Reflektionsvärdaste sånglyriken av Py Bäckman tycker jag är "att fånga en ängel" = sista korta spåret på hennes "natt 1001" (från samma sena 80-tal som dan hylanders epilog i min föregående text), och likt flera andra stycken jag älskar spelas här cello, piano (och en sorts synth-klockor)

nu är min version av hennes visa såhär [py inom klmarar]

du fångar just en spegling på en bild
[jag fångade en ängel när jag flög]

befriar den från rymdernas förvirring
[beredde den en plats med mig på jorden]

förvissad om att målningen blir riktigt bra
[jag var så säker på att mina sånger dög]

för all din känsla har du fyllt med fantasier
[- och mina tankar - som jag varsamt lagt i orden]



men ansiktet det liknar ingenting
[men ingen ängelvinge gav mig skydd]

din spegling är en snabb, bedräglig stråle
[min ängel var en kall och flyktig dimma]

medan månen skiner hela natten klart
[och när inte solen fanns på himlen mer]

så vankar du omkring med din idé
[så frös jag i den cell som blivit min]



Lys nu! lockar du - Brinn fast!
[Flyg då! skrek jag - Du är fri!]

Lys mig in i grynings sanna solkraft!
[Flyg och lek i vinden och i värmen!]

men dess pensel irrar lättsamt mörkt
[men den satt och såg på mig i sorg]

tills du förstått att speglingen är din
[och jag förstod att ängelns sorg var min]



så du häller hela hinken, blundar, kladdar
[så jag klädde mig i svart och tog till vapen]

skrapar djupt i tavlans inre linjer
[och högg av det band som oss förenat]

färg och form som lossnar ifrån bilden
[kött och blod som skildes ifrån själen]

som blir ren
[som flög bort]

och genomskinlig spegel
[och sen var jag allena]