Kom ihåg, här är bara ett exempel, från en människa, från ett perspektiv, om hur en människas verklighet och tankar kan se ut. Vi är alla olika.
...
Min problematik ligger i att när jag ska visualisera min lyckliga plats i framtiden så går det inte. Det känns som att jag strävar emot att bygga en oas i öknen. Visst en lycklig plats, men allt runtomkring är öde, farligt... Död. Enda stället jag kan tänka mig att leva på, är i den oasen. Men vilket jobb. Sätta ut träd, buskar, gräva enormt stort hål och få dit vatten. Mm, det är drömmen.

MEN, om förutsättningarna runtomkring är annorlunda, då blir det helt plötsligt enkelt. En naturlig bra plats till exempel, är ute i skogen här i Sverige. Det finns redan grönska, vatten, träd för skydd... En oas, fast nu omgiven av oändligt med oas istället.

Dagens människor är som öknen runtomkring oasen. Elakheter, girighet, våldsamhet, hat... Död. Inte nog med detta, men det lägger på ett extra lager som är ett MÅSTE, en stor variabel.. Något slags skydd runt oasen. En mur. Vad som helst, så länge det skyddar mig, mina barn och dem jag älskar i framtiden, i min egna oas. Tyvärr är verkligheten exakt det den är, verklig. Alla giriga människor kommer vilja använda min oas, stjäla mitt vatten och ha skoj med dem jag älskar. Vad är det för en lycklig plats? Jag kan inte se den totala lyckan i den tanken, i min "lyckliga framtid"... Mitt "mål i livet" eller strävan. Vad strävar jag efter? Det vet jag ju, men hur tar jag mig genom den dödliga öknen först, innan jag hittar den plats där jag behöver bygga min egna oas? Alla tankar om livet slutar i en och samma tanke, ett slut. Döden. Slutet för allt som haft en start. Är det värt all energi från mig, när det ändå i slutändan kommer sluta med förstörelse på något vis. Min oas kommer att förstöras även den, förr eller senare. Så är livet, så är verkligheten. Tyvärr är det inte en verklighet jag inte alls mår bra i, snarare motsatsen... Jag lider. Varje dag. Varje kväll innan jag ska sova. Varje dag. Till och med varje minut ibland... Slutsats?

Kan inte bara alla andra istället acceptera, att jag inte vill vara en del av den verklighet som alla andra kan leva i. Jag ger upp, kalla det vad ni vill. Ett helt liv av öken, för att få leva lycklig för bara en stund i sin egen oas... Det är inte värt det. Snälla bara acceptera det, fortsätt lev lyckliga, lämna aldrig er bubbla och ta hand om dem ni älskar. Ett stort nöje att få träffa er alla och även få lära känna några av er. Tack!
...
Men nej då, om jag gör det (självmord), så skadar jag andra runtomkring mig. Vissa mer än andra. Vissa längre än andra.

Släpp det. Släpp mig. Jag orkar inte leva för er längre. Jag har ingen energi kvar. Min själ går på sparlåga. Redo att släckas när som helst. Jag har lyst. Jag har skinit. Jag har älskat. Jag har hatat. Som alla andra. Med mina problem, min uppväxt, mina känslor, min syn på allt, min egna verklighet. Precis som alla andra. Nu är lågan snart slut, snälla hitta ett annat ljus. Familj, vänner, bekanta... Kom ihåg mig när jag lös som starkast, det DÄR är den riktiga Andreas. Honom vill jag att ni ska minnas. En glad, social, trevlig och sympatisk kille som alltid hjälpte och ställde upp, oavsett vad. Jag försökte iaf. Så gott jag kunde, med min bakgrund, min uppväxt och mina erfarenheter. Jag visste inget annat. Så är det, jag var jag och du är du. Förlåt mig för allt fel jag gjort, från djupet av mitt hjärta. Allt jag någonsin har velat och strävat efter, är att göra alla andra lyckliga. Så gott jag kan. Jag försökte. Jag tycker om er alla, på era sätt. Älskar till och med några av er, och kommer alltid att göra! Ååååååå!! Jag hoppas det finns en plats efter detta, där vi kan ses igen!! Men med andra förutsättningar... Inte en öken emellan oss. Man kan ju alltid hoppas hehe. Då ses vi där kanske! Hej då! Vi ses snart igen! ??
...
PS.
Så känns det... *stooor suck*
Tillbaka till verkligheten nu Andreas. Sluta gråt. Sluta. Gör något. Fördriv tiden. Låt inte döden påverka dig, men akta dig ändå för typ alla människor. Du kan inte ändra alla andra. Det kommer alltid finnas elaka människor. Öknen kommer alltid finnas där. Det är ingen fin skog framför dig, allt är öken. Acceptera det. Hmm, nu är jag tillbaka här i verkligheten igen. Har lyckats blockera mina känslor och tårar.

Så Andreas! På med den slitna masken igen. Idag kan vi ta den som har ett leende. Det blir bra. Så. Fortsätt lida.