Hur ska man förklara så att "andra" fattar
ens sorg?

Hur ska man berätta om saknaden
av en lycklig barndom?

Som att ens föräldrar inte hade vänner
som de bjöd hem på fika.

Eller att jularna alltid var mycket
fylla och ingen äkthet.

När vi reste på sommarsemester
i fyra veckor

var ditresan och hemresan
de enda helnyktra dagarna.

Längtan efter "vanlighet" och oförmågan
att leva i den.

Lyckan kunde vara att ha samma
smörgåsar som kompisarna
på utflykten

eller att jag också åkte skidor på
sportlovet som alla andra.

Sen att alkoholen drog som en hinna
över alla andra minuter vi inte var
i backen, berättade jag förstås aldrig....