Nästa text
Föregående 
av Törmä
Senast publicerade
Ung
Mhm...
Bästa av situtionen
Nothing lasts forever
Unbreakable
LoveHateLove
Bloody empty
Laugh, Hate, Love
se alla
Ung
Mhm...
Bästa av situtionen
Nothing lasts forever
Unbreakable
LoveHateLove
Bloody empty
Laugh, Hate, Love
se alla
Öka font
Minska
Kort novell om en flicka vars mor har tagit livet av sig. Hon måste nu lämna Sverige för att åka till sin pappa hon aldrig tidigare träffat. På väg in i planet träffar hon en person hon kan identifiera sig själv med.
Jag andas djupt in och lägger en enda röd ros på graven, sedan vänder jag mig om och går. Jag andas in och tänker att det här är en värdig plats för en människas sista vila. Frågan är om hon är värd det.
När jag kliver ut från kyrkogården väntar de där på mig, kärringarna från ’sos’, de som tror att de förstår hur jag känner. De står där utanför den silvriga volvon med varsin cigarett i käften.
”Hej, är du redo att åka?” frågar den ena. Men jag förstår inte, hur skulle jag någonsin kunna vara redo för det här?
”Jag antar att jag inte har något val” svarar jag tyst och sätter mig i baksätet. De två sätter sig i framsätet och börjar köra, inte ett ord yttras under den långa, plågsamma bilfärden mot det ännu hemskare målet. Jag vill bara slita upp dörren och kasta mig ut och försvinna.
Men det gör jag såklart inte. Och bilen når till sist sin destination, infarten till Arlanda. Hon som kör gör inte som mamma gjorde senast vi var här, det vill säga kör vilse och till sist rammar en biljettspärr. Nejnej, hon styr världsvant bland de många filerna, infarterna och uppfarterna och hamnar rätt.
På första försöket.
När vi kommer in i den svala utrikesterminalen hänger de efter mig utan ett ord ända fram till säkerhetskontrollerna där de inte får passera. Precis som att jag skulle försöka rymma. Vilket i och för sig inte är en omöjlig tanke. De står länge och försäkrar mig om att allt kommer bli så bra och så fint, jag bara nickar och hummar till svar och vänder mig inte ens om för att säga hejdå när de till sist släpper iväg mig. Vi hade åkt i god tid från stan för att jag på vägen skulle hinna ’ta ett sista farväl’ som de så fint utryckt sig. De verkar inte ha förstått att jag inte ens velat det, att jag inte vill förlåta henne än, jag är inte redo för det.
Men nu har jag hursomhelst en massa dötid att slå ihjäl. Jag tittar igenom tax-free butikerna lite avmätt men jag köper inget. Till sist sätter jag mig ner på en bänk och stirrar ut över folkmassan, folk som rusar förbi omedvetna om världen utanför deras lyckliga fasader. Omedvetna om att deras liv plötsligt kan förändras så oerhört snabbt.
Ena sekunden är allt bra. Sen blir det plötsligt sämre, och till sist får du inte längre någon middag om du inte lagar den själv. Till sist tvingas du att försörja dig själv och en kvinna som är som död i dina ögon, på ditt studiebidrag. Sen så till sist, bara släpper det och allt går åt helvete. Kvinnan är död och har lämpat över allt ansvar på dig. Men det är först när det händer som man plötsligt är för ung för att ta hand om sig själv.
Det är först då någon bryr sig.
Jag kliver på planet sist av alla. Jag pallar inte trängas med alla galna lyckosökande turister som inbillar sig att de ska ha en underbar semester med sina småbarn. Jag reser mig upp från min stol och går mot disken där jag ska visa upp min flygbiljett innan jag får gå på planet. Samtidigt som jag lämnar fram min ekonomiklassbiljett till kvinnan bakom disken så kommer det en kille springande in i gaten. Hans svarta halvlånga hår hänger ner i ögonen på honom där svettdroppar trängt fram och han flåsar. Över axeln har han slängt en militärgrön nött axelremsväska och hans beiga fotsida rock är öppen och visar upp en Blink-182 tröja och ett par jeans som om möjligt ser ännu mer nötta och slitna ut än väskan.
Han slänger sig fram till disken och kvinnan där tittar kritiskt på honom.
”Vi var precis på väga att stänga, du hade tur.”
”Ha!” säger han sarkastiskt ”Jag tror inte på tur, det där var ren och skär skicklighet.” Han låter precis som en liten busig pojke när han säger det trots att han säkert är i 25-årsåldern. Av blicken som han får kan man konstatera att det han sagt hade haft samma effekt som att kasta ett bowlingklot i huvudet på henne. Men hon tar biljetten i alla fall, trots att hon inte kostar på honom ett av sina ansträngda ’Ha en trevlig resa!’.
Han går igenom kontrollen och jag faller in i hans takt.
”Skicklighet?” kan jag inte låta bli att säga frågande och höja retsamt på ena ögonbrynet. Han flinar ”Hrm... Tjadu, det beror väl på om man kan kalla det skicklighet att somna i baren på en flygplats halv 5 på eftermiddagen.” Säger han och blinkar menande mot mig. Jag skrattar och studerar honom lite noggrannare. Hans hår är rosaslingat upptäcker jag nu och han hade lika gärna kunnat vara 35. Men det är blicken han har som får honom att se så mycket yngre ut. Jag fascineras av människan och jag undrar verkligen över ödets märkliga nyck som parat ihop oss på ett så märkligt sätt.
Vi kliver in i planet och jag kan lugnt ta mig framåt eftersom alla turister redan pressat sig ner på sina platser. 24A sitter jag på vet jag, framför mig går killen och jag bara väntar på att han ska sätta sig på sin plats och lämna vägen fri för mig. Men han stannar först vid rad 24. Jag stirrar förvånat på honom.
”Sitter du också här?” säger han och pekar mot dom två tomma platserna på vänster sida om mittgången.
”Ja” svarar jag och kan inte låta bli att le lite.
”Jamen vad härligt!” utbrister han och sen genomför han en liten teatrelistisk bugning. ”Efter dig madame.”
”Man tackar monseuir” svarar jag ironiskt och slår mig ner på fönsterplatsen. Han slår sig ner bredvid mig efter att ha slängt upp väskan i bagageutrymmet och går rakt på sak.
”Jaha, what’s your story? Hur kommer det sig att en cool ung tjej hamnat här alldeles ensam på ett plan till Grekland? Har du rymt? På flykt från rättvisan?” Jag blir helt varm inom mig för att han kallat mig för cool och jag känner att jag inte har något att dölja för honom av någon anledning. ”Nej, inget av det, på en ofrivillig flykt från ett tidigare liv kanske. Jag är på väg till Grekland till en man som hävdar att han är min pappa, trots att allt jag aldrig någonsin träffat honom. Men man är tydligen för ung för att ta hand om sig själv när man är 15 år gammal.”
Han ser fundersam ut. ”Varför ska du helt plötsligt ner dit då?” Jag sväljer och svarar tyst ”min mamma är död…” Jag tittar ut genom fönstret trots att allt jag ser där är den grå flygplatsen som rullar förbi. Men jag kan inte titta honom i ögonen.
”Jag beklagar.” Säger han och det känns som att han menar det.
”Gör inte det. Hon tog livet av sig.” Säger jag och försöker lägga styrka bakom orden men på slutet spricker det och rösten går upp i falsett.
”Jag beklagar ändå” säger han med det mognaste tonfallet jag hittills hört honom använda. Jag blir tvungen att titta på honom. Han fångar min blick i sin. ”Det är beklagansvärt att folk tar livet av sig. Det kan inte vara lätt för dig att förneka det. Det är fel att låtsas som att det hon gjort är dumt, vissa är inte anpassade till ett liv här. Det är däremot inte fel att sakna henne bara för att hon själv valde att gå vidare.” Trots att jag faktiskt inser att han har rätt så är jag tvungen att tillägga ”Men hon var ju tvungen att skaffa en unge som hon kunde låta det gå ut över också.” Jag har en lite ironisk underton och den uppfattar han och han ler plötsligt. ”Det där är inte sant och det vet du.” Jag nickar och kan inte låta bli att le lite jag med. Vi sitter tysta under starten och jag ser Stockholm krympa under mig ända tills det slukas av vita moln. Jag känner trots allt ingen saknad.
”Och du då? Varför har du bestämt dig för att flyga till Aten?” frågar jag efter ett tag när vi båda sitter med koppar i händerna. Min innehållande blaskigt te med mjölk i och hans bara svart kaffe. Han tar en klunk och ser fundersam ut, lite som att han själv inte ens vet svaret.
”Tja, man kan väl säga att jag aldrig riktigt hört hemma någonstans. Jag genomlevde en grymt långtråkig uppväxt i stockholmstrakten. Sedan, jag var ungefär i din ålder faktiskt, fick jag nog, jag tog så mycket kontanter jag kunde få tag i vårt hus och så drog jag. Bokade en flygbiljett till USA i min pappas namn och åkte samma dag. Jag hade stora planer förstår du, jag orkar inte dra igenom dom alla men som du kanske förstår så gick det mesta åt helvete. På något sätt lyckades jag i alla fall, på sätt jag inte är stolt över, samla ihop tillräckligt mycket pengar för att ta mig tillbaka till Sverige.” Här tar han en paus och ser ut över de kritvita molnkullarna som långsamt passerar fönstret,
”Men när jag kom tillbaka hade det gått ett antal år förstår du, och jag fick reda på att mina föräldrar dött i en bilolycka. Så nu… Ja… Vad kan man säga? Jag är precis som alla andra på det här planet. Jag söker lyckan, men till skillnad från alla andra här så söker jag efter livslång lycka.” Han avslutar sin berättelse men när jag ser in i hans ögon ser jag ingen sorg. Bara brinnande hopp.
”Nej.” Säger jag tyst.
”Va?” säger han oförstående.
”Nej” säger jag igen, ”Du är inte alls som alla andra här. Du är mer än dom. Du har fått erfara hur det är att inte ha någonting, de förstår inte världen som du gör, nog för att jag inte heller gör det men jag börjar lära mig.” Jag lägger kraft bakom orden för att han ska förstå att jag menar allvar. Han ler mot mig, plötsligt, ett litet sorgset leende.
”Många stora ord från en liten person.” Skämtar han och ser ner på mig eftersom jag är kortare än dom flesta. Sedan smyger sig allvaret in i rösten igen ”Jag är långt ifrån fullärd skulle jag tro. Men jag tror att skillnaden mellan mig och dom flesta andra är att jag är villig att lära. Precis som du verkar vara.” Jag ler tillbaka mot honom och spiller plötsligt ut mitt te när planet vänder neråt igen med en liten krängning. Som tur är hamnar allt på heltäckningsmattan på golvet. Han flinar mot mig och jag börjar skratta.
Vi sitter lika tysta under landningen som vi gjorde vid starten och när vi tar i marken reser vi oss ut och smockar oss ut tillsammans med alla andra turister. När vi kliver ut ur planet är det som att gå in i en vägg. En varm fuktig vägg som luktar svagt av avgaser och timjan. Jag svettas redan i mina svarta jeans och bannar mig själv för att jag inte varit förutseende och tagit på mig shorts.
När vi kommer in i ankomsthallen så är det förvånansvärt svalt och skönt därinne. Vi står vid bagagebandet och väntar på att våra väskor ska komma. Några småbarn leker och turas om att låta sina gosedjur åka på bandet och slutar först när en flygplatsarbetare blänger så ohämmat på deras mamma att hon tar dom i varsin hand och går med dom mot deras pappa.
Jag drar min tunga resväska av bandet och när jag vänder mig om står killen där, fortfarande med bara axelremsväskan.
”Redo?” frågar han. Jag tar ett djupt andetag och nickar. ”Jag tror det” men hur ska jag kunna veta säkert?
Tillsammans går vi och tusen andra längs vindlande gångar, en obehaglig klaustrofobisk känsla lägrar sig över mitt sinne och just när jag tror att jag inte ska klara det längre öppnar sig incheckningshallen upp. Ljus, luft och rymd öser över mig, men så fort jag för tillbaka andningen går den ur mig igen, för där står dom jag förstår är min familj numera. Det är två stycken som kommit för att möta mig, en stor bastant kvinna med skrattrynkor över hela ansiktet, min farmor, antar jag. Och där bredvid står han, lång och reslig, med samma mörka hår och ögon som jag. Min pappa.
Plötsligt vet jag inte riktigt vad som händer, men jag börjar gråta. Tårarna rinner ner för mina kinder, jag vänder mig bort från dom för att samla mig, där står killen igen. Han halar upp en pappersnäsduk ur väskan och räcker den till mig och ler. Jag försöker le tillbaka men det blir bara en grimas.
”Det ordnar sig.” Säger han tyst och plötsligt får jag ett infall, jag ger honom en snabb hård kram. Han ser förvånad men glad ut. Det förvånar mig att det kan göra så ont att skiljas från någon man träffat samma dag, men han är den enda människan som förstår mig just nu. Den enda jag kan känna ett band till.
”Vänta, här har du” säger han och räcker fram ett hemmagjort visitkort till mig. Sedan ler han mot mig, vänder sig om, och går ut från flygplatsen med svepande steg. Jag tittar på visirkortet och kan inte annat än le.
Dante Jacobsson
Lycksökare
076 – 67 92 345
Jag sätter omsorgsfullt kortet i fickan, torkar tårarna, och börjar gå mot mitt nya liv. När jag kommer fram till dem ler de båda stort och kvinnan kastar sig över mig och kramar mig hårt. Hon är mysig och luktar, precis som allt annat verkar göra i det här landet, lite svagt av timjan. Jag kramar tillbaka och när hon släpper mig ser jag in i min pappas ögon. Det rinner tårar från dom, precis som från mina.
Jag tar två steg framåt och slår armarna om honom. Länge står vi där och håller om varandra hårt. När vi släpper varandra att jag slutat gråta.
Han pekar på sig själv ”Alessandro” sedan pekar han på kvinnan bredvid sig ”Rhenna.” Jag ler mot honom och pekar på mig själv ”Simone.” Vi skrattar tillsammans åt detta tafatta försök till kommunikation. Alessandro, jag smakar på namnet. Det känns bättre än att kalla honom för pappa, det är jag inte redo för än. Rhenna tar tag i min ena hand och Alessandro tar min resväska och tillsammans kliver vi ut från flygplatsen. På parkeringen hänger en tung doft av avgaser, men, på samma gång, svagt av timjan.
Prosa (Novell) av Törmä
Läst 414 gånger
Publicerad 2009-01-25 kl 16:22
Spara som bokmärke (kräver inloggning)
Skriv en kommentar (kräver inloggning)
Skicka som e-post
Skriv ut
Spara som PDF (kr?ver inloggning)
På jakt efter Lyckan
Min blick vandrar över gravstenen, vit marmor, den sticker ut bland all mossa och alla tallar. På något sätt förskönar den bilden av henne, får det att verka som att ingenting har hänt, att hon bara försvunnit ur våra liv. Inför mitt inre ser jag hur den graverade svanan flyger iväg och ersätts av en tablettburk. En tömd tablettburk.Jag andas djupt in och lägger en enda röd ros på graven, sedan vänder jag mig om och går. Jag andas in och tänker att det här är en värdig plats för en människas sista vila. Frågan är om hon är värd det.
När jag kliver ut från kyrkogården väntar de där på mig, kärringarna från ’sos’, de som tror att de förstår hur jag känner. De står där utanför den silvriga volvon med varsin cigarett i käften.
”Hej, är du redo att åka?” frågar den ena. Men jag förstår inte, hur skulle jag någonsin kunna vara redo för det här?
”Jag antar att jag inte har något val” svarar jag tyst och sätter mig i baksätet. De två sätter sig i framsätet och börjar köra, inte ett ord yttras under den långa, plågsamma bilfärden mot det ännu hemskare målet. Jag vill bara slita upp dörren och kasta mig ut och försvinna.
Men det gör jag såklart inte. Och bilen når till sist sin destination, infarten till Arlanda. Hon som kör gör inte som mamma gjorde senast vi var här, det vill säga kör vilse och till sist rammar en biljettspärr. Nejnej, hon styr världsvant bland de många filerna, infarterna och uppfarterna och hamnar rätt.
På första försöket.
När vi kommer in i den svala utrikesterminalen hänger de efter mig utan ett ord ända fram till säkerhetskontrollerna där de inte får passera. Precis som att jag skulle försöka rymma. Vilket i och för sig inte är en omöjlig tanke. De står länge och försäkrar mig om att allt kommer bli så bra och så fint, jag bara nickar och hummar till svar och vänder mig inte ens om för att säga hejdå när de till sist släpper iväg mig. Vi hade åkt i god tid från stan för att jag på vägen skulle hinna ’ta ett sista farväl’ som de så fint utryckt sig. De verkar inte ha förstått att jag inte ens velat det, att jag inte vill förlåta henne än, jag är inte redo för det.
Men nu har jag hursomhelst en massa dötid att slå ihjäl. Jag tittar igenom tax-free butikerna lite avmätt men jag köper inget. Till sist sätter jag mig ner på en bänk och stirrar ut över folkmassan, folk som rusar förbi omedvetna om världen utanför deras lyckliga fasader. Omedvetna om att deras liv plötsligt kan förändras så oerhört snabbt.
Ena sekunden är allt bra. Sen blir det plötsligt sämre, och till sist får du inte längre någon middag om du inte lagar den själv. Till sist tvingas du att försörja dig själv och en kvinna som är som död i dina ögon, på ditt studiebidrag. Sen så till sist, bara släpper det och allt går åt helvete. Kvinnan är död och har lämpat över allt ansvar på dig. Men det är först när det händer som man plötsligt är för ung för att ta hand om sig själv.
Det är först då någon bryr sig.
Jag kliver på planet sist av alla. Jag pallar inte trängas med alla galna lyckosökande turister som inbillar sig att de ska ha en underbar semester med sina småbarn. Jag reser mig upp från min stol och går mot disken där jag ska visa upp min flygbiljett innan jag får gå på planet. Samtidigt som jag lämnar fram min ekonomiklassbiljett till kvinnan bakom disken så kommer det en kille springande in i gaten. Hans svarta halvlånga hår hänger ner i ögonen på honom där svettdroppar trängt fram och han flåsar. Över axeln har han slängt en militärgrön nött axelremsväska och hans beiga fotsida rock är öppen och visar upp en Blink-182 tröja och ett par jeans som om möjligt ser ännu mer nötta och slitna ut än väskan.
Han slänger sig fram till disken och kvinnan där tittar kritiskt på honom.
”Vi var precis på väga att stänga, du hade tur.”
”Ha!” säger han sarkastiskt ”Jag tror inte på tur, det där var ren och skär skicklighet.” Han låter precis som en liten busig pojke när han säger det trots att han säkert är i 25-årsåldern. Av blicken som han får kan man konstatera att det han sagt hade haft samma effekt som att kasta ett bowlingklot i huvudet på henne. Men hon tar biljetten i alla fall, trots att hon inte kostar på honom ett av sina ansträngda ’Ha en trevlig resa!’.
Han går igenom kontrollen och jag faller in i hans takt.
”Skicklighet?” kan jag inte låta bli att säga frågande och höja retsamt på ena ögonbrynet. Han flinar ”Hrm... Tjadu, det beror väl på om man kan kalla det skicklighet att somna i baren på en flygplats halv 5 på eftermiddagen.” Säger han och blinkar menande mot mig. Jag skrattar och studerar honom lite noggrannare. Hans hår är rosaslingat upptäcker jag nu och han hade lika gärna kunnat vara 35. Men det är blicken han har som får honom att se så mycket yngre ut. Jag fascineras av människan och jag undrar verkligen över ödets märkliga nyck som parat ihop oss på ett så märkligt sätt.
Vi kliver in i planet och jag kan lugnt ta mig framåt eftersom alla turister redan pressat sig ner på sina platser. 24A sitter jag på vet jag, framför mig går killen och jag bara väntar på att han ska sätta sig på sin plats och lämna vägen fri för mig. Men han stannar först vid rad 24. Jag stirrar förvånat på honom.
”Sitter du också här?” säger han och pekar mot dom två tomma platserna på vänster sida om mittgången.
”Ja” svarar jag och kan inte låta bli att le lite.
”Jamen vad härligt!” utbrister han och sen genomför han en liten teatrelistisk bugning. ”Efter dig madame.”
”Man tackar monseuir” svarar jag ironiskt och slår mig ner på fönsterplatsen. Han slår sig ner bredvid mig efter att ha slängt upp väskan i bagageutrymmet och går rakt på sak.
”Jaha, what’s your story? Hur kommer det sig att en cool ung tjej hamnat här alldeles ensam på ett plan till Grekland? Har du rymt? På flykt från rättvisan?” Jag blir helt varm inom mig för att han kallat mig för cool och jag känner att jag inte har något att dölja för honom av någon anledning. ”Nej, inget av det, på en ofrivillig flykt från ett tidigare liv kanske. Jag är på väg till Grekland till en man som hävdar att han är min pappa, trots att allt jag aldrig någonsin träffat honom. Men man är tydligen för ung för att ta hand om sig själv när man är 15 år gammal.”
Han ser fundersam ut. ”Varför ska du helt plötsligt ner dit då?” Jag sväljer och svarar tyst ”min mamma är död…” Jag tittar ut genom fönstret trots att allt jag ser där är den grå flygplatsen som rullar förbi. Men jag kan inte titta honom i ögonen.
”Jag beklagar.” Säger han och det känns som att han menar det.
”Gör inte det. Hon tog livet av sig.” Säger jag och försöker lägga styrka bakom orden men på slutet spricker det och rösten går upp i falsett.
”Jag beklagar ändå” säger han med det mognaste tonfallet jag hittills hört honom använda. Jag blir tvungen att titta på honom. Han fångar min blick i sin. ”Det är beklagansvärt att folk tar livet av sig. Det kan inte vara lätt för dig att förneka det. Det är fel att låtsas som att det hon gjort är dumt, vissa är inte anpassade till ett liv här. Det är däremot inte fel att sakna henne bara för att hon själv valde att gå vidare.” Trots att jag faktiskt inser att han har rätt så är jag tvungen att tillägga ”Men hon var ju tvungen att skaffa en unge som hon kunde låta det gå ut över också.” Jag har en lite ironisk underton och den uppfattar han och han ler plötsligt. ”Det där är inte sant och det vet du.” Jag nickar och kan inte låta bli att le lite jag med. Vi sitter tysta under starten och jag ser Stockholm krympa under mig ända tills det slukas av vita moln. Jag känner trots allt ingen saknad.
”Och du då? Varför har du bestämt dig för att flyga till Aten?” frågar jag efter ett tag när vi båda sitter med koppar i händerna. Min innehållande blaskigt te med mjölk i och hans bara svart kaffe. Han tar en klunk och ser fundersam ut, lite som att han själv inte ens vet svaret.
”Tja, man kan väl säga att jag aldrig riktigt hört hemma någonstans. Jag genomlevde en grymt långtråkig uppväxt i stockholmstrakten. Sedan, jag var ungefär i din ålder faktiskt, fick jag nog, jag tog så mycket kontanter jag kunde få tag i vårt hus och så drog jag. Bokade en flygbiljett till USA i min pappas namn och åkte samma dag. Jag hade stora planer förstår du, jag orkar inte dra igenom dom alla men som du kanske förstår så gick det mesta åt helvete. På något sätt lyckades jag i alla fall, på sätt jag inte är stolt över, samla ihop tillräckligt mycket pengar för att ta mig tillbaka till Sverige.” Här tar han en paus och ser ut över de kritvita molnkullarna som långsamt passerar fönstret,
”Men när jag kom tillbaka hade det gått ett antal år förstår du, och jag fick reda på att mina föräldrar dött i en bilolycka. Så nu… Ja… Vad kan man säga? Jag är precis som alla andra på det här planet. Jag söker lyckan, men till skillnad från alla andra här så söker jag efter livslång lycka.” Han avslutar sin berättelse men när jag ser in i hans ögon ser jag ingen sorg. Bara brinnande hopp.
”Nej.” Säger jag tyst.
”Va?” säger han oförstående.
”Nej” säger jag igen, ”Du är inte alls som alla andra här. Du är mer än dom. Du har fått erfara hur det är att inte ha någonting, de förstår inte världen som du gör, nog för att jag inte heller gör det men jag börjar lära mig.” Jag lägger kraft bakom orden för att han ska förstå att jag menar allvar. Han ler mot mig, plötsligt, ett litet sorgset leende.
”Många stora ord från en liten person.” Skämtar han och ser ner på mig eftersom jag är kortare än dom flesta. Sedan smyger sig allvaret in i rösten igen ”Jag är långt ifrån fullärd skulle jag tro. Men jag tror att skillnaden mellan mig och dom flesta andra är att jag är villig att lära. Precis som du verkar vara.” Jag ler tillbaka mot honom och spiller plötsligt ut mitt te när planet vänder neråt igen med en liten krängning. Som tur är hamnar allt på heltäckningsmattan på golvet. Han flinar mot mig och jag börjar skratta.
Vi sitter lika tysta under landningen som vi gjorde vid starten och när vi tar i marken reser vi oss ut och smockar oss ut tillsammans med alla andra turister. När vi kliver ut ur planet är det som att gå in i en vägg. En varm fuktig vägg som luktar svagt av avgaser och timjan. Jag svettas redan i mina svarta jeans och bannar mig själv för att jag inte varit förutseende och tagit på mig shorts.
När vi kommer in i ankomsthallen så är det förvånansvärt svalt och skönt därinne. Vi står vid bagagebandet och väntar på att våra väskor ska komma. Några småbarn leker och turas om att låta sina gosedjur åka på bandet och slutar först när en flygplatsarbetare blänger så ohämmat på deras mamma att hon tar dom i varsin hand och går med dom mot deras pappa.
Jag drar min tunga resväska av bandet och när jag vänder mig om står killen där, fortfarande med bara axelremsväskan.
”Redo?” frågar han. Jag tar ett djupt andetag och nickar. ”Jag tror det” men hur ska jag kunna veta säkert?
Tillsammans går vi och tusen andra längs vindlande gångar, en obehaglig klaustrofobisk känsla lägrar sig över mitt sinne och just när jag tror att jag inte ska klara det längre öppnar sig incheckningshallen upp. Ljus, luft och rymd öser över mig, men så fort jag för tillbaka andningen går den ur mig igen, för där står dom jag förstår är min familj numera. Det är två stycken som kommit för att möta mig, en stor bastant kvinna med skrattrynkor över hela ansiktet, min farmor, antar jag. Och där bredvid står han, lång och reslig, med samma mörka hår och ögon som jag. Min pappa.
Plötsligt vet jag inte riktigt vad som händer, men jag börjar gråta. Tårarna rinner ner för mina kinder, jag vänder mig bort från dom för att samla mig, där står killen igen. Han halar upp en pappersnäsduk ur väskan och räcker den till mig och ler. Jag försöker le tillbaka men det blir bara en grimas.
”Det ordnar sig.” Säger han tyst och plötsligt får jag ett infall, jag ger honom en snabb hård kram. Han ser förvånad men glad ut. Det förvånar mig att det kan göra så ont att skiljas från någon man träffat samma dag, men han är den enda människan som förstår mig just nu. Den enda jag kan känna ett band till.
”Vänta, här har du” säger han och räcker fram ett hemmagjort visitkort till mig. Sedan ler han mot mig, vänder sig om, och går ut från flygplatsen med svepande steg. Jag tittar på visirkortet och kan inte annat än le.
Dante Jacobsson
Lycksökare
076 – 67 92 345
Jag sätter omsorgsfullt kortet i fickan, torkar tårarna, och börjar gå mot mitt nya liv. När jag kommer fram till dem ler de båda stort och kvinnan kastar sig över mig och kramar mig hårt. Hon är mysig och luktar, precis som allt annat verkar göra i det här landet, lite svagt av timjan. Jag kramar tillbaka och när hon släpper mig ser jag in i min pappas ögon. Det rinner tårar från dom, precis som från mina.
Jag tar två steg framåt och slår armarna om honom. Länge står vi där och håller om varandra hårt. När vi släpper varandra att jag slutat gråta.
Han pekar på sig själv ”Alessandro” sedan pekar han på kvinnan bredvid sig ”Rhenna.” Jag ler mot honom och pekar på mig själv ”Simone.” Vi skrattar tillsammans åt detta tafatta försök till kommunikation. Alessandro, jag smakar på namnet. Det känns bättre än att kalla honom för pappa, det är jag inte redo för än. Rhenna tar tag i min ena hand och Alessandro tar min resväska och tillsammans kliver vi ut från flygplatsen. På parkeringen hänger en tung doft av avgaser, men, på samma gång, svagt av timjan.
Prosa (Novell) av Törmä
Läst 414 gånger
Publicerad 2009-01-25 kl 16:22
Spara som bokmärke (kräver inloggning) Skriv en kommentar (kräver inloggning) Skicka som e-post Skriv ut Spara som PDF (kr?ver inloggning)
|
Stefan S  en alldeles utmärkt liten historia om ett möte som spelar roll, får en att lysa upp och inse ett och annt. Du speglar känslorna väl när det gäller uppbrottet och tillbakablickarna, sätter scenen för fortsättningen. Mötet med Dante är skönt förmedlat, ett existensiellt samtal om viktigt och oviktigt i livet, mellan två främlingar, som ändå förmår tränga igenom varandras skal på kortare tid än en flygresa och gemensamt samla på insikter. Avslutningen känns logisk, hennes sinne är öppet för att ge allt en chans. Tycker du har haft en klar skrivaridé, fullföljt den klart och tydligt och med ett rikt språk, flödande och lättläst. Ess 2009-05-31 |
|
Dobe Du är otrolig på att förmedla känslor och du beskriver bra :) 2009-01-26 |
|
Petter. B. Madsen Väldigt bra skrivet, fan va bra känsla. Lägg upp fler noveller, du har ett bra grepp om dem;P 2009-01-25 |