• Läs Texter
• Forum
• Kalendarium
• Sök
• Hjälp
• Bli medlem!

Nästa text
Föregående


av stenhur 

Öka font
Minska

Trollslända

Fåglar behöver man inte vara rädd för. Man litar på att de är tillräckligt rädda själva för att hålla sig på avstånd. Skulle en kråka komma för nära så är det bara att vifta bort den. Det kan man göra så liten man är. Ja, Gunnar är sex år, och känner sig stor, men han vet ju att i många stycken är han beroende av vuxnas hjälp och beskydd.

Men insekter är obehagliga. Myggor, flugor och bromsar. De har ingen respekt för människor. Och många är de. Lyckas man slå ihjäl en mygga kommer det strax en ny. Och bromsar är ett otyg. Man vet inte ens om man vågar försöka slå ihjäl dem. Då kanske de blir ännu farligare, som getingar och bin.

Och så är det trollsländorna. Stora och otäcka. Men de är ändå på något sätt lockande. Deras vingar skimrar i solskenet. De ser ut som små flygplan. Och får man se dem på nära håll sitter de och tittar rakt fram med en fjärrskådande blick. Det är som om de ägde allting som de ser, träden, strandlinjen, vassen där flötet guppar, flötet som sitter fast i mjärden, som vittjas en gång om dagen. Där brukar det mest vara pankor, värdelösa platta fiskar, som inte går att äta utan som man släpper ut så det plaskar och stänker över relingen på ekan, men ibland kan det finnas några fina abborrar som man får till mat. Fisk är inte dumt att få, för det är inte som i staden att man kan gå till affären, den ligger långt bort och man vill helst försöka klara sig på det som finns på närmare håll.

Upp till stugan kommer trollsländorna sällan. De håller sig vid vattnet, som om de förstod att deras färgskala hör ihop med det blåa, inte med stugan med sina bruna väggar och gröna fönsterluckor. Människor förstår de sig inte på, människorna som bor där om sommaren, men inte resten av året. Då har de bommat igen stugan och slagit för de gröna fönsterluckorna. Och rest till staden som ligger långt härifrån.

Men nu är det mitt i sommaren. Vågorna kluckar mot stranden med sina stenar, som man kan använda när man vill bygga små hamnar till barkbåtarna. Dem har man fått tälja när någon vuxen varit med, för när man är sex år får man inte hantera vassa knivar utan att att någon ser till så man inte gör sig riktigt illa.

Nu är det ett tag sedan någon barkbåt blev täljd, för pappa är i staden, inte med Gunnar och mamma, som han annars brukar vara med hela somrarna. Han verkar ha väldigt mycket att göra den här sommaren, han ska börja på ett nytt jobb till hösten, han ska bli rektor och har en massa att förbereda innan terminen startar. Nu är det mamma som är ensam med Gunnar och hon vill inte att man ska hålla på med knivar för det finns ingen som kan köra till sjukstugan om det skulle gå illa med kniven.

Idag är det en ganska varm dag. Då brukar trollsländorna vara mer på alerten än annars. Plötsligt kommer en av dem och slår sig ner på en av albuskarna alldeles nära Gunnar. Han vet ju att de inte har någon snabel som myggorna har, eller någon gadd som getingarna och bina och humlorna. Men tänk om de får för sig att bitas i alla fall. De är så otäckt stora. Och Gunnar har hört en kamrat berätta om en bok som handlade om några som for till en främmande planet, där det fanns insekter, stora som hästar, och han kan inte låta bli att fantisera om vad som skulle hända om han plötsligt skulle bli angripen av en sådan. Eller om den här trollsländan skulle få för sig att börja bitas. Han skulle vilja vifta bort den men vågar inte röra sig.

Och i sagorna berättas det ibland om djur som förvandlas till människor och tvärtom. Tänk om denna trollslända egentligen är en människa. En människa som är ond och som vill andra människor illa. Nej nu måste Gunnar behärska sig. Inte låta fantasin fara iväg med honom.

Vågarna plaskar mot stranden. Men plötsligt tilltar plaskandet. Det låter som om en roddbåt närmar sig. Gunnar kikar fram bakom albusken för att se om det är morbror Egon som kommer roende. Det brukar han göra ibland för att höra om mamma behöver hjälp med någonting eller vill ha något handlat från affären. Men det är en främmande båt, och den som sitter i är inte någon han känner, jo nu ser han, det är Adolf som bor på andra sidan sjön, en lite konstig figur som inte hör till släkten eller den närmaste vänkretsen, en utböling som det går lite historier om och som inte har något jordbruk som andra häromkring, ja Gunnars föräldrar har inte heller något jordbruk, men de är i alla fall släkt med morbror Egon och har bott här alla somrar så långt Gunnar kan minnas tillbaka.

Först ser det ut som om Adolf tänker ro förbi, men så vänder han båten rakt in mot stranden och lägger till. Gunnar håller sig gömd bakom albusken. Den där gubben vill han inte prata med. Och Adolf verkar inte som om han är ute för att bara se sig omkring. Han tycks vara inriktad på att göra ett besök i stugan, och när han kliver ur båten ser Gunnar att han har en stor gädda med sig, som han bär i en klyka och som hänger och slänger när han med raska steg går uppför slänten.

Det är något märkligt, något skrämmande med Adolfs raska och målmedvetna steg. Något överdrivet självsäkert. Och varför skulle han komma och ge bort en fisk? Har han hört talas om att pappa är i staden och vill vara snäll mot oss genom att komma med mat? Eller tror han att han ska sälja fisken och få betalt för den?

Verandadörren står öppen, nu är Adolf framme. Han ropar ett hallå, men väntar inte på svar. Han kliver in och slår igen dörren efter sig. Det låter som om den går i lås. Bäst att gå efter och se vad som händer.

Mamma var i köket för en stund sen, så för att höra vad som händer går Gunnar runt huset. Köksdörren är ganska tunn så det är lätt att höra vad som händer där inne. Gunnar hör mammas och Adolfs röster. Det verkar inte alls som om mamma är glad att få besök. Hon talar ganska högt och hon protesterar mot att få en fisk så här plötsligt. Adolf låter påstridig, jo visst ska hon som är så fin ha en fin fisk, som han har fångat just åt henne.

Och nu plötsligt blir Gunnar riktigt rädd. Han har lärt sig att man alltid ska lyda de vuxna och lita på att de alltid vet vad som är bäst. Men med Adolf är det något skrämmande, som om han inte var en riktig människa, för han bär sig inte åt som en sådan. Tänk om han är förtrollad på något vis. Och mammas röst låter på ett sätt som han aldrig har hört förut, skarp, avvärjande och rädd på samma gång.

Gunnar tvekar länge om vad han ska göra. Men till sist känner han att han måste öppna köksdörren och se vad som händer därinne.

Gäddan ligger på bordet och glor med sina elaka ögon. Mamma står i hörnet vid spisen. Adolf står vid bordet men har vänt sig mot mamma och Gunnar ser i hennes ögon att hon är rädd. När han öppnar dörren håller Adolf precis på att ta ett steg mot henne, men snor runt och stirrar på Gunnar som instinktivt tar ett steg tillbaka. En sådan blick har han aldrig någonsin sett i en människas ögon. Det är som om det var trollsländeögon som stirrade på honom och han kväver ett skrik av fasa. Han blir iskall av skräck. Det känns som om Adolf är färdig att flyga på den lille pojken och döda honom. Men det varar bara en sekund. I stället för att döda honom slår Adolf till reträtt, och försöker åter slinka in i sin roll som charmören. "Jaså är pojken här" säger han. Ett ögonblick ser det ut som om han tänker ta fisken med sig, men så tycks han inse att här är det bäst att fly fältet så fort som möjligt. Han går mot dörren så hastigt så Gunnar får kasta sig åt sidan för att han inte skall bli omkullknuffad.

Gäddan ligger kvar på bordet och glor lika elakt som förut. Men inte hundradelen så elakt som den blick som nyss fanns i Adolfs ögon. Mamma får syn på fisken, tar den och ropar efter honom. "Men gäddan, ta med dig den, jag vill inte ha den". Men han är redan halvvägs nere vid sjön.

Mamma är mycket upprörd, Gunnar känner att det är något väldigt otäckt som hänt. Gäddan ligger där och glor liksom hånfullt och uppfordrande som om den ville säga: "vad ska du göra med mig nu då?"

Men det dröjer inte så länge förrän Gunnar inser att mamma är lättad över att ha blivit av med den obehaglige inkräktaren. Snart är lugnet återställt, trollsländorna flyger som förut med sina skimrande vingar över den somriga idyllen. Gäddan blir kokt och uppäten fast den smakar inte lika bra som en som man fångat själv, eller fått av någon med ärliga avsikter.

Men i en mardröm som Gunnar plågas av ibland, ännu i vuxen ålder, jagas han av en ond man med trollsländeögon.




Prosa (Novell) av stenhur
Läst 451 gånger
Utvalda texter
Publicerad 2010-02-18 kl 14:38

Spara som bokmärke (kräver inloggning)
Skriv en kommentar (kräver inloggning)
Skicka som e-post
Skriv ut
Spara som PDF (kr?ver inloggning)