I natt skiner Månen
i brant vinkel
när jag släcker omkring mig
i de fysikaliska lagarna,
som inte är några lagar,
utan mänsklig grammatik
för något som är som det är

Folk säger inget,
eller säger fel saker;
går som skuggor i sina trångsyntheter;
lomhörda
i sina självförringningars spruckna klockspel

Stumfilmade i sina åtbörder
tiger de, svävar på målet, motsäger sig,
sprider sig som blindgångna kackerlackor åt alla håll

Allt, från universums tillblivelse
- om det fanns en sådan;
vi kan ju ha missförstått tidens natur -
har placerat mig här,
där allt jag förmår är att växla
mellan minsta & största motståndets lag

Tankefragment, skimrande som skalbaggar,
rör sig upp & ner på månstrålarna
som onda änglar på Jakobs stege,
erinrande mig om Alla Pugatjova
och besinningslösa samlag
med Sirkka Sinikka Laine (1948 – 2023)
på Orioninkatu 11 A 4 1985,
initierade på M/S Saga i Finska viken
på Finlands självständighetsdag, 6 december 1984,
i shamanistiskt fullfjädrade äktenskapsbrott;
vilddjurserotiskt fulländade betäckningsfrossor
på frånsidan av devierande tonarter,
öppnande schakt och bräscher
i verklighetens slätstrukna nollsummespel

Månen står högt,
entonig i rymdernas kallkällare

Hyreslängorna navigerar genom natten
som bårhus,
kroppar utsträckta,
lägenhet för lägenhet:
naglar & ögonlock under Månens branta vinkel

Stackars levnadsåldrar!
Stackars mannaminnen!
Stackars de behäftde med uppskattad medellivslängd!

Jag minns förmiddagsbarnen därute,
när Månen var en dagsljusmaskerad skära,
anad i gamlingsögonens sky av floaters;
de små mänskokultingarnas röster klingande
som pestbjällror över lekplatserna;
grymtande som granatsplitter i kötten;
lekplatssmåttingarna tomma håligheter
i hårdpackade djävulsutdrivningsatmosfärer,
vars hektopascal sjunger sig ner
i markens dag- & grundvatten
genom sprickbildningar
och irrande underjordiskheter

Illbattingarna är de adulta samhällsmedborgarnas
skuld & skräck;
samtida voodoodockor med tomma ögon
och medvetslösa ondskor;
munnarna fulla med mjölktänder;
obehärskade tärare på resurser;
aviga aliens;
karikatyrer på Homo sapiens,
avskydda från koltålder till målbrott,
från BB till särskolor & gymnasier

Månen, högst upp,
värker genom nattens utbud av oegentligheter
och arkaiserande artilleri,
förbi dandydrömmar & genomträngande nattskift;
dess bleka kringkastning silande
över sjuksalarnas grynigt lättväckta smärttillstånd,
tills efternatten pissar i flaska
och den bleke viker om hörnet