Ångest, tårar, illamående, lögner och rädsla är bara några av de faktorer som tusentals barn måste leva med varje dag. Men jag ställer mig frågan: är det verkligen nödvändigt? Och Vem är det egentligen som tar ansvaret för det?

Mobbing har förekommit sedan flera hundra år tillbaka och finns fortfarande förmodligen i en större utsträckning än vad vi vet om. Idag är begreppet mobbing något som platsar inom många olika områden och i många olika åldrar. Varför finns då mobbing? Varför uppkommer mobbing? Och framförallt ; hur kan vi
stoppa den?


Skolan har ett enormt ansvar i den här frågan. Den är skolans skyldighet att se till att mobbing inte förekommer. Lärare och personal som blundar för mobbing, blundar också för ett samhällsproblem. En skola som inte arbetar mot mobbing tar inte sitt ansvar. För att kunna motverka mobbing måste vi börja någonstans och i skolan kan både lärare och personal påverka oerhört mycket. Lärare ska i barnens ögon funka som en förebild och om inte lärarna själva vågar kliva fram och säga ifrån, hur ska då barnen våga?
Jag bara hoppas att alla skolor ute i landet verkligen tar sitt ansvar i den här frågan. Det behövs verkligen. Inte bara för barnens skull, utan också för samhället i sig.

Personligen så fick ja stifta bekantskap med begreppet mobbing i rätt tidig ålder. Jag var inte utsatt, men jag såg och jag försökte hjälpa. Att se på och försöka och försöka, det tar på psyket. Man mår dåligt. Man mår riktigt dåligt. Och vad gör man när inget hjälper? När ingen hjälper? När man står ensam kvar? Många ger upp.
Jag gav inte upp. Jag lärde mig att säga ifrån och trots alla hårda ord som jag fick tillbaka, mådde jag mycket bättre inombords. Jag visste att jag gjort skillnad, även om ingen sa det till mig. Jag var 11 år och hade för första gången lärt mig vikten i att aldrig ge upp, vikten i att ta ansvar och vilka konsekvenser det gav.

Det jag vill komma fram till är att det inte bara är skolans ansvar att förhindra mobbingen runt om i landet. Det är också omgivningens ansvar. Klasskompisar, föräldrar, de som går förbi skolgården och ser, men som väljer att blunda. Det är erat ansvar också! Min uppmaning till omgivningen är att lära sig att säga ifrån. Våga stig fram och sträcka ut en hjälpande hand. Det gör sådan otrolig skillnad, även om det kanske inte märks från början. Ett ord, eller en mening om du så vill. Det är allt som behövs. Ge inte upp, våga stå ensam kvar. Stoppa mobbingen!

Inget barn ska behöva känna obehag inför skolan, inget barn ska behöva känna sig ensam och utanför. Inget barn ska behöva känna sig utpekad och utskrattad. Barn är fantastiska, de erhåller mera värme och kärlek än någon annan varelse på jorden, om man behandlar dem på rätt sätt. De borde aldrig få stifta bekantskap med begreppet mobbing. Så snälla jag ber er, öppna ögonen. Nu är det upp till er.

Vill ni förändra? Tar ni ansvaret?