Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




JagMinns


31 år Male icon


Dagbok

Dagbok - Oktober 2018

« Tillbaka till dagböcker



Tisdag den 30 Oktober 2018

Natten välkomnar kreativitet.

Jag har glömt mig själv. Mitt inre, det känns som att jag inte vet vem jag är längre. Att jag är borttappad någonstans jag inte kan hitta till. Det är.. Nedtryckt långt nere i någon gruva där massiva stenar blockerar alla utgångar.

Varför gör jag såhär hela tiden? Jag tänker alldeles för mycket på andra så jag glömmer bort att vara mig själv. Identitet. Identitet kriser. Alltid. Sen blir jag rädd att personerna runt omkring mig inte kommer tycka om mig längre. För att de ser mig som något felande. En kopia, en klon, en person som försöker vara något dom inte är.

Allt rinner ut till allt. Om jag har en stark känsla av osäkerhet till att bli oälskad så rinner det över på allt annat. Jag blir osäker framför allt och alla. Kanske är min empatiska sida? Eller min oförmåga att kalibrera känslorna till rätt situation..

Att jag hela tiden måste spela hård & tuff är något jag inte är bra på. Hur ska man ha tiden att komma över sina känslor samtidigt som man anpassar & visar masker till den externa världen?

Hon har fått mig så himla osäker ikväll.. Mina egna osäkerheter & inte något hon nödvändigtvis har gjort. Har börjat ifrågasätta. Vad ser hon i mig? Jag är bara en lite pojke. En bortskämd pojke som inte har något för sig i denna värld där alla tar ansvar och är vuxna jämnt och ständigt. Vad har jag att bidra till henne? Ingenting känner jag. Ingenting alls. Hon kan hitta någon som är så mycket bättre än mig. Varför valde hon just mig? Jag vill bara att vi ska ha det bra och ha en bra relation till varandra..  Men det funkar inte så alla gånger.

Jag känner att jag kommer i obalans på allt. På allt det här och hela min existens. Vår relation mellan mig och henne. Jag vet inte vem jag är längre och hur jag ska bete mig. Jag får panik, jag krissar. Jag får under jorden. Där hör mig ingen skrika. Där är jag ensam, där kan jag skrika ut min själs smärta utan att någon någonsin får se hur jag egentligen känner.

Jag är nog.. Kär i henne. Och det plågar mig att det kan aldrig vara vi. Jag vill ha henne. Men det går inte. Just nu känner jag bara att jag vill ha henne. Jag vill kunna känna henne nära mig samtidigt som jag är en balanserad person med mig själv och mitt inre. En balans mellan logik och känslor. Det är där jag vill vara. Jag vill kunna vara där för henne samtidigt som jag är här för mig själv. Jag måste börja ta steg för att hitta tillbaka mot mig själv..

Jag vill egentligen bara gråta och få det här överstökat. Vem kunde tro att jag skulle ha så här lite kontroll när jag började bli min egna person? När jag slutade stänga av mig själv och istället vara en öppnare människa. Det är precis som att jag tappat allt jag någonsin jobbat och står för. Och nu står tiden still och jag driftar.. Jag bara svävar, flyter för att i nästa skede dö.

Jag måste börja skärpa mig lite.. Även fast jag är låst nu i mitt liv och har det ansvaret så måste jag börja vakna mer. Jag måste börja tänka på mig själv och jag måste göra det jag känner är rätt. Jag kan inte vara rädd längre. Jag måste bli stark med mina rädslor, växa med dom, bli vän med dom. Inte komma över dom. Men används dom som en drivkraft som tar mig framåt mot mitt mål där jag vill komma.
Vad är mitt mål egentligen? Jag vill ha min personlighet tillbaka.







Lördag den 27 Oktober 2018

Se mig, se dig.

Jag kom precis på det.. Jag är rädd. Rädd för henne, rädd för att öppna mig för henne. Jag är stängd och känner inte mycket, är rädd för att hon ska kolla mig in i själen och se att jag håller igen.

Jag är rädd att det kommer ta slut, vad mer kan komma efter det här? Det har aldrig gått så långt att det kommit något efter det här så är det kanske att jag håller igen för det okända?

Att investera mer känslor känns som något jag är okapabel till. I denna stund går det inte.

Oavsett så har allt varit bortom denna värld än så länge. Hon tar mig med en sån storm och passion att jag försvinner bland mina förlorade drömmar där de är fullt uppnåbara på bara några mili sekunder.

Jag är där, uppe på molnen med alla fåglar, flygandes, fritt, till ett land där jag kan vara fri för all oändlighet. Platsen av tidernas begynnelse, det är ditt jag är på väg.

Jag frågar mig själv också hur jag kommer ifrån denna bubbla? Att jag kan komma till ett stadie där jag ibland kan se bortom mina egna upplevelser och börja se perspektiv på saker. Det är svårt.. Minns när jag satte mig in i andra människors känslolägen och förstod dom, nu, är den egenskapen helt borta.. Jag är fången av mina egna fantastiska känslor och hur mycket jag än kan njuta av det hela, så känner jag någonstans att den rätts vägen är balans.

Ta hand om dig själv. Se efter dig själv & gör saker som är bra för dig och som du tycker om. Fastna inte för mycket i dina dagdrömmar om henne utan låt dig fastna i dagdrömmandet av det vardagliga också. Så ska du nog se, att du hittar ut från molnen.







Söndag den 21 Oktober 2018

Bortom vår existens.

Just nu är jag på moln verkligen, någon helt annanstans där allt är möjligt, där var allting började, där var stora elefanter lever harmoniskt tillsammans med änglar som tagit över.

Idag är jag.. Glad. Jag är så glad att jag skulle kunna gråta. Det gör så ont i mig så jag skulle kunna gråta precis här nu. Men ändå.. Är jag glad. För hon. För henne. För hon som fått mig att känna så här. För hon som finns här för mig. & för hon som vill prata med mig och bara mig.

Det finns en anledning till att jag fallit för henne och hon för mig. Alla dessa år av personlig utveckling har äntligen nått sitt slut känns de som. Är inte det här som varit målet hela tiden? Att få kunna känna att jag svävar, högt med alla dess känslor ingen människa någonsin är kapabel att uppnå inom sig själva.

Jag förstår jag också att min resa av personlig utveckling inte är slut. Det kändes bara rätt att skriva. Det är bara så skönt att äntligen falla för någon som kan bekräfta mig på deras sätt. Där jag kan känna att jag betyder, något.. Att jag är någon, att jag spelar roll.

Helgen med henne var fantastisk. Den hade sina moments av ups & downs. Men inget är ju perfekt här i livet & ska jag analysera henne & situation, så inser jag att hon gör sitt bästa så mycket hon kan. Det är inte hennes fel. Det är bara det hon kan. Vilket är så synd egentligen på ett sätt..

Varför drar jag mig alltid till broken souls? Är det för att jag vill fixa dom? För att dom behöver min hjälp? För att få upp dom till en bra nivå? Eller är det simpelt för att jag är broken själv.. Det är så svårt att säga. Men det är de som är det fina. Imperfektionen. Hon är min imperfektion. Och jag hennes.

Det gör väldigt ont i mig. Jag har inte riktigt någon kontroll på vad som händer. Jag är väldigt sårbar i detta ögonblick.. Känner att minsta fel och någon hade kunnat krossa mitt hjärta eller min inre själ på några sekunder. Wow alltså.. Är det så här det känns att vara kär? För isåfall är jag väldigt, väldigt varm om hjärtat.







Måndag den 15 Oktober 2018

Jag ser framtiden.

På nätter så står det still inom en natt. Eller på just denna natten gör det. Att för evigt och för alltid stanna upp.. & bara vara tar sitt pris. Det hemsöker och fångar din identitet. Precis som liemannens besök, kommer han och rånar dig på allt du äger. Du kommer till en plats du aldrig varit på där död & förstörelse härskar. Där du är som minst, men framför allt på en plats där du är fångad. Nu och för alltid.

Det finns dock ett kryphål. Det hålet finns det på alla varelser och platser. Det går inte att förespråka om universums balans utan att förstå att alla sina svagheter. Den som sitter med perspektiv & fullföljer dom är den ideala varelsen.

Jag känner att jag måste springa. I rätt riktning, i den riktning jag är ämnad att springa åt. Min motivation till att fortsätta. Var är du? Var finns du? Var hittar jag dig? Kommer du möta mig på mitt Marathon lopp jag tänker inleda? Eller tänker du vänta på mig på andra sidan.

Fortsätt. Fortsätta. Bära vidare. Det är jag.. Som måste ta kommando. Som måste finnas till för mig själv. Som måste vakna. Som måste se.. klart.

Jag ser städerna nu iallafall. De är i mitt sikte. Jag måste ta den sista energin jag har för att nå dom och finna de människorna som betyder mest för mig i det här riket.







Söndag den 14 Oktober 2018

Allt är upp men även ner.

Nu är jag sådär.. Klar igen. Nere. Känner mig inte alls på topp överhuvudtaget. Känner mig låg, väldigt låg, alldeles för låg för att orka med någonting.
Ny motivation, nytt liv, ny kropp. Behöver allt det där. Att bara börja om med nya känslor igen istället för att jobba sig uppåt från detta stadie jag befinner mig i nu.

Kände svartsjuka för första gången också.. Men det är inte så konstigt. Har någonstans för längesedan erkänt att jag faktiskt har känslor för henne så det är inte skumt när jag känner mig hotad av det som hände innan över text.

Vill egentligen bara bli uppskattad känner jag. När jag på ett kreativt sätt skriver till henne och inte får någon respons på det hela.. Visst jag förstår, att hon är har mycket nu och kanske inte är i ett stadie där hon kan ge mig den responsen jag vill ha. Men det är så jag känner bara... att hela tiden behöva bli uppskattad.. På ett sätt så får jag en känsla att det inte ska vara så när man som människa hela tiden strävar för att hitta det. På något viss så känner jag för att leva utan det. Eller att man hittar det inom sig själv. Men varför skulle livet vars så simpelt som så?

Ska in och umgås med en vän och spela. Inte för att jag tror att det lär göra det hela bättre. Just nu så vet jag att det är en dålig idé eftersom det förmodligen komma göra mig på sämre humör. Men nu när jag har sagt det så ska det bli spännande ifall det stämmer överens eller inte.







Fredag den 12 Oktober 2018

Tiden vände & blev tre.

Hon är så tyst ikväll. För tyst. Hon ger mig ingen information att jobba med, känns som att hon inte har något att bidra med längre. Att det är över och att allt är slut. Det är så jag känner bara... Kan inte blunda för att det är något som pågår iallafall. Något jag inte ser, något jag inte känner, något... Som pågår son jag absolut inte kan ha någon aning om.

Jag vet om att mitt "narrativ" är att bli lämnad. Att bli lämnad vid rodret där jag är ensam seglare för mig själv och för alltid.

3h senare...

Där kom det. Jag är världens lyckligaste. Där kom allt. Hela konvon. Allt. Flöt. Allt. Jag svävar. Molnen. Dom är mina. Skyn. Den är min. Jag är den. Jag är det jag alltid viljat och hoppats på. Jag lever idag för fullt, helt, öppet. Jag är himlen.







Torsdag den 11 Oktober 2018

Ta hand om dig själv.

Jag känner mig så andfådd inombords. Det ända jag hade velat är att hon är här ikväll med mig. Jag behöver henne. För att stilla det som är inom mig. Jag behöver känna att hon bryr sig. Att hon är här för mig. Det hade varit världens bästa känsla om bara hade varit här för mig.

Det är mycket som händer just nu i mitt liv. Då menar jag inte henne men allt annat runt omkring. Det är svårt för mig att få till tiden för allt. Det är svårt för mig att bibehålla en känsla av eufori när det är så.

Istället så trillar jag. Långt nere i det djupa mörkret. Där bara andar & demoner hör mig skrika. Där det finns alla möjliga sorters väsen. Där jag får känna mig som att jag måste slåss för mitt liv för att överleva. Är det kanske det som är problemet? Att jag slåss mot dom istället för att bli en av dom? Att bli mörkret? Att bli det onda. Att bli en av de andar jag svurit att döda.

Jag tänker så otroligt klart nu också. Otroligt himla klart tänker jag. Jag kan känna mina känslor och jag kan förstå vad dom betyder. Andleningen är dock hon. Hon öppnar upp den dörren inom mig själv så jag kan göra det. På ett sätt så är det skönt, underbart. På ett annat sätt så är det fruktansvärt eftersom så fort hon är borta, gråter jag precis som ett barn.
Vad är meningen med detta? Hur funkar kärlek och hur funkar denna relationen? Är det bara att lida sig igenom och deala med vad man känner precis så som jag gör nu när jag skriver detta?

Jag antar det. Vägen framåt är alltid att ta hand om sig själv och det man känner i stunden. Och just nu känner jag en blandning av total förnekelse, misär samtidigt som jag svävar på rosa moln långt uppe i ett kungligt rike.

Jag är melankolisk. På ett eller annat sätt så är jag melankolisk. På ett bra sätt. Samtidigt som det är dåligt. I min erfarenhet, så kan livet aldrig bli bra. Helt. Men man kan jobba på att ha mer & mer behagligare stunder för att klara av allt som egentligen händer, det livet slänger din väg.

Just nu så. Jag är.. Vänta.. Nu skriver hon!!

Där skrev hon också ja... Men hm. Känns det egentligen bättre? På ett sätt gör de det. Antar jag. Jag reflekterar alldeles för mycket på det här. Nu skrev hon igen...

Hon skulle gå och lägga sig. Något känns dock off, lite.. Sådär. Det känns som att hon har nollställt sig och att det bara är jag som sitter med alla känslor nu. Det är sent så jag överanalyserar. Men.. Det finns inga men. Menen har gått för längesedan. Allt som finns kvar, är att ta hand om mig själv och mina känslor på det allra bästa sättet jag kan.

Det känns som att det är en ständig kamp det här. En ständig kamp att behålla sina känslor i styr för att inte svälla över. Svälla över och bli för mycket, för mycket att hantera inte bara för mig själv men för henne. Jag måste alltid försöka vara på min vakt hur omoraliskt det än må låta. Så är det så det måste förbli. Jag kan inte lita på henne det vet jag. Det har jag fått bevisat. Men jag kan heller inte samtidigt blunda för hennes goda egenskaper som fått mig att komma till detta stadiet i mina känslor.

Jag hoppas att jag inatt får en god natts sömn och att jag vaknar upp med ett fullt leende imorgon. Jag hoppas att dagen blir bra, att dagen blir bättre. Så länge jag känner att jag alltid finns med mig själv vid alla tillfällen, så vet jag också att jag klarar av allt. Jag är smart person, en bra person. Och jag vet om att jag har kapacitet till att förändra till det bättre. Du kan, min vän. Vi finns här alltid för dig.







Onsdag den 10 Oktober 2018

Hon fick mig.

Vad är det som har hänt nu egentligen.. Allt detta är som en drog verkligen. Att leva långt uppe på molnen i frid och harmoni för att i nästa ögonblick känna sig som hela din världsbild falerar när du känner att du blivit övergiven.

Är det så här det ska vara egentligen? År det så här det funkar? Jag har varit med om detta för många gånger men blir ändå lika förvånad, eller.. Denna gången blev jag.

Hela den här situationen är fucked up bara. Allt med det. Hur kunde jag få känslor för henne? Hur hände detta? Det skulle inte ske. Det gick inte att ske men det gjorde det.
Hon är bara så... Upp & ner för mig. Från att ena gången förstå allt mellan oss, dom bra konversationer med mycket humor för att i andra inte förstå och kunna bidra till mina djupare sidor.

Det var väl det som hände nu. Jag kände att hon backa efter det. Att hon var tvungen att gå, att hon såg mig i sitt rätta ljus för att sedan bli av med mig. Men då så.. Det känns som jag får perspektiv på saker nu när jag skriver.

Det är precis därför jag känner mig sårad. För att hon "övergav" mig i en sådan situation. Där jag blottade vad jag kände med en "intuvisk" aura kring det. Hon kunde inte svara något då hon inte visste hur. Det är inte hennes styrka & det är något jag inte kan klandra henne för.. Men det gör ont i mig oavsett.

Jag hoppas väl bara när allt detta tar slut att det inte blir jag som får ta den hårda smällen. När allt detta tar slut att det på något viss slutar bra. Vet inte vem jag försöker lura när jag skriver det där.. Men jag vill ändå leva på det hoppet. Det måste jag göra. För att kunna överleva allt det här som jag så ivrigt gett mig in på.

Grejen är att jag bara inte vill känna mig så här längre. Jag vill inte att någon annan ska vara orsaken till hur jag känner även om hon fått mig att sväva på moln hela denna veckan, Vilket har varit underbart.

Jag inser mina fel & mina brister i mitt skrivande. Tro mig. Det gör jag. Men jag måste ändå få skriva av mig och få skriva ut hur jag känner. På vilket annat sätt finns det annars att ta sig ur alla dessa känslor som håller en fast?

Som jag skrev tidigare så känner jag verkligen att jag fått perspektiv på saken. Hon "lämande" när jag precis hade skrivit väldigt djupa saker om mig själv, så som jag känner och så jag tycker. Kan ändå inte undgå tanken att jag blivit sårad även om jag inte skrivit dessa saker.

Det var konstig stämning bara antar jag, alltihop. Och det är ju då klart att jag automatiskt riktar det på att det är mig det är fel på. Men i verkligheten & detta har jag bevisat motsatsen på oberäknade många gånger, så är det aldrig något jag själv har gjort. Utan det är bara min tolkning på hela situation eftersom från mitt perspektiv, existerar bara jag... & hon.







Lördag den 6 Oktober 2018

Fiender i mitt rike.

Det är bara.. Så... Jag verkar ha det återkommande om & om igen. När det blir för mycket så blir det katastrof.

Jag känner mig kränkt på ett viss. Känner att jag har fått mitt personliga utrymme inkräktat. Jag känner att personer saknar förståelse för mig & vad jag behöver. & det jag behöver just nu, är utrymme.

Jag mår så dåligt över det hon gjorde. Att hon utnyttjar mig, jag känner mig utnyttjad när hon hela tiden säger att jag ska vara uppe. Varje gång skriver hon att jag ska stanna uppe lite till precis som jag inte har mitt eget liv & min egna vilja att gå efter.

Men det som fick droppen att rinna över var när hon bad mig att jag skulle skicka en massa bilder till henne idag när jag ska iväg och fira min vän. Där och då kände jag att de räckte. Det blev för mycket. Hon blev för mycket & jag blev ingen.

Jag blev irriterad, arg. Jag mådde dåligt & jag kunde inte sova. Nu är någon i min egen värld mer än vad jag själv är, kände jag. Hon är där inne. & styr och ställer precis som hon vill. Nej. Det blir ett stopp för det nu. Jag ska inte låta henne få göra vad hon vill med mig. Min goda vilja samt omedvetenhet för hennes manipulation ska inte hända igen. Jag vägrar.

När jag har skrivit allt detta så känns det mycket bättre. Helt otroligt mycket bättre faktiskt. Jag får sätta en gräns & jag får göra det nu.







Tisdag den 2 Oktober 2018

Stoppa mig själv.

Jag känner mig så övergiven på ett sätt. Jag känner att det är mycket för mig att hantera just nu, allt som gått, allt som har hänt.
Just nu känner jag mig melankolisk. På gränsen mellan de underbara & helvetet. Fast än det är en liten känsla bara.

Skolan.. Hon. Vad hände egentligen? Hur hände det & varför? Vad är meningen med det? Är det livet som försöker lära mig konsekvensen av att vara för girig? Eller är det att livet är slumpartat & att jag råkade befinna mig där i den situationen? Oavsett så har jag problem med allt det här. Det inser jag. Att hela tiden leta, efter någon som ska omfamna mig även om det inte är rätt. Någonstans kan jag inte stoppa mig själv när en sådan möjlighet kommer upp. & det är inte jag det vet jag om. Det är den sårade lilla pojken som bor inom mig. Det är han som desperat letar, klänger fast & får känslor.

Men hon var.. Underbar. Super attraherad av henne verkligen. Vem kunde tro, såg henne aldrig i det ljuset & sen bara hände det. På skolan av alla ställen också. Någonstans så saknar jag henne faktiskt. Eller så saknar jag det hon gav mig. Djupet inom mig säger att det är henne jag saknar iallafall.

Den hårda sanningen är dock att jag måste glömma av henne. Helt. Hur mycket jag än vill eller inte vill så måste det ske på de sättet. Jag får inte, jag kan inte. På fullaste allvar så är det en omöjlighet jag är full medveten om. Du var fin & jag tyckte om dig mycket den kvällen. Det fina vi delade & de underbara minnena du givit mig nu så här efteråt. Tack för din tid & tack för att du gav mig uppskattningen som jag förtjänar. Om det inte lär ske igen, så är detta ett hejdå från min sida. Jag hoppas att du är väl vart du än befinner dig ikväll & att du till slut hittar din väg på den långa banan vi kallar livet.





 

2020

juni (1)
maj (3)
april (3)
mars (4)
januari (1)

2019

december (3)
november (1)
oktober (3)
september (1)
augusti (6)
juli (4)
juni (3)
maj (2)
april (2)
mars (3)
februari (3)
januari (3)

2018

december (6)
november (16)
oktober (10)
september (7)
augusti (9)