tiden skall ta slut, är ju på inget sätt kul.
Men alternativet är tveklöst, det dumdristigare klivet:
Leva för det mesta, visa ord citera, jäktande flanera, göra mera!
Om det verkligen var det du tyckte, kunde väl en dikt,
av en ung dum spoling, knappast vara värd att konsumera.

*

På tidens evinnerligt snurrande disk,
är den enskilde i universums största hav, blott en fisk.
Så: Varför inte strunta i det fisförnäma,
och kolla bort från det mondäna?

Ty den som från nuet flyr,
kan inte vara alltför kry.
Att som ett fån, försöka skapa en ljudkuliss,
mot världens högsta dån.

*

Vid den tid du denna vers hört,
har jag en anspråkslös frågeställning fört:

Varför rusa, för tusan?
Som att i ett futilt försök hinna till det som säkerligen svinner;
vatten, som alltid mellan dina fingrar rinner.
Har ingen poäng, är det jag finner.

*

Hm, måhända att en förmår stanna upp på disken,
även fast man bara är den maktlösa fisken.
Ty den står man för all tid på.
Om vi en ärlig chans giver, kan vi en glimt av de skimrande stjärnorna få.