Den allra sista gången jag någonsin rör vid dig, är du inte längre kvar.

Den smått leende man som ligger där är bara ett skal.
Din hud känns inte som du, kan inte riktigt förklara hur.

Ljuset vid din sida, träffar dina stora halvslutna blå.
Det är som skymning i ditt rum, utanför är världen full av vår.

Önskar innerligt och av hela mitt hjärta att du bara sov.

Genom persiennen ser jag sol och vår, innuti är jag bara ett stort öppet sår.
Vill helst inte gå, men ditt stora hjärta kommer aldrig börja slå.

Jag blundar och håller in så många tårar jag förmår, sedan beslutar jag mig för att gå.

Utanför har min lilla värld blivit så kall, hur jag än vänder mig om så är smärtan där.

Så jag går rakt fram och vänder mig aldrig mer om.