~*~

I bergssluttningens brant försöker jag att sätta mig
där det inte längre är menat att gå

Oknullade tafsar vi på varann med ord

I Rambo landskapet
letar vi i ödeläggelsen efter liv
hade varit enklare att inte förstöra det till att börja med
för det slutar alltid med tråkigheter efter
att goda dagar förstörs med ord som en rambokniv

jag orkar inte vara glad på beställning, ej heller gå commando på commando

mitt humör är som ett Deer Hunter russian roulette
på alla sätt
med dragépåskägg av sötma istället för kulor
för jag har fortfarande mitt vett

inte som de som får en att tvingas välja mellan ens eget och deras tillvägagångssätt

jag trivs bäst i sorg, jag har inte ork


att vara glad

jag har suttit på Lyckans Deathrow sedan jag var 25


ditt minus bredvid mitt minus ger en lång rak linje
---------------------------------------------
deras plus bredvid andras plus ger snart en hel kyrkogård
+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

(jag tappade en bokstav då jag skrev det här,
det var ett B kanske för att det är det enda kvar att göra

...senare ett G för att dig allt jag ville ge)

so close but yet so far away

som att vara så nära det går att komma en migrän utan att den få

dessa två saker är de som överväldigar mitt nervsystem mest, som en kärlekens rokoko, så vacker så det gör ont i ögat


djupt inne i urskogen knullskogen trollskogen
finns den vackra Tuvstarr invid tjärnen i hjortonsmyren
där bredvid i sexträskets röda natthimmels skimrande invit
där Tunrida sjunger a cappella med Family Four och
Vi lyssnar på Schumanns Lieder du kan knappt sitta still under hela
recitationen
med en liderlig man bredvid dig...som lider, libertine, ach du lieber

(jag tappade en bokstav då jag skrev det här,
det var ett C kanske för att vi ska se

...senare ett D för att vi ska vara medvetna om det)

vi känner oss oknullade
och vi tafsar på varann med ord

I bergssluttningens brant försöker jag att sätta mig
där det inte längre är menat att gå, eller stå, vi ligga få

att leva baklänges i årstider (quattro stagioni)

poetryslamkrypare i undervegetationens diktskimmer

de som förstör för andra får det själv tillbaks
karmas lag
kommer en vacker dag
men det får oss ändå aldrig att sätta oss till bords med varandra igen
som alla andra, och vi var aldrig som dem som träter inom släkten
vi var bara tråkiga, däri ligger igenkännandet, i traditionen
att förnya den är att förstöra den
har inget att göra med traditionen, vill ni förgöra den, gör det utan mig, jag bevarar den som den siste levande Conan Bevararen

den astrala feberfrossan som skakar mina inälvor
vibrerar mina tarmar, forcerar mina nerver

som när du går uppför trappan och handen från anden sträcks ut
genom springan från det tredje trappsteget uppifrån

jag hatar Hit the Road Jack, har alltid gjort
mansförnedrande musik och allt som är tillgjort - en blind mans musik som annars var skriven med svarta Ray bans med toner odlade i god jord
jag älskar Get Your Kicks, on Route 66
musik som är ärlig utan catch, hooks och tricks - om en väg som knappt finns längre mer än turisternas Highway på gammal asfalt likt en skräckfilmsepok
jag hatar av erfarenhet, inte av fördomars dumhet
och eftersom jag hatar att hata så ignorerar jag det - likaså med Kärlek fast tvärsom och vice versa visavi det vackraste åväntar det värsta

The Beauty and the Beast

musik är som svärdsfäktning, du utgår från balansens centra
utgångspunkten går sedan genom en Tai Chi dans i snabbare takt
för att sedan slutligen hitta grundtonen
den rakaste linjens musikaliska självförsvar
avväpnande

(jag tappade en bokstav då jag skrev det här,
det var ett F kanske för lyckans fé

...senare ett L för att även vi som inte kan det ska få le)

det är svårt nog för andra att läsa om andras lycka
tänk då att läsa om sig själv och känna samma sak
att som en svag mans ande sväva ovanför sängen och se ner på kroppen av sig själv
oigenkännande
för att nästa dag må bra och fylla kroppen såväl som rollen av teaterns maskeradbal - Askungesaga eller GIII:s Theatre of Pains kabuki-teatermaskers Bushido olycksdag - våra zodiak-energier som utstråla upp till himmelens menagerier eller mellan våra himmelskroppar härnere i den lägre dimensionen vi med minnen från vår obundna tid frågande är fångade i

Persona

masker som jag aldrig har därav det nakna transparent blanche äpplet i min trädgårds
baksidas zen-sommardag

LPWJ 19/02/09