regnet målar sina prickar över vattnet, sina spjut som gång på gång sticker hål på den sköra ytan. trädets ekon, miljontals bitar av en massa som någonstans. någonstans är massan bara en dov viskning. stammen är en stark man, men kraften vilar tryggt i rötterna, djupt under marken. bakom dess hemligheter. ovanför marken finns bara det sköra. bladen tårar. sådana tårar som stannar innanför, inuti på den smala kanten till en verklighet. tårar som förblir hopp om någonting att. någonting att leta efter, finna, önskningar som blåser, skaver, storm, aska eld och brinnande ho-

nej

ingenting, utom nakna tomheter. himlen dör, gråter och gråter och solen bär upp, lyfter existensen på sina armar. lyfter dagen.

sanning, jag berättar om mitt hjärta på denna plats. mina steg sitter kvar i markens yta, så länge. i massan finns minnen också. många. livet är en klump och jag formar den sakta nu och jag sitter stilla, så stilla jag kan i tystnaden och jag tänker att. här.

här kan jag blöda.