UNDERKAT.
TAGGAR
TAGGAR
Prosa - Epik, även kallat prosa, är den berättande genren. Hit räknas berättande, fiktiva texter men även icke-fiktiva berättande texter kan, med en episk framställning räknas hit. På svenska har de fyra kategorierna för normen utifrån längden översatts till roman, kortroman, långnovell respektive novell.
UTVALD TEXT
Magnus Mögel var för övrigt inte bara frisör, han var även vit, medelålders och etniskt svensk. Och som så många av den sorten var han lite trög och hade därför stora svårigheter med att acceptera att mycket förändrats sedan hans barndom och ungdom.
Magnus var sedan många år tillbaka innehavare av Hjältekonungens frisersalong, som var belägen intill ett villaområde i utkanten av Malmö. Och som kunder hade han främst andra vita, medelålders etniskt svenska män som tyckte och tänkte ungefär som han själv.
I samtalen mellan Magnus och hans kunder var dagens i deras tycke förfallna samhälle ett ständigt återkommande ämne. Inte minst ondgjorde man sig över den stora invandringen till Sverige i allmänhet och till Malmö i synnerhet. Och alla ansåg de sig vara experter på hur invandrare var beskaffade och hur de i allmänhet betedde sig. Detta trots att de knappast alls hade kontakt med personer av utländsk härkomst eller brukade besöka invandrartäta områden.
Magnus och hans kunder brukade ogenerat diskutera till exempel hur det gick till i bostadsområdet Rosengård. Ingen av dem hade någonsin varit där men de ansåg sig ändå kunna göra bergsäkra uttalanden om livet där. För naturligtvis hade man läst tidningarna och därför visste man, och ansåg sig ha rätt att sprida sina ”kunskaper” till varandra.
Man kunde exempelvis kalla Rosengård för betongdjungel, och sedan tillägga att ”det vet man ju hur det är med djungler; där bor ju bara apor”. Och sedan skrattade man hjärtligt och samstämmigt.
Eftersom man aldrig lärde känna några invandrare och heller inte gärna diskuterade med andra än dem som hade samma åsikter, så förstärkte man hela tiden varandra i tron att man satt på den absoluta sanningen om hur verkligheten såg ut. Vilket de var rätt nöjda med – detta gällde inte minst Magnus.
Övertygelsen om att ha helt rätt i sina åsikter skapade nämligen en viss känsla av trygghet och kontroll i den ständigt föränderliga och oberäkneliga tillvaron. Och dessutom en känsla av överlägsenhet mot dem som var eller ansågs vara annorlunda jämfört med dem själva.
Magnus Mögel var så nöjd med sin inskränkta världsuppfattning att han gjorde vad han kunde för att hålla allt och alla som kunde ifrågasätta den på behörigt avstånd. Till exempel var han väldigt selektiv med vilka han accepterade som kunder i sin frisersalong. Han kunde naturligtvis inte rent fysiskt stänga dörren för vissa människor, sådan diskriminering var till Magnus stora sorg inte tillåten i Sverige, men det fanns naturligtvis andra metoder att få bort oönskade människor från salongen.
Det mest beprövade och effektiva sättet var enligt Magnus att låtsas vara en riktigt dålig frisör och klippa på ett sätt som så mycket som möjligt skilde sig från kundens önskemål. Detta brukade räcka för att kunden inte skulle komma tillbaka till salongen.
På så sätt hade han ”skrämt bort” samtliga av de få personer med utländsk härkomst som dristat sig till att vilja bli kunder hos Hjältekonungens frisersalong. Magnus brukade även använda samma metod för att bli av med män med ring i örat – för det visste ju Magnus vilka det var som smyckade sig så; bögar hela högen. Och homosexuella var om möjligt ännu mer förhatliga än invandrare enligt Magnus Mögel.
Det kunde även räcka med att ha fel motiv på sin T-shirt för att vara oönskad som kund hos Magnus. Han hade en gång haft en aspirerande kund med David Bowie på sin T-tröja, och en annan gång en kund med Jimi Hendrix-tröja. Och folk som frivilligt gick runt med kläder med bilder på något så förhatligt som en fjolla eller en svarting ville Magnus inte ens tänka på, än mindre ha i sin salong. Så dessa underligt klädda kunder hade han klippt så uppåt väggarna fel att de aldrig återkom till salongen.
En dag då ovanligt få kunder besökt Hjältekonungens salong, satt Magnus Mögel i en av frisörsstolarna och petade näsan och hade det tråkigt, då han genom spegeln framför sig plötsligt fick syn på en märklig figur som stannat upp framför salongens stora skyltfönster.
Det var en mörkhårig muskulös man i trettioårsåldern som var klädd i ett par lila haremsbyxor och på överkroppen bar han endast en liten guldväst. Magnus kände hur kallsvetten bröt ut längst ryggen, och han kastade sig hastigt upp ur stolen. Samtidigt som Magnus skyndade mot dörren, hade den just öppnats av den unge mannen med den märkliga klädseln.
Adrenalinet pumpade i Magnus kropp – detta var den sista person som Magnus ville ha som kund i sin salong. För inte nog med att mannen som stod framför honom såg ut som en blatte – troligen muslim – av klädseln att döma var han förmodligen också bög, vilket för Magnus var den mest fruktansvärda kombination man kunde tänka sig.
Nu var Magnus framme vid mannen, som just stängt dörren bakom sig, och den upprörda frisören, som egentligen bara hade tänkt säga åt den oönskade främlingen att alla tider de närmaste tre månaderna redan var bokade av andra, kände plötsligt hur hans högra hand knöts och med full kraft flög fram mot främlingens ansikte.
Men sedan skedde något ännu märkligare – Magnus knutna näve gick rakt igenom den unge mannens ansikte och träffade i stället glasrutan i dörren. Glaset krossades och Magnus hand skars upp och började blöda. Detta fick besökaren att lugnt konstatera att det nog var bättre om han återkom en annan dag, och så gick han ut genom den nu glasfria dörren och försvann bort bland villorna.
Magnus Mögel kände sig fullkomligt förvirrad över det inträffade, men han lyckades trots chocktillståndet ringa till en kompis som kom och vaktade salongen i väntan på den tillkallade glasmästaren medan Magnus tog sig till närmaste vårdcentral där han blev sydd med fem stygn.
Efter denna händelse kände sig Magnus en aning förändrad; han upplevde sig inte längre som osårbar, och han hade börjat oroa sig för att den märkligt klädda mannen skulle återkomma och då kanske ställa till ännu mer bekymmer och oreda.
Magnus låg ofta och vred sig om kvällarna utan att kunna somna. Hans fru undrade då om det hänt något som oroade honom, men det förnekade Magnus. Han hade efter händelsen då hans hand tillsynes gått rakt genom ett ansikte, börjat undra om han kanske höll på att förlora sitt förstånd. Och han ville inte att hans hustru skulle börja undra detsamma. Även om det kändes jobbigt att själv bära oron över vad han upplevt och över att blattebögen kunde dyka upp igen.
Och visst återvände mannen – närmare bestämt efter nästan exakt två veckor, och faktiskt i samma ögonblick som Magnus skulle låsa sin salong och gå hem för dagen. Han kände då hur någon kom upp bakom honom och knackade honom på ryggen. Då han vände sig om upptäckte han att den märkliga främlingen stod på trottoaren nedanför trappan till salongen och tuggade på en morot. Han var klädd i likadana kläder som förra gången, och Magnus la nu märke till att han på fötterna bar silverfärgade snabelskor.
Magnus Mögel kände genast hur hans aversion gentemot denna märkliga typ vällde upp inom honom. Helst hade Magnus velat fysiskt åter angripa mannen, men vis av förra gångens skada lät han bli att gå till handgripligheter. I stället upplyste han i irriterad ton om att salongen var stängd för dagen, samtidigt som han låste dörren.
”Det vet jag.” sa mannen och presenterade sig som anden Andreas och förklarade att han inte ville bli klippt, däremot sa han sig ha ett erbjudande att komma med som för alltid skulle förändra Magnus tillvaro till det bättre. Den allt mer irriterade frisören väste då att han inte tänkte köpa något och så började han gå i riktning mot villaområdet, där han för övrigt själv bodde.
Den påstådda anden skyndade efter Magnus, vilket kändes ganska obehagligt. Den unge mannen var tydligen inte bara blatte och bög, utan uppenbarligen även spritt språngande galen. Och galningar kunde ju ta sig till vad som helst, det visste man ju.
Magnus skyndade på sina steg men lyckades inte skaka av sig galningen. I stället grep denne tag i Magnus arm och förklarade att han inte var försäljare. Hans erbjudande var i stället helt gratis och mycket förmånligt. Magnus tänkte att det enklaste sättet att bli av med Andreas kanske var att lyssna på vad han hade att säga för att sedan tacka nej till hans säkerligen dåraktiga erbjudande. Därför stannade Magnus upp och sa åt den unge mannen att säga vad det nu var som han hade att säga, samtidigt som han drog åt sig sin arm.
”Jag känner till att du är en ganska medelmåttig frisör, även när du inte medvetet klipper illa för att slippa oönskade kunder.” sa Andreas medan Magnus kände hur det kliade i knogarna av lust att slå riktigt hårt, men det hade ju tidigare visat sig meningslöst när det gällde token Andreas så därför lät han inte kliandet leda till något utfall.
”Jag vet också att det är din högsta önskan att bli en riktigt skicklig modefrisör”, fortsatte Andreas, ”och nu råkar det vara så att jag kan uppfylla din önskan. Det enda du behöver göra är att bege dig till Rosengård en solig dag och leta upp en magisk sax av guld som finns gömd där. Om du frågar efter `den gyllene saxen´ så kommer rosengårdsborna att hjälpa dig att hitta rätt.”
”Du sa att du var ande, inte sant?” frågade Magnus. ”Ja.” svarade Andreas sanningsenligt, varvid Magnus fortsatte med att undra om det inte innebar att Andreas hade möjlighet att förvandla sig till en blå rök och försvinna. Det gjorde det, svarade anden Andreas.
”Då tycker jag att du ska göra just det och lämna hederligt arbetande skattebetalare ifred med ditt trams!” röt Magnus Mögel. ”Okej!” svarade Andreas och löstes som önskat upp i just en blå rök, som strax därpå försvann över hustaken.
Av detta kände sig Magnus plötsligt så knäsvag att han var tvungen att sätta sig på en bänk vid villaområdets lekplats. Vad var det som höll på att hända med honom? Hade han verkligen blivit så tokig att han hallucinerade, för inte kunde väl andar med övernaturliga förmågor finnas på riktigt? Han beslöt att inte berätta för någon om vad han tyckt sig se, och att helt enkelt ignorera det hela. Och efter att ha tagit ett par djupa andetag så reste han sig upp från bänken och gick hem för att som vanligt äta middag.
Att inte ens inför sig själv låtsas om det inträffade visade sig snart vara helt omöjligt. I stället dök den påstådda anden ständigt upp i frisörens förvirrade tankar. Till slut var Andreas en så frekvent gäst i Magnus huvud att han föreföll att permanent ha flyttat in där. Och ju mer han tänkte på saken desto verkligare och troligare verkade det hela. För i hela sitt liv hade han varit mentalt frisk och han hade någonstans läst att schizofren blev man antingen i tonåren eller i trettioårsåldern och eftersom han nu var en bra bit över de femtio och eftersom han absolut inte ville vara psykiskt störd, så bestämde han sig till sist att acceptera Andreas som en verklig gestalt och hans påstående om en gömd sax i Rosengård som verklighet.
Men de betydde inte att Magnus därför genast begav sig till den beryktade Malmöstadsdelen. Nej, han tvekade och velade under flera veckor. Han var nämligen övertygad om att om en ”vanlig hygglig svensk”, som han såg sig själv som, skulle bege sig in i Rosengård, ensam och utan polisbeskydd, så skulle han knappast komma levande därifrån. Och eftersom Magnus planerade att leva tills han var nittiotre år och sju månader – för att på så sätt vinna över sin morfar med en månad – så tyckte han att det vore dumt att för en gammal, om än gyllene, sax skull frivilligt förkorta sitt liv.
Men så var det hans önskan om att bli en skicklig frisör, vilket enligt Andreas påstående ju kunde bli verklighet bara han tog chansen – och vem visste, kanske skulle han ändå klara ett besök på Rosengård med livhanken i behåll. Så en solig försommardag tog han mod till sig och ringde efter en taxi för transport till Rosengård.
När bilen dök upp, visade det sig typiskt nog att den framfördes av en man med utländsk härkomst, och eftersom Magnus inte ville sitta intill en sådan person, så satte han sig i stället i baksätet. De hade inte färdats många minuter innan Magnus genom att titta på taxibeviset som var placerat ovanför taxametern upptäckte att chauffören hette Reza i förnamn.
Även om Magnus hade en fråga att ställa om den eventuella förekomsten av guldsaxar på Rosengård så tyckte han att han inte gärna kunde börja med att ställa denna fråga till chauffören framför honom. Eftersom han inte omedelbart ville skämma ut sig ens inför en blatte, så inledde han med en i sitt eget tycke normal och vänlig fråga. ”Jag antar att alla kallar dig för `Taxi-Reza´?” sa Magnus och skrattade nervöst.
”Nej.” svarade chauffören och så återinträdde tystnaden under flera minuter. Detta tyckte Magnus var märkligt eftersom han varit övertygad om att alla utlänningar pratade sig blåa oavsett om man ville prata med dem eller inte, men märkligt nog verkade inte detta gälla denna taxibils chaufför.
Magnus tyckte att han inte kunde ge upp så lätt, och därför beslöt han att klämma ur sig ytterligare en fråga – förhoppningsvis skulle denna göra det lättare att sedan komma till den verkligt intressanta fråga, alltså saxfrågan. ”Du måste vara väldigt glad att ha fått komma till det fina landet Sverige och att du här får köra denna fina nya taxi?” sa Magnus.
Reza gav honom en granskande blick i backspegeln och svarade sedan att han var glad att han befann sig i ett land där risken för honom att bli torterad och mördad var minimal, men att han när det gällde arbete hellre hade jobbat som ingenjör, eftersom det var vad han var utbildad till.
”Men det är väl bara att söka ett sådant jobb.” sa Magnus. ”I det här landet får ju utlänningar allt serverat på silverfat, och helt andra chanser än oss svenskar.” Reza berättade då att han i början sökt många ingenjörsjobb utan att ens bli kallad till en enda anställningsintervju.
Detta var Magnus inte särskilt intresserad av att höra talas om, så i stället bestämde han sig för att det nu var dags att ställa den för honom enda väsentliga frågan. ”Förresten, vet du något om en på Rosengård gömd sax av guld?” frågade han. Reza svarade inte på den frågan, i stället gav han Magnus ytterligare en granskande blick i backspegeln för att därefter ställa den logiska frågan om Magnus mådde bra.
”Naturligtvis mår jag bra!” svarade Magnus, vilket inte alls var med sanningen överensstämmande. I själva verket kände han sig stressad och nervös över att vara på väg till Rosengård och över att vara tvungen att sitta och prata med en blatte. En blatte som dessutom uppenbarligen inte ville avslöja vad han visste om guldsaxar. Under resten av resan satt både Magnus och Reza tysta.
Magnus hade sagt till chauffören att han ville bli avsläppt i utkanten av Rosengård, och därför stannade taxin så småningom strax intill korsningen mellan Amiralsgatan och Västra Kattarpsvägen. Magnus betalade, dock utan att ge någon dricks, vilket han menade som en politisk markering.
När taxin försvunnit utom synhåll, gick Magnus in bland husen och började vandra omkring på måfå. Som han väntat bestod området av typiska exempel på miljonprogrammets arkitektur. Vad han inte väntat var att husen faktiskt såg riktigt välskötta ut. Han blev också förvånad över att det fanns så mycket grönska överallt. Detta var inte riktigt vad han skulle kalla ett ghetto.
Till att börja såg han inte till så många av Rosengårds innevånare, men de som han mötte gick han fram till och frågade om de hade sett till någon undangömd guldsax. De som förstod vad han sa, vilket var de flesta, tittade konstigt på honom, men svarade ändå vänligt att de inte kände till något om gömda saxar. En pojke i tioårsåldern frågade Magnus om ifall han möjligen var tokig, vilket Magnus svarade nej på, trots att han inte själv var helt övertygad.
Så småningom kom Magnus fram till en falafelvagn där en man stod och placerade kikärtsbollar i en fritös. När det var klart vände sig mannen till Magnus och frågade vad han ville ha. Magnus hade aldrig ätit falafel eller kebab, men efter som han kände sig en smula hungrig så köpte han en falafel. Den smakade betydligt bättre än vad han hade väntat sig av sådan där utländsk mat.
Efter att Magnus tagit några tuggor av sin falafel, började han prata med falafelmannen. Han började med att ställa några allmänna frågor om falafelvagnen och om falafelförsäljaren också ägde den. Det gjorde han visade det sig, och han berättade att han även ägde ganska många andra falafelrestauranger runt om i Malmö. Och att dessa omsatte miljonbelopp. Den fördomsfulle frisören blev förvånad över detta eftersom han alltid trott att invandrare inte gjorde annat än att leva på bidrag från det sociala.
”Men då var det väl de fina svenska bankerna som hjälpte dig med förmånliga lån i början?” trodde Magnus. ”Jag har inte fått låna ett öre av bankerna.” svarade falafelmannen. ”De litar inte på invandrare. Jag började i liten skala med hjälp av lån från släkt och vänner, och sedan har jag och familjen arbetat hårt.”
”Men varför jobbar du fortfarande?” undrade den häpne frisören. ”Med en sådan framgångsrik rörelse skulle du ju kunna ta det lugnt och låta andra jobba åt dig.” Svaret blev: ”Jag tycker om att jobba.” Vilket nästan fick Magnus Mögel att svimma, han hade nämligen alltid trott att det bara var etniska svenskar som tyckte om att arbeta och göra rätt för sig. Plötsligt smög sig tvivlet på; tänk om han hade fel?
Magnus hade aldrig tyckt om att ifrågasätta sig själv och sina åsikter, därför kände han nu starkt obehag inför detta samtal, och han tackade hastigt för sig och skyndade från falafelvagnen. Att han glömt att fråga falafelmannen om han hört talas om en gömd guldsax kom han inte på förrän flera minuter senare, men han hade inte någon lust att gå tillbaka och kanske få fler av sina övertygelser ifrågasatta.
I stället fann han sig strax därpå vandrande omkring inne på Rosengårds köpcentrum. Här fanns ganska många små butiker, de flesta tydligen drivna av invandrare. Magnus kände sig lite förvånad över att centrumet såg så fräscht ut, det hade han inte väntat sig.
Här rörde sig ganska mycket folk, och Magnus tog chansen att stoppa de flesta av dem och fråga om gulsaxars eventuella existens på Rosengård. Inte någon av de tillfrågade kände till något om detta, men de svarade ändå väluppfostrat på frågan.
Den enda som reagerade negativt var en somalisk kvinna som råkade höra fel. Hon tyckte nämligen att Magnus sa att han var ute efter guldsex. Detta missförstånd berodde delvis på språkförbistring, men också på att den somaliska kvinnan trodde att alla svenskar var fullkomligt sexfixerade. För så hade hon tolkat de reklamaffischer med halvnakna kvinnor som syntes överallt. På grund av denna fördom sparkade hon Magnus på smalbenet, innan hon gick vidare, utgjutande somaliska invektiv.
I och med denna spark var det som om luften gick ur Magnus, och han började längta hem. Genom sparken tyckte han sig ha fått sina åsikter om invandrare bekräftade, och därmed tyckte han att det var bäst för honom att genast lämna Rosengård. Därför tog han sig till busshållplatsen precis utanför centrumet, varifrån han tog bussen hem. Han kände sig ganska trött efter sin utflykt och efter den stora anspänning som denna inneburit. Så han tyckte att det kändes väldigt skönt att komma hem till villan.
Men just som han satt nyckeln i låset till sitt hem, hörde han hur en större bil bromsade in bakom honom. När han vände sig om såg han att det var en av polisens pikébussar som stannat till. Ena sidorutan var nedvevad och där satt hans granne Nicklas som råkade vara polis.
Magnus skulle just säga hej till sin granne, då denne flinade till och utbrast: ”Kolla grabbar, en neger!” Magnus såg sig om men ingen svart person syntes till. Just då kliade det på hans kind, och när han förde sin hand dit för att klia sig, upptäckte han till sin förvåning att ovansidan av handen plötsligt var brun, och att det alltså var han själv som var negern.
Nicklas och hans två kollegor hade nu lämnat polisbussen och kommit fram till Magnus. Nicklas trevade åt sin batong, samtidigt som han i hotfull ton frågade: ”Vad gör du här, negerjävel? Varför är du inte på Rosengård med de andra apajävlarna?” Magnus visste inte alls vad han skulle svara, utan han halade i stället fram sin plånbok, och ur den plockade han fram sin legitimation.
”Vafan, vad gör du med min grannes plånbok och legitimation? Du har förstås rånat och mördat honom, och nu har du satt nyckeln i låset för att våldta och mörda hans fru? Erkänner du, satans neger?” Nicklas spottade ur sig sina frågor, men Magnus kunde inte svara. Han var chockad över den underliga och hotfulla situation som han plötsligt och oväntat befann sig i. I stället märkte han hur hans ben instinktivt började röra sig i riktning bort från poliserna.
Han hann dock inte särskilt långt innan han kände hur en batong träffade honom i bakhuvudet. Han föll till marken och där överöstes han av sparkar och slag mot hela kroppen. Snart förlorade han medvetandet och när han vaknade befann han sig i en cell.
Intill britsen han låg på stod anden Andreas och tittade på honom. ”Jag är ledsen över misshandeln, men att byta hudfärg på dig verkade helt nödvändigt för att du ska begripa något.” sa Andreas. ”Dra åt helvete!” replikerade Magnus. Då lovade Andreas att han alldeles strax skulle ge sig av, men först hade han något viktigt att berätta påstod han.
”Om du vill ha svaret på frågan om guldsaxen så ska du på torsdag kväll bege dig till Rosengård igen, och denna gång uppsöka Abduls livs. Där kommer sanningen att uppenbaras för dig.” var andens budskap. ”Jag skiter i din jävla guldsax, din jävla andefan!” stönade Magnus.
”Tänk på saken.” sa Andreas och så gick han rakt genom den låsta celldörren. Fem minuter senare öppnades dörren och Nicklas steg in i cellen. ”Men vafan…” utbrast han, ”Det är ju Magnus min granne! Var fan är negern?”
Magnus tittade ner på sina händer och upptäckte att de åter hade den färg som han fötts med. Han försökte förklara allt för sin granne Nicklas, men blev naturligtvis inte trodd. Dock kände sig Nicklas så förvirrad och skuldmedveten att han genast såg till att Magnus blev släppt från arresten, mot löfte att Magnus aldrig skulle tala med någon om det inträffade och framförallt inte göra någon anmälan mot Nicklas och hans kollegor. Magnus som bara ville få komma hem och sova, gick med på att hålla tyst, och inte så långt därefter kördes han hem i en taxi som Nicklas betalade.
När Magnus kom hem möttes han av en mängd frågor från sin oroliga fru. Hon berättade att grannen Nicklas ringt på tidigt på kvällen och påstått att en neger försökt ta sig in i deras villa. Magnus försökte då förklara saken även för sin hustru, men hon vägrade tro honom. Hon blev mest förvirrad och sa: ”Du tror väl inte att jag skulle ha gift mig med dig om du hade negroida tendenser!” Det trodde inte Magnus eftersom hon liksom han var medlem av Sverigedemokraterna.
Efter några timmar kom både Magnus och hans fru till en viss ro och somnade. Men den senaste tidens märkliga händelser var under de kommande dagarna ständigt i Magnus Mögels tankar. Han blev därvid så disträ att han klippte till och med sämre än när han medvetet förfuskade sitt arbete. Därför började även hans trogna favoritkunder att fundera på att byta frisör.
Så småningom blev det torsdag, och även om Magnus redan i polishusets cell hade bestämt sig för att aldrig återvända till Rosengård, så var det något som lockade och drog så pass mycket att han på kvällen till veckans fjärde dag faktiskt befann sig utanför Abduls livs i det beryktade bostadsområdet.
Han klev in i den lilla butiken och gick fram till kassadisken där en medelålders man satt på en stol. Magnus visste inte hur han skulle inleda samtalet, så utan att tänka sig för bad han om en ask cigaretter, trots att han inte längre rökte. Han fick asken och betalade, och sedan frågade han: ”Är det du som är Abdul?” Det var det visade det sig, och då frågade Magnus om Abdul inte hade några anställda i sin butik. Det hade han inte blev svaret. ”Då jobbar du rätt mycket?” undrade Magnus. Abdul svarade att han jobbade från tidig morgon till sen kväll, vilket var nödvändigt för att den lilla butiken nödtorftigt skulle bära sig.
Magnus visste inte vad han skulle säga om detta, så i stället gick han över till frågan om Abdul kände till något om en gömd guldsax, men det gjorde han inte, blev svaret. Då tackade Magnus för sig och lämnade butiken, eftersom han inte visste vad han annars skulle göra. När han kommit ett tiotal meter från Abduls livs, blev han nästan omkullsprungen av en blond ung man som samtidigt drog ner en rånarluva över sitt huvud.
Magnus blev så häpen att han först inte kom sig för att göra något alls, men så samlade han sig och följde efter ynglingen som redan hunnit in i Abduls butik. Magnus stannade utanför glasdörren och spanade in i den lilla affären. Framför kassan stod ynglingen med dragen kniv, medan en synbart uppstressad Abdul stoppade ett par limpor cigaretter och några hundra kronor ur kassan i rånarens medhavda plastkasse.
Sekunderna senare kom rånaren rusande ut ur butiken, och han hann aldrig se foten som Magnus satte ut framför honom. Därför låg rånaren strax därpå på marken framför Magnus, men där hade han inte tänkt stanna, så han skyndade sig upp på fötterna igen. Så att han nu stod framför Magnus och skakade av ilska.
”Vafan”, skrek han, ”du är väl svensk du också vafan bryr du dig om ifall en jävla blatte blir rånad, jävla whigger!” Då rusade ilskan upp inom Magnus och hans knutna högernäve träffade rånaren som åter föll till marken. Samtidigt hörde Magnus sig själv skrika: ”Alla människor är lika mycket värda, och alla har rätt att behandlas med samma respekt oavsett ursprung!” Magnus blev själv väldigt förvånad över detta sitt påstående, men samtidigt kändes det rätt. Som om sanningen äntligen hade gått upp för honom.
Tillsammans höll Magnus och Abdul kvar den unge rånaren tills polisen kom och tog hand om ynglingen, som visade sig komma från det intilliggande villaområdet Videdal.
Efter detta var Magnus helt förändrad. När helst han fick tillfälle predikade han jämlikhet, rättvisa och fördomsfrihet. Detta ledde till att han var tvungen att stänga sin gamla salong, eftersom hans bigotta stamkunder inte ville höra talas om att alla människor skulle ha samma värde som de själva. En annan förändring i Magnus liv var att hans hustru sedan trettio år valde att skilja sig från honom. Detta tyckte Magnus dock bara var bra eftersom han kände att han inte längre ville vara gift med en rasist.
Magnus flyttade från villan till en lägenhet på Rosengård, och i detta område öppnade han så småningom en ny frisersalong som han kallade för Allas salong. Och som namnet antyder var alla välkomna dit, oavsett nationalitet, religion eller hudfärg. Till och med män med ring i örat – homosexuella eller inte – ville Magnus nu ha som kunder. Det var nämligen så att all rädsla som han burit på inför det för honom okända nu försvunnit.
Tack vare denna sinnesförändring gifte han sig efter några år med en svart kvinna från Uganda, och med henne blev han väldigt lycklig.
Någon guldsax hittade Magnus aldrig, och han var rätt säker på att påståendet om existensen av en sådan bara varit en bluff från anden Andreas sida för att locka Magnus att utsätta sig för möjligheten till insikt. Och i så fall tyckte Magnus att bluffen varit en bra idé.
Ja, sådana sunda förändringar kan människor genomgå i sagornas värld – men dessvärre alltför sällan i verkligheten.
Av Patient X
Läst 249 gånger
Utvalda texter
Publicerad 2009-04-28 15:18:15 15:18
Spara som bokmärke (kräver inloggning)
Skriv en kommentar (kräver inloggning)
Skicka som e-post
Skriv ut
Sagan om frisören som klippte till
Det var en gång en frisör som hette Magnus Mögel, men egentligen hade han mycket hellre velat heta Karl XII. Detta tyckte han nämligen vore ett riktigt passande namn för en karlakarl som han själv. Han hade därför flera gånger ansökt om att få byta namn, men till sin egen stora förvåning hade han av berörda myndigheter ständigt fått avslag.Magnus Mögel var för övrigt inte bara frisör, han var även vit, medelålders och etniskt svensk. Och som så många av den sorten var han lite trög och hade därför stora svårigheter med att acceptera att mycket förändrats sedan hans barndom och ungdom.
Magnus var sedan många år tillbaka innehavare av Hjältekonungens frisersalong, som var belägen intill ett villaområde i utkanten av Malmö. Och som kunder hade han främst andra vita, medelålders etniskt svenska män som tyckte och tänkte ungefär som han själv.
I samtalen mellan Magnus och hans kunder var dagens i deras tycke förfallna samhälle ett ständigt återkommande ämne. Inte minst ondgjorde man sig över den stora invandringen till Sverige i allmänhet och till Malmö i synnerhet. Och alla ansåg de sig vara experter på hur invandrare var beskaffade och hur de i allmänhet betedde sig. Detta trots att de knappast alls hade kontakt med personer av utländsk härkomst eller brukade besöka invandrartäta områden.
Magnus och hans kunder brukade ogenerat diskutera till exempel hur det gick till i bostadsområdet Rosengård. Ingen av dem hade någonsin varit där men de ansåg sig ändå kunna göra bergsäkra uttalanden om livet där. För naturligtvis hade man läst tidningarna och därför visste man, och ansåg sig ha rätt att sprida sina ”kunskaper” till varandra.
Man kunde exempelvis kalla Rosengård för betongdjungel, och sedan tillägga att ”det vet man ju hur det är med djungler; där bor ju bara apor”. Och sedan skrattade man hjärtligt och samstämmigt.
Eftersom man aldrig lärde känna några invandrare och heller inte gärna diskuterade med andra än dem som hade samma åsikter, så förstärkte man hela tiden varandra i tron att man satt på den absoluta sanningen om hur verkligheten såg ut. Vilket de var rätt nöjda med – detta gällde inte minst Magnus.
Övertygelsen om att ha helt rätt i sina åsikter skapade nämligen en viss känsla av trygghet och kontroll i den ständigt föränderliga och oberäkneliga tillvaron. Och dessutom en känsla av överlägsenhet mot dem som var eller ansågs vara annorlunda jämfört med dem själva.
Magnus Mögel var så nöjd med sin inskränkta världsuppfattning att han gjorde vad han kunde för att hålla allt och alla som kunde ifrågasätta den på behörigt avstånd. Till exempel var han väldigt selektiv med vilka han accepterade som kunder i sin frisersalong. Han kunde naturligtvis inte rent fysiskt stänga dörren för vissa människor, sådan diskriminering var till Magnus stora sorg inte tillåten i Sverige, men det fanns naturligtvis andra metoder att få bort oönskade människor från salongen.
Det mest beprövade och effektiva sättet var enligt Magnus att låtsas vara en riktigt dålig frisör och klippa på ett sätt som så mycket som möjligt skilde sig från kundens önskemål. Detta brukade räcka för att kunden inte skulle komma tillbaka till salongen.
På så sätt hade han ”skrämt bort” samtliga av de få personer med utländsk härkomst som dristat sig till att vilja bli kunder hos Hjältekonungens frisersalong. Magnus brukade även använda samma metod för att bli av med män med ring i örat – för det visste ju Magnus vilka det var som smyckade sig så; bögar hela högen. Och homosexuella var om möjligt ännu mer förhatliga än invandrare enligt Magnus Mögel.
Det kunde även räcka med att ha fel motiv på sin T-shirt för att vara oönskad som kund hos Magnus. Han hade en gång haft en aspirerande kund med David Bowie på sin T-tröja, och en annan gång en kund med Jimi Hendrix-tröja. Och folk som frivilligt gick runt med kläder med bilder på något så förhatligt som en fjolla eller en svarting ville Magnus inte ens tänka på, än mindre ha i sin salong. Så dessa underligt klädda kunder hade han klippt så uppåt väggarna fel att de aldrig återkom till salongen.
En dag då ovanligt få kunder besökt Hjältekonungens salong, satt Magnus Mögel i en av frisörsstolarna och petade näsan och hade det tråkigt, då han genom spegeln framför sig plötsligt fick syn på en märklig figur som stannat upp framför salongens stora skyltfönster.
Det var en mörkhårig muskulös man i trettioårsåldern som var klädd i ett par lila haremsbyxor och på överkroppen bar han endast en liten guldväst. Magnus kände hur kallsvetten bröt ut längst ryggen, och han kastade sig hastigt upp ur stolen. Samtidigt som Magnus skyndade mot dörren, hade den just öppnats av den unge mannen med den märkliga klädseln.
Adrenalinet pumpade i Magnus kropp – detta var den sista person som Magnus ville ha som kund i sin salong. För inte nog med att mannen som stod framför honom såg ut som en blatte – troligen muslim – av klädseln att döma var han förmodligen också bög, vilket för Magnus var den mest fruktansvärda kombination man kunde tänka sig.
Nu var Magnus framme vid mannen, som just stängt dörren bakom sig, och den upprörda frisören, som egentligen bara hade tänkt säga åt den oönskade främlingen att alla tider de närmaste tre månaderna redan var bokade av andra, kände plötsligt hur hans högra hand knöts och med full kraft flög fram mot främlingens ansikte.
Men sedan skedde något ännu märkligare – Magnus knutna näve gick rakt igenom den unge mannens ansikte och träffade i stället glasrutan i dörren. Glaset krossades och Magnus hand skars upp och började blöda. Detta fick besökaren att lugnt konstatera att det nog var bättre om han återkom en annan dag, och så gick han ut genom den nu glasfria dörren och försvann bort bland villorna.
Magnus Mögel kände sig fullkomligt förvirrad över det inträffade, men han lyckades trots chocktillståndet ringa till en kompis som kom och vaktade salongen i väntan på den tillkallade glasmästaren medan Magnus tog sig till närmaste vårdcentral där han blev sydd med fem stygn.
Efter denna händelse kände sig Magnus en aning förändrad; han upplevde sig inte längre som osårbar, och han hade börjat oroa sig för att den märkligt klädda mannen skulle återkomma och då kanske ställa till ännu mer bekymmer och oreda.
Magnus låg ofta och vred sig om kvällarna utan att kunna somna. Hans fru undrade då om det hänt något som oroade honom, men det förnekade Magnus. Han hade efter händelsen då hans hand tillsynes gått rakt genom ett ansikte, börjat undra om han kanske höll på att förlora sitt förstånd. Och han ville inte att hans hustru skulle börja undra detsamma. Även om det kändes jobbigt att själv bära oron över vad han upplevt och över att blattebögen kunde dyka upp igen.
Och visst återvände mannen – närmare bestämt efter nästan exakt två veckor, och faktiskt i samma ögonblick som Magnus skulle låsa sin salong och gå hem för dagen. Han kände då hur någon kom upp bakom honom och knackade honom på ryggen. Då han vände sig om upptäckte han att den märkliga främlingen stod på trottoaren nedanför trappan till salongen och tuggade på en morot. Han var klädd i likadana kläder som förra gången, och Magnus la nu märke till att han på fötterna bar silverfärgade snabelskor.
Magnus Mögel kände genast hur hans aversion gentemot denna märkliga typ vällde upp inom honom. Helst hade Magnus velat fysiskt åter angripa mannen, men vis av förra gångens skada lät han bli att gå till handgripligheter. I stället upplyste han i irriterad ton om att salongen var stängd för dagen, samtidigt som han låste dörren.
”Det vet jag.” sa mannen och presenterade sig som anden Andreas och förklarade att han inte ville bli klippt, däremot sa han sig ha ett erbjudande att komma med som för alltid skulle förändra Magnus tillvaro till det bättre. Den allt mer irriterade frisören väste då att han inte tänkte köpa något och så började han gå i riktning mot villaområdet, där han för övrigt själv bodde.
Den påstådda anden skyndade efter Magnus, vilket kändes ganska obehagligt. Den unge mannen var tydligen inte bara blatte och bög, utan uppenbarligen även spritt språngande galen. Och galningar kunde ju ta sig till vad som helst, det visste man ju.
Magnus skyndade på sina steg men lyckades inte skaka av sig galningen. I stället grep denne tag i Magnus arm och förklarade att han inte var försäljare. Hans erbjudande var i stället helt gratis och mycket förmånligt. Magnus tänkte att det enklaste sättet att bli av med Andreas kanske var att lyssna på vad han hade att säga för att sedan tacka nej till hans säkerligen dåraktiga erbjudande. Därför stannade Magnus upp och sa åt den unge mannen att säga vad det nu var som han hade att säga, samtidigt som han drog åt sig sin arm.
”Jag känner till att du är en ganska medelmåttig frisör, även när du inte medvetet klipper illa för att slippa oönskade kunder.” sa Andreas medan Magnus kände hur det kliade i knogarna av lust att slå riktigt hårt, men det hade ju tidigare visat sig meningslöst när det gällde token Andreas så därför lät han inte kliandet leda till något utfall.
”Jag vet också att det är din högsta önskan att bli en riktigt skicklig modefrisör”, fortsatte Andreas, ”och nu råkar det vara så att jag kan uppfylla din önskan. Det enda du behöver göra är att bege dig till Rosengård en solig dag och leta upp en magisk sax av guld som finns gömd där. Om du frågar efter `den gyllene saxen´ så kommer rosengårdsborna att hjälpa dig att hitta rätt.”
”Du sa att du var ande, inte sant?” frågade Magnus. ”Ja.” svarade Andreas sanningsenligt, varvid Magnus fortsatte med att undra om det inte innebar att Andreas hade möjlighet att förvandla sig till en blå rök och försvinna. Det gjorde det, svarade anden Andreas.
”Då tycker jag att du ska göra just det och lämna hederligt arbetande skattebetalare ifred med ditt trams!” röt Magnus Mögel. ”Okej!” svarade Andreas och löstes som önskat upp i just en blå rök, som strax därpå försvann över hustaken.
Av detta kände sig Magnus plötsligt så knäsvag att han var tvungen att sätta sig på en bänk vid villaområdets lekplats. Vad var det som höll på att hända med honom? Hade han verkligen blivit så tokig att han hallucinerade, för inte kunde väl andar med övernaturliga förmågor finnas på riktigt? Han beslöt att inte berätta för någon om vad han tyckt sig se, och att helt enkelt ignorera det hela. Och efter att ha tagit ett par djupa andetag så reste han sig upp från bänken och gick hem för att som vanligt äta middag.
Att inte ens inför sig själv låtsas om det inträffade visade sig snart vara helt omöjligt. I stället dök den påstådda anden ständigt upp i frisörens förvirrade tankar. Till slut var Andreas en så frekvent gäst i Magnus huvud att han föreföll att permanent ha flyttat in där. Och ju mer han tänkte på saken desto verkligare och troligare verkade det hela. För i hela sitt liv hade han varit mentalt frisk och han hade någonstans läst att schizofren blev man antingen i tonåren eller i trettioårsåldern och eftersom han nu var en bra bit över de femtio och eftersom han absolut inte ville vara psykiskt störd, så bestämde han sig till sist att acceptera Andreas som en verklig gestalt och hans påstående om en gömd sax i Rosengård som verklighet.
Men de betydde inte att Magnus därför genast begav sig till den beryktade Malmöstadsdelen. Nej, han tvekade och velade under flera veckor. Han var nämligen övertygad om att om en ”vanlig hygglig svensk”, som han såg sig själv som, skulle bege sig in i Rosengård, ensam och utan polisbeskydd, så skulle han knappast komma levande därifrån. Och eftersom Magnus planerade att leva tills han var nittiotre år och sju månader – för att på så sätt vinna över sin morfar med en månad – så tyckte han att det vore dumt att för en gammal, om än gyllene, sax skull frivilligt förkorta sitt liv.
Men så var det hans önskan om att bli en skicklig frisör, vilket enligt Andreas påstående ju kunde bli verklighet bara han tog chansen – och vem visste, kanske skulle han ändå klara ett besök på Rosengård med livhanken i behåll. Så en solig försommardag tog han mod till sig och ringde efter en taxi för transport till Rosengård.
När bilen dök upp, visade det sig typiskt nog att den framfördes av en man med utländsk härkomst, och eftersom Magnus inte ville sitta intill en sådan person, så satte han sig i stället i baksätet. De hade inte färdats många minuter innan Magnus genom att titta på taxibeviset som var placerat ovanför taxametern upptäckte att chauffören hette Reza i förnamn.
Även om Magnus hade en fråga att ställa om den eventuella förekomsten av guldsaxar på Rosengård så tyckte han att han inte gärna kunde börja med att ställa denna fråga till chauffören framför honom. Eftersom han inte omedelbart ville skämma ut sig ens inför en blatte, så inledde han med en i sitt eget tycke normal och vänlig fråga. ”Jag antar att alla kallar dig för `Taxi-Reza´?” sa Magnus och skrattade nervöst.
”Nej.” svarade chauffören och så återinträdde tystnaden under flera minuter. Detta tyckte Magnus var märkligt eftersom han varit övertygad om att alla utlänningar pratade sig blåa oavsett om man ville prata med dem eller inte, men märkligt nog verkade inte detta gälla denna taxibils chaufför.
Magnus tyckte att han inte kunde ge upp så lätt, och därför beslöt han att klämma ur sig ytterligare en fråga – förhoppningsvis skulle denna göra det lättare att sedan komma till den verkligt intressanta fråga, alltså saxfrågan. ”Du måste vara väldigt glad att ha fått komma till det fina landet Sverige och att du här får köra denna fina nya taxi?” sa Magnus.
Reza gav honom en granskande blick i backspegeln och svarade sedan att han var glad att han befann sig i ett land där risken för honom att bli torterad och mördad var minimal, men att han när det gällde arbete hellre hade jobbat som ingenjör, eftersom det var vad han var utbildad till.
”Men det är väl bara att söka ett sådant jobb.” sa Magnus. ”I det här landet får ju utlänningar allt serverat på silverfat, och helt andra chanser än oss svenskar.” Reza berättade då att han i början sökt många ingenjörsjobb utan att ens bli kallad till en enda anställningsintervju.
Detta var Magnus inte särskilt intresserad av att höra talas om, så i stället bestämde han sig för att det nu var dags att ställa den för honom enda väsentliga frågan. ”Förresten, vet du något om en på Rosengård gömd sax av guld?” frågade han. Reza svarade inte på den frågan, i stället gav han Magnus ytterligare en granskande blick i backspegeln för att därefter ställa den logiska frågan om Magnus mådde bra.
”Naturligtvis mår jag bra!” svarade Magnus, vilket inte alls var med sanningen överensstämmande. I själva verket kände han sig stressad och nervös över att vara på väg till Rosengård och över att vara tvungen att sitta och prata med en blatte. En blatte som dessutom uppenbarligen inte ville avslöja vad han visste om guldsaxar. Under resten av resan satt både Magnus och Reza tysta.
Magnus hade sagt till chauffören att han ville bli avsläppt i utkanten av Rosengård, och därför stannade taxin så småningom strax intill korsningen mellan Amiralsgatan och Västra Kattarpsvägen. Magnus betalade, dock utan att ge någon dricks, vilket han menade som en politisk markering.
När taxin försvunnit utom synhåll, gick Magnus in bland husen och började vandra omkring på måfå. Som han väntat bestod området av typiska exempel på miljonprogrammets arkitektur. Vad han inte väntat var att husen faktiskt såg riktigt välskötta ut. Han blev också förvånad över att det fanns så mycket grönska överallt. Detta var inte riktigt vad han skulle kalla ett ghetto.
Till att börja såg han inte till så många av Rosengårds innevånare, men de som han mötte gick han fram till och frågade om de hade sett till någon undangömd guldsax. De som förstod vad han sa, vilket var de flesta, tittade konstigt på honom, men svarade ändå vänligt att de inte kände till något om gömda saxar. En pojke i tioårsåldern frågade Magnus om ifall han möjligen var tokig, vilket Magnus svarade nej på, trots att han inte själv var helt övertygad.
Så småningom kom Magnus fram till en falafelvagn där en man stod och placerade kikärtsbollar i en fritös. När det var klart vände sig mannen till Magnus och frågade vad han ville ha. Magnus hade aldrig ätit falafel eller kebab, men efter som han kände sig en smula hungrig så köpte han en falafel. Den smakade betydligt bättre än vad han hade väntat sig av sådan där utländsk mat.
Efter att Magnus tagit några tuggor av sin falafel, började han prata med falafelmannen. Han började med att ställa några allmänna frågor om falafelvagnen och om falafelförsäljaren också ägde den. Det gjorde han visade det sig, och han berättade att han även ägde ganska många andra falafelrestauranger runt om i Malmö. Och att dessa omsatte miljonbelopp. Den fördomsfulle frisören blev förvånad över detta eftersom han alltid trott att invandrare inte gjorde annat än att leva på bidrag från det sociala.
”Men då var det väl de fina svenska bankerna som hjälpte dig med förmånliga lån i början?” trodde Magnus. ”Jag har inte fått låna ett öre av bankerna.” svarade falafelmannen. ”De litar inte på invandrare. Jag började i liten skala med hjälp av lån från släkt och vänner, och sedan har jag och familjen arbetat hårt.”
”Men varför jobbar du fortfarande?” undrade den häpne frisören. ”Med en sådan framgångsrik rörelse skulle du ju kunna ta det lugnt och låta andra jobba åt dig.” Svaret blev: ”Jag tycker om att jobba.” Vilket nästan fick Magnus Mögel att svimma, han hade nämligen alltid trott att det bara var etniska svenskar som tyckte om att arbeta och göra rätt för sig. Plötsligt smög sig tvivlet på; tänk om han hade fel?
Magnus hade aldrig tyckt om att ifrågasätta sig själv och sina åsikter, därför kände han nu starkt obehag inför detta samtal, och han tackade hastigt för sig och skyndade från falafelvagnen. Att han glömt att fråga falafelmannen om han hört talas om en gömd guldsax kom han inte på förrän flera minuter senare, men han hade inte någon lust att gå tillbaka och kanske få fler av sina övertygelser ifrågasatta.
I stället fann han sig strax därpå vandrande omkring inne på Rosengårds köpcentrum. Här fanns ganska många små butiker, de flesta tydligen drivna av invandrare. Magnus kände sig lite förvånad över att centrumet såg så fräscht ut, det hade han inte väntat sig.
Här rörde sig ganska mycket folk, och Magnus tog chansen att stoppa de flesta av dem och fråga om gulsaxars eventuella existens på Rosengård. Inte någon av de tillfrågade kände till något om detta, men de svarade ändå väluppfostrat på frågan.
Den enda som reagerade negativt var en somalisk kvinna som råkade höra fel. Hon tyckte nämligen att Magnus sa att han var ute efter guldsex. Detta missförstånd berodde delvis på språkförbistring, men också på att den somaliska kvinnan trodde att alla svenskar var fullkomligt sexfixerade. För så hade hon tolkat de reklamaffischer med halvnakna kvinnor som syntes överallt. På grund av denna fördom sparkade hon Magnus på smalbenet, innan hon gick vidare, utgjutande somaliska invektiv.
I och med denna spark var det som om luften gick ur Magnus, och han började längta hem. Genom sparken tyckte han sig ha fått sina åsikter om invandrare bekräftade, och därmed tyckte han att det var bäst för honom att genast lämna Rosengård. Därför tog han sig till busshållplatsen precis utanför centrumet, varifrån han tog bussen hem. Han kände sig ganska trött efter sin utflykt och efter den stora anspänning som denna inneburit. Så han tyckte att det kändes väldigt skönt att komma hem till villan.
Men just som han satt nyckeln i låset till sitt hem, hörde han hur en större bil bromsade in bakom honom. När han vände sig om såg han att det var en av polisens pikébussar som stannat till. Ena sidorutan var nedvevad och där satt hans granne Nicklas som råkade vara polis.
Magnus skulle just säga hej till sin granne, då denne flinade till och utbrast: ”Kolla grabbar, en neger!” Magnus såg sig om men ingen svart person syntes till. Just då kliade det på hans kind, och när han förde sin hand dit för att klia sig, upptäckte han till sin förvåning att ovansidan av handen plötsligt var brun, och att det alltså var han själv som var negern.
Nicklas och hans två kollegor hade nu lämnat polisbussen och kommit fram till Magnus. Nicklas trevade åt sin batong, samtidigt som han i hotfull ton frågade: ”Vad gör du här, negerjävel? Varför är du inte på Rosengård med de andra apajävlarna?” Magnus visste inte alls vad han skulle svara, utan han halade i stället fram sin plånbok, och ur den plockade han fram sin legitimation.
”Vafan, vad gör du med min grannes plånbok och legitimation? Du har förstås rånat och mördat honom, och nu har du satt nyckeln i låset för att våldta och mörda hans fru? Erkänner du, satans neger?” Nicklas spottade ur sig sina frågor, men Magnus kunde inte svara. Han var chockad över den underliga och hotfulla situation som han plötsligt och oväntat befann sig i. I stället märkte han hur hans ben instinktivt började röra sig i riktning bort från poliserna.
Han hann dock inte särskilt långt innan han kände hur en batong träffade honom i bakhuvudet. Han föll till marken och där överöstes han av sparkar och slag mot hela kroppen. Snart förlorade han medvetandet och när han vaknade befann han sig i en cell.
Intill britsen han låg på stod anden Andreas och tittade på honom. ”Jag är ledsen över misshandeln, men att byta hudfärg på dig verkade helt nödvändigt för att du ska begripa något.” sa Andreas. ”Dra åt helvete!” replikerade Magnus. Då lovade Andreas att han alldeles strax skulle ge sig av, men först hade han något viktigt att berätta påstod han.
”Om du vill ha svaret på frågan om guldsaxen så ska du på torsdag kväll bege dig till Rosengård igen, och denna gång uppsöka Abduls livs. Där kommer sanningen att uppenbaras för dig.” var andens budskap. ”Jag skiter i din jävla guldsax, din jävla andefan!” stönade Magnus.
”Tänk på saken.” sa Andreas och så gick han rakt genom den låsta celldörren. Fem minuter senare öppnades dörren och Nicklas steg in i cellen. ”Men vafan…” utbrast han, ”Det är ju Magnus min granne! Var fan är negern?”
Magnus tittade ner på sina händer och upptäckte att de åter hade den färg som han fötts med. Han försökte förklara allt för sin granne Nicklas, men blev naturligtvis inte trodd. Dock kände sig Nicklas så förvirrad och skuldmedveten att han genast såg till att Magnus blev släppt från arresten, mot löfte att Magnus aldrig skulle tala med någon om det inträffade och framförallt inte göra någon anmälan mot Nicklas och hans kollegor. Magnus som bara ville få komma hem och sova, gick med på att hålla tyst, och inte så långt därefter kördes han hem i en taxi som Nicklas betalade.
När Magnus kom hem möttes han av en mängd frågor från sin oroliga fru. Hon berättade att grannen Nicklas ringt på tidigt på kvällen och påstått att en neger försökt ta sig in i deras villa. Magnus försökte då förklara saken även för sin hustru, men hon vägrade tro honom. Hon blev mest förvirrad och sa: ”Du tror väl inte att jag skulle ha gift mig med dig om du hade negroida tendenser!” Det trodde inte Magnus eftersom hon liksom han var medlem av Sverigedemokraterna.
Efter några timmar kom både Magnus och hans fru till en viss ro och somnade. Men den senaste tidens märkliga händelser var under de kommande dagarna ständigt i Magnus Mögels tankar. Han blev därvid så disträ att han klippte till och med sämre än när han medvetet förfuskade sitt arbete. Därför började även hans trogna favoritkunder att fundera på att byta frisör.
Så småningom blev det torsdag, och även om Magnus redan i polishusets cell hade bestämt sig för att aldrig återvända till Rosengård, så var det något som lockade och drog så pass mycket att han på kvällen till veckans fjärde dag faktiskt befann sig utanför Abduls livs i det beryktade bostadsområdet.
Han klev in i den lilla butiken och gick fram till kassadisken där en medelålders man satt på en stol. Magnus visste inte hur han skulle inleda samtalet, så utan att tänka sig för bad han om en ask cigaretter, trots att han inte längre rökte. Han fick asken och betalade, och sedan frågade han: ”Är det du som är Abdul?” Det var det visade det sig, och då frågade Magnus om Abdul inte hade några anställda i sin butik. Det hade han inte blev svaret. ”Då jobbar du rätt mycket?” undrade Magnus. Abdul svarade att han jobbade från tidig morgon till sen kväll, vilket var nödvändigt för att den lilla butiken nödtorftigt skulle bära sig.
Magnus visste inte vad han skulle säga om detta, så i stället gick han över till frågan om Abdul kände till något om en gömd guldsax, men det gjorde han inte, blev svaret. Då tackade Magnus för sig och lämnade butiken, eftersom han inte visste vad han annars skulle göra. När han kommit ett tiotal meter från Abduls livs, blev han nästan omkullsprungen av en blond ung man som samtidigt drog ner en rånarluva över sitt huvud.
Magnus blev så häpen att han först inte kom sig för att göra något alls, men så samlade han sig och följde efter ynglingen som redan hunnit in i Abduls butik. Magnus stannade utanför glasdörren och spanade in i den lilla affären. Framför kassan stod ynglingen med dragen kniv, medan en synbart uppstressad Abdul stoppade ett par limpor cigaretter och några hundra kronor ur kassan i rånarens medhavda plastkasse.
Sekunderna senare kom rånaren rusande ut ur butiken, och han hann aldrig se foten som Magnus satte ut framför honom. Därför låg rånaren strax därpå på marken framför Magnus, men där hade han inte tänkt stanna, så han skyndade sig upp på fötterna igen. Så att han nu stod framför Magnus och skakade av ilska.
”Vafan”, skrek han, ”du är väl svensk du också vafan bryr du dig om ifall en jävla blatte blir rånad, jävla whigger!” Då rusade ilskan upp inom Magnus och hans knutna högernäve träffade rånaren som åter föll till marken. Samtidigt hörde Magnus sig själv skrika: ”Alla människor är lika mycket värda, och alla har rätt att behandlas med samma respekt oavsett ursprung!” Magnus blev själv väldigt förvånad över detta sitt påstående, men samtidigt kändes det rätt. Som om sanningen äntligen hade gått upp för honom.
Tillsammans höll Magnus och Abdul kvar den unge rånaren tills polisen kom och tog hand om ynglingen, som visade sig komma från det intilliggande villaområdet Videdal.
Efter detta var Magnus helt förändrad. När helst han fick tillfälle predikade han jämlikhet, rättvisa och fördomsfrihet. Detta ledde till att han var tvungen att stänga sin gamla salong, eftersom hans bigotta stamkunder inte ville höra talas om att alla människor skulle ha samma värde som de själva. En annan förändring i Magnus liv var att hans hustru sedan trettio år valde att skilja sig från honom. Detta tyckte Magnus dock bara var bra eftersom han kände att han inte längre ville vara gift med en rasist.
Magnus flyttade från villan till en lägenhet på Rosengård, och i detta område öppnade han så småningom en ny frisersalong som han kallade för Allas salong. Och som namnet antyder var alla välkomna dit, oavsett nationalitet, religion eller hudfärg. Till och med män med ring i örat – homosexuella eller inte – ville Magnus nu ha som kunder. Det var nämligen så att all rädsla som han burit på inför det för honom okända nu försvunnit.
Tack vare denna sinnesförändring gifte han sig efter några år med en svart kvinna från Uganda, och med henne blev han väldigt lycklig.
Någon guldsax hittade Magnus aldrig, och han var rätt säker på att påståendet om existensen av en sådan bara varit en bluff från anden Andreas sida för att locka Magnus att utsätta sig för möjligheten till insikt. Och i så fall tyckte Magnus att bluffen varit en bra idé.
Ja, sådana sunda förändringar kan människor genomgå i sagornas värld – men dessvärre alltför sällan i verkligheten.
Av Patient X
Läst 249 gånger
Utvalda texterPublicerad 2009-04-28 15:18:15 15:18
Spara som bokmärke (kräver inloggning) Skriv en kommentar (kräver inloggning) Skicka som e-post Skriv ut
|
embraceme oh, den var så himla bra. bra skrivet. sitter och tänker på det du skrivit om i texten, nu. den var himla lång, vilket jag egentligen inte hade tid till ikväll, men ångrar inte att jag började läsa den, skitbra. lätt bokmärkt =D 2010-03-10 |
|
strangeways Så jäkla underbar! Sitter bara här hemma och ler. en klassisk saga i modern stil. den här sortens andar och sagor hade jag gärna velat tro på ... Riktigt bra skrivet, du fångade mig verkligen från första stund. 2010-03-10 |
|
Sofia Ström Denna text fick mig att tänka på när vi under en lektion pratade om att man inte skulle färdas ute i stan ensam på natten. Min kompis, vars pojkvän bor i Limhamn och hon själv ute vid Stenkällan, förklarade då att hon alltid tog 5an genom Rosengård hem på natten. Läraren blev då förskräckt och frågade hur hon vågade det, Rosengård är ju sådär.. ja.. "ni vet". Min kompis svarade då att hon har aldrig stött på någora problem där, däremot är det så in i helvetes jobbigt att åka på natten genom Limhamn, där alla fulla överklassungar åker. Där får man stå på sig om jag säger så, i Rosengård finns det ju somsagt en övervägande del muslimer, guess what, de dricker inte. Jag tror folk är för ändaklämda när det gäller Rosengård, Malmö är ju tyvärr en väldigt uppdelad stad. Jag är glad att jag bor vid centrum/Möllevångstorget. Sådär härligt i mitten. Men det gör att jag gick på en skola där många bodde i Rosengård, och jag är bara positiv till, jag vet om jag blir förolämpad på många olika språk och mer om krigshistoria och kultur. Nu går jag på S:t Petri och jag talade med en annan kompis som också har gått på en mer blandad skola, och vi är eniga, vi saknar turkarna! Haha 2010-03-10 |
|
nano håller med sidhe nedan, du har lyckats förena politisk korrekthet med litterär flow & härlig ironi i någon slags fabel om Sverige idag. 2010-03-10 |
|
Carola Zettergren Ja, järnspikars vad bra!! Applådåskor, jubel, stående ovationer och förövrigt så instämmer jag med föregående kommentatorer! 2010-03-09 |
|
Måna N. Berger Nu måste jag ta i: JÄVLAR VAD BRA DU SKRIVER!!! Se till att få ihop en bunt noveller och ge ut! Du är bra! Här satt jag och både skrattade och rördes av din saga, och sögs in i handlingen som av en magnet. Vilken strålande idé, att låta en ande ur "Tusen och en natt" besöka en medelsvensk med rasistiska åsikter! Och sedan bygga en så god story omkring det! Jag är imponerad. Applåderar både hantverket och innehållet! 2009-09-28 |
|
sidhe Det är svårt att skriva en politiskt korrekt saga som blir så här bra - men du har lyckats på ett imponerande sätt! 2009-06-02 |