Det var därför du i din förbenade så kallade ensamhet, sökte dig till någon annan
Du intalade dig själv att det inte betydde något, att du ändå inte älskade mig
Att vi alla är människor, visst måste du få ta dina egna, vuxna beslut
För oj, så vuxet det beslutet var
Oj oj oj
Jag blev förvånad över din oförmåga att inse att du i och med det "vuxna beslutet" tagit ett beslut när det kom till oss
Det existerade inget "oss" längre
Men allt blev rättfärdigat när jag redan innan ditt beslut själv tagit beslutet genom att hålla tillbaks dig från din egen lycka
Jag är den som har felat

Då frågar jag dig slutligen det här; känner du dig fri? Kan du nu glädja dig åt livet just för att det som höll dig tillbaks är borta? Har dina världsliga bekymmer försvunnit just för att jag har det?
Eller, är det så att det har kommit upp mer bekymmer just för att jag försvann? Kan det vara så att du äntligen har blivit ditt eget bekymmer?