Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




JagMinns


31 år Male icon


Dagbok

Dagbok - November 2018

« Tillbaka till dagböcker



Fredag den 30 November 2018

Jag, du, vi.

Denna resan ikväll.. Har varit. Har jag verkligen ord för detta? Jag känner så mycket nu. Det är precis som att orden inte räcker till, nu.. I stunden. Det är precis som att all möda, allt jag lärt mig är en lögn. Svaret till att gå framåt är att vara mig själv. Vilket är.. Ett uppdrag jag tappert får ta mig an för resten av mitt liv.

Det var en helt fantastisk upplevelse att kunna prata med henne ikväll, fritt. Jag känner det. Jag förstår det. Hennes tystnad. Under hennes yta.. Vet jag.. Att det finns så mycket känslor som spelar runt. Det var bara.. Jag är oerhört tacksam för den stunden jag fick. Jag är så kär i dig så det är löjligt.. Jag.. Är kär.

Allt eller mycket trillar verkligen på plats på dagar som dessa. Dagar som jag tar till för mig själv. Dagar.. Som jag bara är med jag. Dagar.. Där solen möter himlen och alla dess stjärnor i galaxen. Waow, verkligen. Känslor hit & känslor ditt. Jag är verkligen någonannstans nu. Är det så här det ska vara att vara kär? Att faktiskt vara kär? Vad vet jag egentligen? Men jag gillar det.

Allt det här med min anknytning.. Med mitt otrygga jag. Det går att få kontroll på. Bara jag är jag.. Det fick jag bevisat idag. Varför känns det så bra men ändå så.. Bra? Grejen är, att jag älskar mig själv. Jag gör verkligen det. Jag har så roligt med mig själv genom varven. Genom livet. Att kunna ha talangen att bara umgås med mig själv är.. En fantastisk egenskap.
Jag fortsätter på min bana. Även om det kommer mörka dagar så står jag starkt för jag vet, idag.. Vem jag är.







Tisdag den 27 November 2018

Panik.

Jag började känna allt nu.. Efter att ha låtit mina känslor stå på is i två dagar så kom allt nu. Herregud, jag kan verkligen inte vara utan dig. Det har nått den punkten nu. Är det så här det ska kännas när man är ifrån dig? Jag saknar dig så himla mycket, mitt inre brinner verkligen.

Att bara få skriva om dig.. Att bara få nämna dessa känslor om dig. Jag hoppas verkligen att jag gör rätt val som går in i allt detta.. Jag känner att jag mer & mer tappar kontrollen, att det är inte jag som styr längre utan det är alla dessa känslor som jag har för dig. Jag hoppas någonstans att du gör rätt med mig & att vi kan ha en ärlig historia med varandra.

Jag menar.. Det är klart jag är orolig. Vem är inte med din historia? Alla små detaljer som jag tar upp från dig. Du är bra på att spela om du måste & jag frågar mig frågan hela tiden.. Gör du någonstans samma sak med mig? Inser du vilken person jag är? Att jag aldrig någonsin hade kunnat göra det orätt med dig? Inser du att & känner att du vill göra allt rätt med mig när vi går igenom hela den här resan med varandra?

Jag kan bara hoppas. Be på mina knä och be till de högre makterna. Just nu så bara saknar jag dig så mycket så det gör ont. Jag inser bara nu när jag ändå har mina tankar halvt under kontroll att jag hoppas verkligen att jag inte är naiv när jag väljer att gå på denna resa med dig. Från mitt innersta jag som säger åt mig att allt detta är en sån stor risk med mina känslor.

Frågan är bara.. Kommer jag någonsin kunna återhämta mig om du väljer att gömma något för mig? Kommer jag någonsin kunna jobba mig mot att känna mig säker i ett förhållande igen om något skulle hända?

Snälla kära du.. Jag saknar dig något otroligt. Om du någonstans kan känna mina ord så ber jag dig att göra det rätta denna gången. Jag ber dig främst för min skull samt att om du bara ska plocka ut en lärdom av hela den här resan med mig så.. Låt det bli att du ska göra rätt för dig själv med de viktiga sakerna i ditt liv.







Måndag den 26 November 2018

Denna afton.

Dessa känslorna jag har för dig, just nu, denna kväll. Jag är någonannstans. Jag känner så otroligt himla mycket, på så många olika nivåer för dig. När allt la sig, när stressen, oron och allt runt omkring gick ner så kunde jag se klart & jag såg dig.

Det här är helt sjukt.. Är jag kapabel till att känna så här mycket för dig? Jag sitter helt fascinerad i mina känslor för dig just nu. Precis som den blicken jag ger dig när jag kollar helt fascinerad djupt in i dina ögon, just så är jag nu. Jag har många gånger sagt att jag är som lyckligast när jag är alldeles ensam med mina känslor men nu känns det verkligen som att du är med mig denna gången. Jag är så trygg med dig, det är bara.. Att du har kapaciteten att kunna få mig att känna så här för dig.

Inom loppet av en halv timme har jag viljat gråta, känt mig som världens lyckligaste person som precis bestigit det största berget någonsin för att kolla på den underbara solnedgången som sakta men säkert går ner över dalens toppar samtidigt som jag är helt förtrollad av något jag ser framför mig som inte ens existerar.
Shit, jag lever nu. Vad har du gjort med mig?

Denna kvällen har varit en kväll i historien. Jag är så överlycklig att jag insett att allt mellan oss är äkta. Jag känner så mycket & jag känner för dig. Wow.. Ska vara i känslorna och musiken ett tag till innan jag beger mig mot drömmarna. Jag är en fånge av min egen verklighet, ett offer för mitt eget paradis. En plats, där jag hade viljat spendera resten av mitt liv i. Jag är förtrollad. Jag vet äntligen innebörden av ordet kärlek.







Lördag den 24 November 2018

Vi lär oss av motgångar.

Är jag mig själv idag? Är jag mig själv just nu? Alla dessa intryck denna helg.. Alla dessa konversationer och alla dessa människor. Beter jag mig på ett korrekt sätt som speglar vem jag är och min personlighet?

Sanningen är att det är omöjligt för mig att veta. Jag är okapabel till att varken känna eller tänka mitt med mitt inre djup, min inre värderingar och mitt inre jag. Ju mer jag slappnar av i denna stunden, ju mer känner jag också mig själv.

Hon.. Jag tycker om henne, det kan jag inte påstå något annat. Jag kanske tycker om henne lite för mycket men jag gör mitt bästa för att hålla det på en balanserad nivå. Grejen är, att jag hade varit i himmelriket med henne om jag bara vetat att jag haft henne för mig själv. Men även om vi tycker om varandra så mycket som vi gör nu, så är vi bara i början av hela historien. Vilket gör att andra också är öppna för en djupare relation.

Samtidigt så går min intuition åt ett annat håll. Just nu är hon tokig i mig. Det säger hon själv. Hon har ju en tendens att stänga av och stöta bort mig redan som det är nu. Vad händer om de känslorna försvinner? Vad händer om allt normaliseras för alltid? Kommer hon fortfarande att stå kvar vid min sida? Det vet jag inte.. Och att gå in i dom tankarna alldeles för mycket gör mig väldigt rädd helt ärligt.

Jag är egentligen inte personen som tar det dag för dag. Jag vill kunna ha inflytande i framtiden för att veta om något är hållbart eller om något funkar eller inte.
Så som det ser ut nu, så vet jag dock inte om jag kan lita på min perception eller inte. Kanske har jag rätt? Eller så är min erfarenhet av relationer, vilket är noll tillsammans med mitt trauma det som gör mig förblindad, rädd och som säger åt mig att springa andra hållet. Kanske är det bägge två. Eller kanske är de det tredje alternativet som säger att det här kommer funka iallafall?

Sanningen är att jag vet inte hur pass djup hon egentligen är, hur pass öppen hon egentligen är. Hon är väldigt blyg det vet jag. Hon visar inte allt hela tiden. Vilket jag får ge tid innan hon öppnar sig till mig.

Det här med relationer är svårt.. Men oavsett så får jag gå in i detta. Jag tycker om henne väldigt mycket och det verkar vara ömsesidigt. Låt oss ta alla lärdomar vi bara kan av detta så vi lär oss något till en annan dag.







Fredag den 23 November 2018

Ända vägen är framåt.

Nu.. Kom dagen. Nu är jag här & en hel dag har gått. Hur jag ska börja detta dagboksinlägg för att omfatta allt som har hänt idag är en väldigt svår gåta jag kan sitta och klura på i timmar.

Jag känner mig bara så utanför.. Fruktansvärt. Det känns som att jag har blivit lämnad någonstans där ingen riktigt bryr sig om mig. Dessa känslor tillsammans med min generella förvirring just nu gör mig helt okapabel till att ta mig samman.

Hur var de idag då? Det var svårt.. Tankarna, om henne. Det som hon sa igår men sättet hon visar det på idag, det känns som att.. Jag vet faktiskt inte. Jag är så förvirrad och jag får inte ihop det. Alls. Jag bara.. Det är kanske fel tidpunkt. Men det lämnar mig så förvirrad om allt. Jag förstår ingenting..

Att ta mig samman & hur ska jag ta mig samman.. Jag vet inte. Jag är i dessa känslorna nu och det känns som att jag bara får rida ut dom. Hela den här makt positionen är bara så otroligt jobbig. Just nu, så har jag ingen talan alls. Just nu så är jag okapabel till att faktiskt förändra någonting externt. Just nu, är det ända jag kan ändra mig själv. Vilket är så.. Det kommer kännas så.. Tomt ändå på något sätt.

Men jag måste börja där. Jag insåg det nu precis. Jag måste börja med att förändra mig själv igen, ännu en gång. Varför? För de är det ända jag faktiskt kan förändra. För de är de ända.. Den ända utvägen. Från allt det här.

Jag ska inte ha några förhoppningar om att hon ens kommer skriva till mig idag, att hon ens kommer vilja se mig idag. På det sättet ger jag henne inga indikationer. Eftersom hon har all makt och om hon faktiskt gillar mig så kommer hon att komma till mig skulle det vara så, inte tvärtom. Hur skulle det annars ske?
Jag är broken just nu, utan någon som helst tecken på en inre motivation, en inre glädje, ett inre driv.. & det är väl det jag måste hitta om jag vill hantera hela den här historian på bästa.. sätt.. möjligt.

& jag tror faktiskt att allt kom nu precis. Jag fick precis ny energi.







Torsdag den 22 November 2018

Sista ögonblicket.

Vad kommer hända imorgon? Jag är rädd.. Jag är innerligt rädd, för allt. Hur kommer allt det här sluta? Hur kommer jag bete mig? Hur kommer jag att reagera när jag ser henne? Kommer jag ha en känsla av att allt är över? Är skadorna som har blivit gjorda nu, tillräckliga för att jag ska känna att det inte kommer gå att ta sig från detta? Är vår kärlek och har den varit så pass stark & äkta att den kommer fortsätta att hålla oss kvar? Eller var vi bara ett kapitel för varandra som jag hela tiden trott?
Så många frågor.. Min hjärna den snurrar kaotiskt av alla frågar jag skulle vilja ha svar på.

I detta ögonblick så mår jag väldigt bra utåt.. Jag vet inte för om det är att jag faktiskt har allt under kontroll? Att även om vi inte pratar och det är väldigt konstigt mellan oss nu, så känner jag mig ändå trygg på ett sätt.. Hon.. Jag kan inte hjälpa henne nu, du vet. Jag kan inte nå henne. Jag, som alltid har kapaciteten till att nå människor på ett bra sätt. Den talangen, verkar vara helt borta här..

Någonstans mitt i allt när hon mådde som sämst så fick jag panik.. Jag klandrade mig själv för allt jag sa till henne. För allt jag gjorde. Men jag är inte vann.. Jag mådde dåligt jag också och även jag hade behov som behövde fyllas. Och då gjorde jag bara det som var naturligt för mig. Jag berättade hur de var, jag var ärlig och jag blev svartsjuk vissa gånger.. Någonstans i detta meddelande så vill jag be om ursäkt. För allt. För att jag skapat dig oro & tvivel för dig själv, mot mig och mot oss. Det var inte min mening.. Jag bara visste inte.. Jag lär mig någonstans här jag också. Någonstans så gör jag ju faktiskt det.

Hur det kommer vara imorgon det kan jag inte svara på. Men jag hoppas väl någonstans att vi kommer kunna kolla på varandra, le, och veta att allting är bra och att allt det här kommer sluta på bästa sätt möjligt.







Onsdag den 21 November 2018

November hittills.

Allt snurrar som i en förvrängd karusell. Väggarna känns mörka men det är ett liv i dom som säger att det ändå finns räddning till ljuset. Flummigheter. Varför valde jag att starta dagens dagboks inlägg med något sådant?

Jag vet inte. Prova något nytt? En känsla för att det var rätt att skriva just i den stunden? Det är en sån sak där du hittar det fina i att faktiskt inte reflektera över just varför.

Ikväll är en sån vara kväll.. Har fått så mycket bra kontakt med mina fina föräldrar på sistone men framförallt min pappa. Min fina pappa. Vad jag tycker om honom så. Jag glädjer mig på djupet i att jag har så fantastiska föräldrar som kan vara för mig här idag. Jag trodde aldrig jag skulle kunna skriva dessa meningarna. Men nu är dom här. Jag kan känna att jag sakta får tillbaka min barndom på det här sättet. Jag kan känna, att kanske finns det sonande som jag letat efter, för mig också i närmast framtid.

Om henne.. Jag uppskattar att hon ringde ikväll. Det gör jag. Jag tycker om henne mycket. Och det vet jag. Om jag ska skriva något fint så är det att det är väl klart jag önskar att de hade kunnat vara vi & att vi hade kunnat vara glada jämnt & ständigt. Vem hade inte önskat det? Hon gör mig glad. När hon är glad. Det är de som är. Och jag är så himla nöjd när vi bara kunde ha en neutral konversation över telefon idag där båda bara umgicks med varandra.







Måndag den 19 November 2018

Sanningens ord.

Jag vet inte riktigt vad det är som händer med henne.. Från att vara den största lyckan i mitt liv till nu detta. Är de det här som är hennes riktiga sida? Är de det här som är hennes riktiga jag? Tjejen som lever på ytan, som inte förstår, som inte känner.. Något.. Alls.
Allt bara blev.. Skumt, konstigt. Vem hade inte reagerat likadant om dom inte varit i min position?

Jag försöker göra rätt för mig. Det har jag alltid försökt göra. Försökt men misslyckats men jag har iallafall försökt. Vår historia.. Min & hennes. För mig är den speciell. Vi hade något tillsammans, hon & jag. Men det är precis som om hon inte minns den längre..

Att bjuda in två personer som hon har historia med till hennes lägenhet. Vad vet jag vad som kommer hända? Hur ska jag kunna hålla mig lugn genom allt det där? Sanningen är att det kan jag inte. & jag känner nu någonstans att jag inte vill öppna mig eftersom jag inte vill bli sårad.

Jag må vara trångsynt nu, det vet jag inte. Men det min perception säger mig är att hon inte är redo ännu. Hon är inte redo att vara med någon, alls. Dels för att hon kommit ur detta super långa förhållandet men samtidigt.. Så har hon inte lekt klart ännu. Jag skulle ha sett det. Den dagen, den kvällen på den där klubben. Den dagen då allt inträffade. Men vad jag gjorde jag? Jag blundade, gick in på den här banan med henne och glömde bort allt.

Frågan är bara.. Om jag är den som kan göra allt bra genom att vara med henne? Det är en risk, allt det här.. Det inser jag. Men skulle jag kunna vara personen som förändrar allt för henne? Saken är den att Ja, det skulle jag. Det skulle jag kunna göra när jag får oss tillsammans att leva på alla dessa moln som vi är på när vi når helt fantastiska stadier. Men sen då? Vad händer sen? När allt blir normalt igen? När allt blir som vanligt? Kommer hon att vilja vara med mig då? Såsom historien har varit, så har jag inte oddsen med mig.

Just nu får jag ha i åtanke att hon går igenom väldigt mycket. Det vet jag. Men jag kan bara inte blunda för vad som händer & hur jag upplever allt. Kanske kommer det bli vi? Kanske inte. Kanske kommer jag kunna nå henne med mina känslor igen, kanske inte. Det jag vet nu, är att ikväll när jag ligger här, så betydde de känslorna och den historian som vi båda genomgick tillsammans med varandra.. Absolut. Ingenting.

Men för mig.. Så betyde dom alla stjärnor som någonsin existerat i galaxen.







Söndag den 18 November 2018

Vi blev skådespelare.

Varje gång jag läser nu och sätter mig in i saker, så känner jag bara att jag växer. Jag börjar förstå världen på de sättet det är menat att förstå den. Istället för att bara ta en sak och använda den som en mall mot allt, inser jag att man måste ha många olika perspektiv i åtanke när man kollar på en situation..

Bara att börja läsa om det här med anknytning, har jag börjat förstå hur komplext allt kan vara än vad jag tidigare trott. För de första så måste jag lära mig att tänka att min ångest som jag känner, inte är känslor för personen jag tycker om. Det är en rädsla för att hon inte är tillgänglig till mig på ett sätt som jag vill att hon ska vara.
Alltså.. Är inte det en skön tanke att känna det? Att veta det? Att detta inte är mina riktiga känslor för henne.. Det är bara känslor som jag känner när jag är rädd. För att hon är otillgänglig precis som min mamma var otillgänglig när jag var barn.

Om man tänker på det så.. Så har vår historia inte börjat ens. Ett kapitel är avslutat, absolut men inget annat har direkt börjat. Här har jag en fräsch start att påbörja något nytt med mig själv som huvudperson. Där jag är den person jag alltid viljat vara. Jag har en chans, att faktiskt läka alla dessa sår inom mig som håller mig tillbaka. Förhoppningsvis, så funkar vi tillsammans när det är dags att börja ses och vi kan börja leva lite igen & bara ha kul tillsammans i början. Det ser jag faktiskt väldigt mycket fram emot.. När denna dagen, denna veckan, denna perioden är över. Är det ett nytt kapitel med dig & mig i huvudrollen.







Söndag den 18 November 2018

Idealist till realist.

Du vet.. Jag saknar dig mer än någonsin. Jag önskar bara att jag kunde få säga dom orden till dig. Att du skulle förstå och att du skulle komma tillbaka till mig. Det handlar inte ens om mina fantasier, mina idealistiska drömmar.. Det handlar om dig. Jag saknar dig. På riktigt.
Allt som har hänt.. Det.. Är så sorgligt för mig. Är det bara jag som känner så här djupt?

Ibland saknar till och med jag ordförråd för att förstå mig på mig själv. Ibland känner jag alldeles för mycket vilket gör att det kan vara svårt att förstå om man inte är jag. Ibland är jag för mycket mig själv att personer runt omkring ser mig som något helt annat. Ibland.. Så vill jag bara ha dig vid min sida, viskandes i mitt öra.. "Allt kommer bli okej"..

Jag håller ut. Bara en dag till.







Söndag den 18 November 2018

Nattens förälskelse.

Du vet att jag behöver dig mer än någonsin, jag vet bara inte hur jag ska nå dig. Hur jag ska försöka få dig att förstå. Att det är dig jag vill ha. Att det är du och bara du. Att du finns med mig i mina tankar jämnt och ständigt.

Du har verkligen kommit in och skakat om min värld.. Jag är någonannstans. Även om jag inte kan nå dig så är jag långt borta & min ända önskan är att du var här med mig..

Det är bara.. Väldigt tuffa tider nu. Saknar jag dig? Var allt mellan oss äkta? Betyde de något? All den här tiden ifrån dig.. Jag vet inte vad som händer. Kan du snälla berätta? Berätta för mig, försäkra mig att allt kommer att bli bra. Det är de ända jag vill. Att du ska se mig. Att du ska höra mig, att du ska känna mig men framför allt, att du ska sakna mig.







Måndag den 12 November 2018

Morgontankar.

Hände det här nu precis egentligen? Vad händer nu? Jag kan inte stressa nog med att ställa mig själv den frågan.. Vad är det som händer nu egentligen?

Det verkade gå ett håll åt rätt riktning igår för henne samtidigt som jag sitter här hemma & känner en enorm lättnad samt glädje över det hela. Att kunna vara opartisk genom allt det här är något jag önskar jag kunde.. Men det går inte eller så är det så svårt... Jag är alldeles för investerad i henne nu för att inte välja sida.

Samtidigt som jag sitter här hemma nu, saknades. Hur kommer allt detta gå? Kommer hon att acceptera mig när jag är sån här? Kommer hon tycka att jag är för mycket? Jag hoppas att hon kommer gilla mig iallafall trots det.. Vilket inte borde vara några problem egentligen.

Vi får väl se nästs gång vi träffas & när det hela blir.. Har en känsla av att de mötet kommer vara magiskt för oss båda. Men.. Tills dess, så fortsätter jag att jobba på att bli mig själv igen.







Fredag den 9 November 2018

En gnutta sanning.

Det känns skönt just nu i denna stund att jag fått lite energi. Flera dagar av konstant stress, för lite sömn och rädsla tog till slut sitt pris på mig. Jag har känt mig så svag de senaste två dagarna. Inte haft energi till någon eller någonting. Just nu i min kropp så känner jag hur en permanent svaghet finns, eller mer att all energi som jag någonsin haft bara är slut för alltid.
Det är väl bara kroppens sätt att säga ifrån. Att råna mig på allt jag har för att jag ska inse att jag behöver ta det lugnt & återhämta mig.

Sen är det väl den konstanta rädslan som jag så flitigt jobbat bort idag med hjälp av meditation.. Känner den fortfarande komma krypandes. Jag är rädd för att hon ska sluta älska mig & att hon ska tappa hoppet om mig. Det är så jag känner. Rädd att hon ska ge upp som så många andra gjort före henne. Det är mycket nu för mig det vet jag.. & jag vill så gärna och hela tiden bära bördan av två personer för att få allting att fungera fel fritt och perfekt. Men ibland går det inte & man kan inte...
Det är då du hamnar i detta stadiet som du är i nu.

Älskar henne... Älskar henne inte... Det ända jag vet säkert är att jag vill fortsätta med henne. Men det tar för mycket energi samtidigt. I denna perioden gör de det. Det är därför jag ligger här helt utslagen i sängen & har gjort det hela dagen..

Jag känner mig orolig för framtiden. För dessa kommande dagar.. Kommer jag att orka med jobb? Hur kommer allt sluta? Kommer det bli jag & hon till slut? Kommer hon att lösa hela sin situation? Hade viljat ha svar nu så jag hade kunnat jobba mot det som är rätt & riktigt. Men just nu.. Så driftar jag bara i något håll någonstans mellan verklighet & fantasi. I en limbo. Där jag är okapabel att göra beslut och förändra. Men jag måste.. Försöka. Återfå min kontroll lite igen. & den första förändringen, den börjar alltid inom oss själva.







Tisdag den 6 November 2018

Fast.

Det byggs upp hela tiden.. Mer oros moment. Jag stressar över det samtidigt som jag inte har någon kontroll. Det känns som att hon skapar dessa för mig. Varför gör hon så här? Att jag hela tiden ska göra det rätt för mig medans andra inte tänker som jag..

Jag är så ledsen just nu så jag bara vill springa. Förtjänar jag det här? Tänker du någonsin på mig? På mitt bästa? Eller är detta bara ett spel för att få mig att lida? Att få mig att inse något jag inte inser att jag faktiskt behöver inse ännu.

Jag blir bara så rädd.. för dig. Det ska du veta. Att ständigt känna sig som att man hela tiden väntar på något. Väntar på att det faktiskt ska hända. Det är jag som inbillar mig det, som matar det programmet jag har till mig själv. Men hur ska jag kunna undgå det. Jag vet aldrig om hon någonsin kommer kunna bli min. & det är de som äter mig. Att hon faktiskt kommer att gå tillbaka till sitt liv i slut ändan. & vad har då detta betytt? Ingenting. Ingenting alls.

I mitt minne lever det alltid kvar. Jag kan inte undgå att hon är en permanent person i mitt liv nu. Det har nått den punkten.. Jag kommer aldrig glömma henne. Hur tufft & svårt det här kommer vara så är hon alltid med mig nu. Men jag vet bara inte hur länge jag kommer orka tills jag får se ett nytt ljus. Hur länge jag kommer kämpa innan jag faller i total förmörkelse där ondska är min ända vän.

Sanningen är att jag saknar dig. Det ska du veta. Jag saknar dig något så fantastiskt mycket. & jag önskar bara att du hade kunnat vara här med mig nu.. För att tala om. Att allting kommer bli bra. Att allting kommer lösa sig till slut. Det är de jag behöver höra. Just nu.. Så plågas jag så pass mycket att jag knappt kan höra mig själv tänka.







Måndag den 5 November 2018

Jag hittade en vän.

Jag saknar henne idag.. Mycket. Jag trodde inte detta skulle hända, du vet. Att jag känner allt. Jag känner för henne. Hon.. Är bra. Faktiskt. Att någon tar hand om mig på det sättet hon gör trodde jag inte existera. Jag trodde det var en jag grej. Att jag var unik med det. & att mina behov är så speciella att jag var den ända i världen som förstod hur det är att ta hand om & vara där för någon på denna höga nivå som hon är för mig.

Melankolisk. Ända in i hjärtat. Det brister. & det gör ont. Men vad ska man göra? Du är olyckligt kär. Du måste bara inse det. Du måste komma i frid med det. Att det inte kommer vara bra.. På ett tag. På väldigt länge. Misslyckade försök att återfå kontrollen, kanske är det den du måste släppa fullkommligt & bara lita på processen?

Du måste vara där för dig själv min vän. Du måste stå upp för dig själv som du gjort så många gånger. När du fallit. När du varit längst nere i botten, helt ensam, helt sönder & helt själv.
Denna gången är du inte ensam om du bara ber om hjälp. Denna gången är annorlunda. På ett sätt så är de det.







Lördag den 3 November 2018

Total Olycka.

Allt är hopplöst, jag har inte tid till mig själv. Jag känner att jag är förlorad bortom fysiska gränser, där det inte finns någon alls. Jag känner inte igen mig själv. Var är jag? Vem är jag? Vad hade jag tänkt uppnå med allt det här?
Total och obeskrivlig olycka blandat med ångest?
Vad är det här egentligen? Jag vill att det ska sluta.

När jag inte kan få som jag vill.. Jag kan inte tänka klart. Allt är klaustrofobiskt. Jag har förlorat mig själv och min värdighet någonstans bland dimman. Okapabel att tänka, att fatta beslut, att veta vad som ska göras.

Hela tiden följer jag henne, alltid. Och det äter mig. Varför? För jag ser inget slut. Jag ser inget slut på att det någonsin kommer bli hon och jag. Samtidigt som jag utsätts för oros moment hela tiden. Det är dags nu du vet.. Under vanliga omständigheter så hade det varit dags att ta förhållandet ännu längre. Men istället sitter jag här. Fast mellan två världar av total förälskelse, lycka & total misär, förödelse.

Är det värt? Fråga dig den frågan. Är allt det här värt det och är detta något du vill egentligen? Inbillar du dig bara att moroten är bättre än vad den faktiskt är? Är det värt att stanna upp hela ditt liv för att vänta? På något som kanske inte ens kommer att bli.. Damn vad jag vill ha henne här ikväll.

I början av allt det här så kändes det bra, att gråta. Att sakna. Henne. Men nu.. Är jag okapabel till ens det. Det är för mycket känslor som spelar roll & är i min sfär på en och samma gång för att jag ska kunna andas.. ta ett steg tillbaka & se klart.

Jag känner sån ilska också.. På mig själv. Som jag egentligen hade viljat ta ut på någon annan. Det hade varit skönt. Men jag tänker ta ut den på mig. Allt är bara kaos & katastrof idag & jag tänker inte ens avsluta detta inlägg med en lärdom eller på ett fint sätt. Jag måste bara inse att vägen framåt för mig utan henne är vägen jag måste satsa på. Jag måste ha ett liv att falla tillbaka på när jag behöver & saknar henne som mest & hon inte kan vara där för mig på det sättet. Där avslutade jag det någorlunda bra ändå.





 

2020

juni (1)
maj (3)
april (3)
mars (4)
januari (1)

2019

december (3)
november (1)
oktober (3)
september (1)
augusti (6)
juli (4)
juni (3)
maj (2)
april (2)
mars (3)
februari (3)
januari (3)

2018

december (6)
november (16)
oktober (10)
september (7)
augusti (9)