Fortsättning på del 1 (3).

Under min tidiga barndom var jag så fri som en människa kan vara. Fri i sinnet därför att jag tilläts vara det. I mitt hem fanns inga pekpinnar, och jag behövde dem inte heller. Enligt min mor var jag inget svårt barn. Tvärtom. Var jag ensam någon dag utan lekkamrater, satt jag oftast vid köksbordet med den röda vaxduken och målade.
Jag gick upp tidigt på helgerna då far och mor fortfarande sov, sköt igen dörren till deras rum, och satt sedan i köket och skapade konstverk med kritor, tuschpennor eller vattenfärger. Flera väggar i huset pryddes med mina verk, oftast tuschteckningar på A4-papper som far stulit från mässingsbruket där han jobbade som arbetsledare. Om det hängde verk av mer etablerade konstnärer inom glas och ram på väggen, plockade far eller mor gärna ner dem till förmån för mina teckningar. Det skedde alltid på deras initiativ.

Om jag inte tecknade eller målade arbetade jag ofta på någon av mina två böcker. Båda handlar i grunden om utanförskap, om känslan av att inte bli accepterad för den man är. Den fattiga pojken som mor kallade för Pelleboken därför att huvudpersonen heter Pelle, började jag skriva 1980 då jag var sju år. Det står nr 1 på framsidan, och min tanke var nog att skriva kortare avsnitt och häfta ihop. I stället blev det första numret mer än femtio sidor långt. En bok snarare än ett nummer i en följetong.
När Pelle behandlas illa av sina föräldrar och syskon, rymmer han hemifrån och kommer till slut till Spanien där han söker efter sin ende vän Pedro. På sin resa träffar han Solhår och får vistas en tid i hennes familj. Men med ett udda utseende och trasiga kläder väcker han misstänksamhet, och tvingas ut på rymmen igen.
I det andra numret fortsätter sökandet efter Pedro. Berättelsen slutar abrupt på sidan tjugo, och är alltså inte färdigskriven. Ibland har det lockat mig att skriva klart den andra delen. Men det vore väl ett helgerån mer än fyrtio år senare? Eller?
När jag gick i tredje klass fick vår fröken reda på Pelleboken, och bad mig läsa den för klassen. Trots att jag var timid och tystlåten, kände jag mig bekväm med att sitta på frökens plats i katedern och läsa högt om Pelle för mina kamrater. Ett antal roliga timmen under fredagseftermiddagarna gick åt innan jag läst de sammanlagt sjuttio sidorna. Mina illustrationer i boken skulle också visas, och ofta ville några se på nära håll. Då fick boken vandra runt bland eleverna.
Jag förvånades över att boken väckte så stort intresse, och att det var knäpptyst i salen då jag läste. Jag hade förväntat mig avund och irritation från några elever, men tog miste. Jag fick bara beröm, vilket gjorde mig generad. Inför varje läsning frågade jag klassen vad som hittills hänt i berättelsen. Då räckte flera elever upp händerna, och jag fick peka och säga namnet på den som skulle redogöra. Dessa stunder var guld värda för en flicka som jag, som emellanåt led av en närmast sjuklig blygsel. I katedern med boken som jag själv skapat ur fantasin, kände jag mig säker.
Den andra berättelsen heter Petter och Susanne i skolan, och är trots den ganska anspråkslösa titeln, även den en skildring av den unga människans tillvaro utanför gemenskapen. Men det är också en tillvaro bortom anpassning och feghet. Det är en berättelse om ont och gott, och att båda delarna kan finnas i en och samma människa. Här finns en tro på människans förbättring, även i de mest hopplösa fall. Ett sådant fall är Roffa, en av värstingarna på skolan där handlingens två hjältar, Petter och Susanne studerar och leker. Roffa är en våldsam ung man som slagit både Petter och Susanne på rasterna. De senare vet att Roffa har det svårt hemma där han blir misshandlad av föräldrarna. När det är extra tufft bor han i en koja i skogen.
En dag på gymnastiklektionen hamnar Petter och Susanne i samma innebandylag som Roffa. Samarbetet i laget för dem närmare varann, och de tre blir bästisar. De försvinner långa tider in i skogen och bor i Roffas koja. Skogen kallar de för Sagoskogen, och när de vistas där sker saker som ingen annan ser och förstår. När det är som mest spännande på sidan 72, slutar berättelsen. Inte heller denna bok når ett genomtänkt avslut.
Jag har inget minne av att jag läste den för klassen. Men i fjärde klass lånade vår klassföreståndare hem båda böckerna och läste för sina barn.
I fyran hade vi en särskild lärarinna i uppsatsskrivning, och under ett kvartssamtal med mina föräldrar fick jag så mycket beröm, att jag ville springa och gömma mig. Så kan man också reagera på lovord. Men jag satt kvar i soffan och såg ner i bordet medan uppsatsfröken talade om att jag var "en ny Astrid Lindgren", och att det jag skrev var "i en klass för sig". Mor skröt om det ibland på släktmiddagar, något som bemöttes med pinsam tystnad.

Om jag inte skrev eller målade, vistades jag ofta i den bergiga skogen kring villaområdet där vi bodde. Jag och mina kamrater byggde olika boplatser som stenborgar, indiantält eller som en gång, en koja mellan en rotvälta och ett berg. Kring den senare skapade jag och Stina en stenåldersby, förmodligen inspirerade av någon historielektion i skolan. Flera i klassen fick höra talas om byn, och till slut var vi många som skulle organisera livet i den. Alla var inte nöjda med de tilldelade rollerna, och "slavarna" hoppade av först.
Jag och Stina byggde senare en vikingaborg på ett högt berg i skogen mittemot, på andra sidan villaområdet. Det tog tid och energi att finna och frakta tillräckligt stora stenar till platsen. Vi var precis klara med bygget, då områdets två värstingar dök upp med varsitt brännbollsträ. Fulla av hat och avund slog de ner borgen på nolltid, och skrämde iväg oss mot bergsstupet. Det var ett konststycke att ta sig nedför stupet, medan pojkarna kastade de väldiga stenarna efter oss. En snuddade min högra axel, och jag vill inte tänka på vad som hänt om vi träffats ordentligt och tappat balansen i stupet.
Vi berättade för våra föräldrar när vi kom hem, och far gick ner till pojkarnas mödrar och sa till. Det lät inte på far som de tog sönernas våldsamma upptåg särskilt allvarligt. Mor kommenterade något sarkastiskt att far nog inte sa till på skarpen, eftersom de två kvinnorna var "rätt snygga".

Jag och en annan flicka reste en tipi, ett indiantält på berget ovanför hennes hem. Far hjälpte till att resa pålarna, och spika dit papp runtom. Pappen tog han liksom mina ritpapper, från arbetsplatsen. Även denna bostad vandaliserades, och vi reste den igen och satte dit ny papp.
En dag då jag var ensam vid tipin, dök den ena värstingen upp. Han var en kort och tanig lintott med små, stickande ögon. Trots att han var något år äldre än jag, var han ett huvud kortare. Jag hade hela tiden misstänkt honom för vandaliseringen av tipin. Nu gick han rakt emot den, och verkade inte se mig där jag stod snett bakom och täljde en pil med min morakniv. Pilarna var till krigarna, som egentligen bara fanns i vår fantasi. Vi använde dem aldrig till något vad jag kan minnas. De var en del av rekvisitan i indianbyn. När jag vistades vid någon koja i skogen, bar jag ofta min morakniv med rött träskaft som jag fått i present av far. Slidan i svart plast brukade jag fästa i byxbältet.
När jag fick syn på lintotten, och vad han var i färd med att göra, gick jag rakt emot honom utan att sänka kniven. Han tvärstannade och vände upp sitt hårda ansikte mot mig. Blicken var kall och till synes orädd. Jag vet inte om han hyste ett särskilt starkt hat mot just mig, men under alla åren i grundskolan såg han bara på mig med svart blick, och vräkte ur sig elakheter. Att jag var längre än han, och dessutom den snällaste av alla barnen, tror jag retade gallfeber på en bråkstake av hans kaliber. Han kom aldrig riktigt åt mig med sina hårda ord. Jag hade lärt mig att ignorera honom.
Nu stod vi ensamma i skogen vid min och kamratens tipi, mitt i indianbyn. Jag stod tätt inpå honom med kniven riktad mot hans hals. För första gången konfronterade jag honom och vek inte undan för hans kalla blick, och jag kände hur mitt eget hat ökade för varje sekund. Han hade endast gjort mig ont så länge jag kunde minnas.
Plötsligt vänder han sig om och försvinner mellan några granar. Han måste ha blivit rädd. Jag fick en känsla av att han skulle komma tillbaka, och gick därför hem. Jag ställde mig framför spegeln i hallen och lyfte kniven. Tittade argt in i mina ögon, precis som jag gjort mot gossen. Lite under lugg. När jag såg min blick och knivens spets, förstod jag att jag måste ha skrämt honom rejält. Men han var inte den sorten som skulle erkänt det.
Jag berättade för mina föräldrar, och far gratulerade mig till att ha gett "det förbannade busfröet en läxa". Mor blev nervös, och undrade om det var lämpligt att jag bar kniv.
- Kniven tar hon ansvar för, sa far som gett mig den.
- Tänk om det händer en olycka, sa mor.
- Inte! sa far.
Vi talade aldrig mer om händelsen, och jag undrar än idag vad mor menade med olycka. Hon är död sedan länge, så jag kommer inte att få något svar. Lite sårad blev jag, eftersom jag uppfattade att mor tänkte att det var jag som kunde skada någon med min kniv. Men nog var det väl min säkerhet hon oroade sig för? Kanske tänkte hon att de där pojkarna kunde bli provocerade om jag bar kniv, och därför ville göra mig illa.

En dag på skolgården kom lintottens kamrat fram till mig, förmodligen för att säga något dumt. Lintotten stod i närheten och ropade:
- Aktare! Hon har kniv!
Jag tänkte förklara att jag aldrig bar kniv i skolan, men hejdade mig. Njöt i stället av situationen, och det faktum att de verkade tro att jag var en farlig person som kunde attackera dem med kniven. Så jag teg och glodde efter dem när de sprang iväg.
Samma dag när jag låser upp min cykel för att åka hem, kommer lintottens vän fram igen.
- Visa kniven! säger han bestämt, fast med ett vänligt leende.
- Jag har ingen kniv. Den är hemma.
- Vilket märke är det?
- Det är en morakniv med rött skaft.
- Wow!
- Den är jättevass. Min pappa brukar slipa den.
Det är vad jag minns av dialogen som fördes med respekt från båda håll. Kanske var det dagen därpå som en gosse i klassen kallade mig för Kniv-Åsa. Vi satt i skoltamburen och tog på skorna när han sa det lite retsamt till mig.
- Vadå? svarade jag fast jag förstod vart han ville komma.
- Har du kniv i skolan?
- Nä, jag har ingen kniv i skolan.
- De säger att du hotat med kniv.
- Aldrig! Jag använder bara kniv i skogen. Vilka säger det?
Han nämnde lintottens namn, men med tillägget att han brukade ljuga och inte gick att lita på. Sedan talade vi inte mer om det, och jag hörde aldrig någon antyda något om knivdramat. Kanske tog lintotten själv tillbaka orden om mig, eftersom han var rädd att få "dåligt rykte" som fegis.
Om lintotten hade varit en flicka, tror jag utfallet av händelsen blivit en helt annan. En flicka hade med stor sannolikhet berättat för sina föräldrar om mig och min farliga kniv. Kanske överdrivit hotbilden och sin egen rädsla. Ryktet om mig, barnmorskans präktiga dotter, hade försämrats bland byns vuxna befolkning, för att inte tala om flickans alla vänner. Kanske hade jag ansetts olämplig som lekkamrat, åtminstone för flickor. Nu skedde incidenten mellan mig och en gosse, den värsta av alla. Det var på sätt och vis min lycka.
Om han berättade för sina föräldrar vet jag inte. Ifall han gjorde det, lär han knappast ha erkänt att han blev skrämd. Föräldrarna visste väl också vad han gick för, och den "snygga modern" hade nog trots allt lagt intermezzot vid vikingaborgen på minnet. Hon tyckte kanske att det inte var mer än rätt att sonen fick betala tillbaka lite för sitt illdåd.

Tipins öde beseglades inte av väder och vind. Den utsattes för ytterligare en brutal rivning, och då orkade vi inte resa den igen. Det är inte svårt att räkna ut vilken brottsling som återvände till platsen.
I en sparad fickkalender från 2006, finns en notering att jag funnit papp på platsen där tipin stod. Det är mer än tjugo år efter den sista rivningen. Jag tänker gå upp på berget när våren anländer, och leta efter rester. Jag lär inte finna några. Däremot kan minnesrester dyka upp i mitt huvud. Det har hänt förr då jag besökt platser av betydelse i mitt liv.

Fortsättning följer.