Du saknar inte mig, eller hur
Jag är osynlig, alltid varit
Varför syns vissa bättre än andra
Är ju ofta inget speciellt med dom
Men ändå, jag föddes osynlig

Förr tänkte jag alltid, att minnen var guld
Att om jag lyckades skapa minnen med er
Skulle ni aldrig glömma
Men blev jag istället utnyttjad
Det känns så ibland, vid dystra tillfällen

Så varför är vissa mer omtyckta än andra
Varför bär vissa på en aura av åtråhet
Hur skit dom än beter sig
Så tycks dom ofta alltid vara minnesvärda
Jag undrar vad är det som gör mig osynlig

Kanske är det bara naturens sätt
Att håna, att visa djungelns lag
Ett sätt att föra människan framåt
Efter vad, Guds behag, kanske
Men jag inser att min osynlighet
Idag inte bekommer mig
Jag har accepterat den