Lördag den 29 December 2018

Upp på ytan igen.

Första dagen i Prag.. Första dagen av frihet? När jag kände mig på botten, såsom jag gjort så många gånger så räddade något mig idag. Jag.. Räddade mig själv idag.
Du vet.. När en människa hamnar i de stadierna i sig själv, där den inte hittar ut, från varken sig själv eller från andras sällskap, då finns det inte mycket att göra, att vända sig till. Vem ska kunna hjälpa dig om du inte kan få fram några ord som beskriver vad för hjälp det är du behöver?

Hopplöshet.. Men det förvandlades till lycka. Lycka för att jag inser. Lycka för att jag förstår. Lycka.. För att jag känner stegen mot mig själv och vad jag behöver göra.
Idag.. Ju mer jag inte har tänkt på henne, desto bättre har jag också mått. När mina tankar inte konstant varit om henne så har det känts som att det varit vägen framåt, vägen ur det.
Jag kunde till och med kolla på hennes snap idag och känna glädje och en del saknad över hur fantastiskt vacker hon är och hur jag har viljat vara med henne just där på soffan efter att hon tagit sin dusch.

Men men.. Jag inser & jag lär mig. Jag lär mig långsamt men jag lär mig. Den här terapin nu också.. Neurofeedbacken.. Herregud vad den här hjälp. Det kan jag inte säga att den inte har gjort. Den har hjälpt mig något så otroligt mycket, jag har idag kunnat känna hur den kämpar med mig för att hålla mig så balanserad och neutral sol möjligt mot mitt trauma och ångest vilket är.. Funkar detta verkligen så här bara?

Vet du... Efter att ha legat i sängen här nu och känt mina känslor, mina tankar.. Nyduschad, så känner jag mig nöjd för dagen. & jag hoppas att morgon dagen bjuder på ännu mer äventyr. Vi hörs min dagbok. Vad hade jag gjort utan dig? Om jag inte hade kunnat skriva här.. Gått under kanske, jag vet. Men om jag någon gång går under, så vet jag att jag alltid kommer ha dig där vid min sida som lyssnar på mig.






Onsdag den 19 December 2018

Åt sidan.

Att du stannade kvar med mig nu.. Att du visade mig detta. Den här sidan som du har. När jag försökte förklara.. Hur jag verkligen känner, så stannade du med mig. Du tog din tid med mig.. Du visade att du brydde dig. Och det.. Det var.. Jag känner det ända in i botten av mina känslor, hur jag öppnas upp, hur allt detta är på riktigt. Jag behöver inte låtsas längre.. Jag behöver inte hålla allt inne som jag gjort under så himla många år.

Du vet.. Jag känner mig ensam i den här världen. Det gör jag. Det är som en ända stor labyrint för mig vissa gånger. Ibland undrar jag varför jag har blivit satt på vår planet.. Var är det jag egentligen kommer ifrån? Alla människor runt omkring mig, kollar jag på, pratar med, försöker förstå med det är så långt ifrån min verklighet ibland..

När det blir för mycket av det vardagliga. Av det som händer oss människor varje dag, om hur vi har det på jobbet, om våra barn, om vilka ingredienser jag har i en maträtt.. Då.. Kan jag sluta lyssna. Det är så konstigt för mig. Hur kan människor sitta och prata om sånt dagarna ut i ända och finna det stimulerande?

Att bli förståd är heller inte det som är viktigt för mig. För jag menar.. Vem kan egentligen förstå mig förutom mig själv i slutet av dagen? Men det ända jag ibland ber om är sympati & medkänsla. För detta. För ensamheten som man känner. Jag vill bara känna att jag är behövd.






Onsdag den 12 December 2018

Det stora avslöjandet.

Jag älskade allt med att vara hos dig nu dessa dagar.. Att bara få träffa dig, se dig komma nedanför din lägenhetshus när jag hade parkerat min bil, glimten av dig. Du var så fin & jag kände mig så varm i kroppen.

Att bara fått ha varit med dig dessa dagar, alla små stunder vi hade tillsammans. När jag kysste dig i hallen kändes det som magi. Jag vet inte men.. Det känns Kankse som jag älskar dig? Gör jag det.. Det kändes rätt att skriva det nu. Jag älskar dig. Är det jag som inte är klok nu eller vad är de som händer egentligen?

Att så här sent på kvällen, efter att ha gråtit efter dig, saknaden av dig så känner jag mig bara.. Att jag behöver dig.
Alla fina stunder som vi delade tillsammans i din lägenhet, på ett sätt nu när jag blickar tillbaka så kändes det så rätt. Även om jag inte kände mycket när jag väl var där. Jag är nog rädd. Rädd för dig och rädd för allt detta. Jag vet inte vad som kommer hända eller hur det kommer vara. Vad är det som säger att vi kommer sluta upp för evigt? Det är de ingen som vet..

Jag önskar att jag fick chansen att ligga bredvid dig ikväll.. Att få känna det du känner och tänka det du tänker. Jag behöver dig snart. Det ända jag vill är att du ska öppna upp dig till mig igen.






Onsdag den 12 December 2018

Rättegång.

Det är en väldigt.. Märklig period nu. Precis som att det på riktigt har börjat. Jag känner mig ganska så.. Rädd, kall, precis som om jag håller väldigt mycket tillbaka av mig själv.

Vad säger min intuition? Att detta är en väldigt känslig period nu. Att det är nu vi egentligen börjar kolla av varandra. Så det känns iallafall. Jag känner att jag får vara lite försiktig denna perioden nu.. Kan inte sätta ord på det men kan känna känsligheten i luften.

Gillade att vara hos henne nu dessa dagar.. Även om jag är glad att det faktiskt är över och att jag är tillbaka hemma. Det är mycket känslor som kommer upp som jag måste hantera och i för sig att det är första gången vi träffas själva så känner jag att det kan vara den allra jobbigaste gången. Hon är ju väldigt blyg runt mig speciellt nu i början när hon inte känner mig så väl..
Det är de som är så märkligt.. Det känns som att vi känt varandra i ett helt liv över text men när vi träffas i verkligheten så är det precis som att vi bara datar. Konstigt hur sånt fungerar.

Jag har börjat skriva väldigt realistiskt nu också märker jag. Varför? Hur så? Är det för att jag ändrat stil för att jag pratar med henne? Eller är detta en vanlig fas som människor går igenom ibland? Att man ändrar och anpassar sig? Jag tänker anta att det är så.. Känns väl bara naturligt att de skulle vara det.

Sanningen är att jag tycker om henne mycket. Det vet jag att jag gör inerst inne. Har bara svårt att skaka av denna perioden.. Den är för mig.. Väldigt märklig. & jobbig för den delen eftersom det känns som att jag blir iakttagen på precis allt jag gör för att det ska bestämmas om det går att lita på mig. Vilket i sin tur leder till att jag börjar tvivla på mig själv.

Jag vet om att jag är en bra person även om jag kanske gör misstag jag med emellanåt. Jag menar väl i slutet av dagen och de är det som är de viktigaste. Om jag ska ta lite ifrån de artiklarna jag läste igår.. Så är det att försöka jobba mig igenom dessa känslorna för att vara mig själv så mycket det bara går. Utan några påtvingade fasader. Jag ska bara vara.. Jag. Vilket är en fin människa. & jag hoppas att hon.. Väntar på mig och att vi kan vara tillsammans i harmoni när hela den här perioden har blåst förbi...






Tisdag den 4 December 2018

Låt mig komma nära.

Ikväll insåg jag det. Jag insåg allt. Hur jag hela dagen har sett svart & vit. Hur jag hela dagen har plågats utan att förstå varför.

Jag saknar henne något så enormt mycket så jag finner inga ord för det. Jag bara.. Detta som hände ikväll fick mig bara att inse, att öppna upp & jag började gråta. Gråta för att det är just henne jag hade behövt ikväll. Gråta för att.. När jag gjorde det så blev allt klart bara. & jag såg henne på riktigt. Den riktiga anledningen bakom mina känslor.

Ikväll känns det så tomt. Även om jag har min nalle här bredvid mig som gör det hela bättre. Du vet.. Hur är det möjligt att jag känner så mycket för dig? Hur kan du bekräfta mig i allt det här? Mina känslor för dig.. Jag antar att du har dom också?

Nu kommer jag till det här.. Dagen när vi ska säga farväl. Jag inser bara vilken stor risk allt detta är. Vilken stor risk kärlek är. Som du är. Vad kommer hända & hur kommer vår historia att sluta? Att försöka hålla sig i ett stadie där man bara är normal & njuter samtidigt som man i nästa stund oroar sig över allt mellan himmel & jord. Jag vet vad du sagt till mig.. Dina ord. Det spelar stor roll. Men jag har med mig i mitt bagage att människor förändras till det värre & glömmer bort. Jag.. Kan dock aldrig glömma känns de som.

Den här kvällen har varit nyttig för oss båda om jag väljer att kolla på det ur de ljuset. Jag hoppas bara.. Att vi kan ses snart så den här plågan kan nå sitt slut.






Lördag den 1 December 2018

December har anlänt.

Ikväll är en ganska bra kväll. Efter att ha varit en väldigt intensiv gårdag i plågor & morgonen likaså.. Så lyckades jag under dagen att känna mig trygg &.. bara.. vara.. Jag.

Hur går allt annars? December nu, folk pyntar med jul dekorationer och bakar en massa redan medan jag kollar på dom som om jag vore från Mars.

Mellan mig och henne? Det är bra.. Även om jag nyss sa något som råkade få henne på sämre humör. Men men.. Sånt händer. Kom på i efterhand hur de kunde misstolkas. Annars.. Är jag väl bara trygg? Med hela situationen. Inser, att jag finner väldigt mycket trygghet i mitt arbete. Det känns som om min strategi nu har blivit att hitta just trygghet i allt & allting för att kunna känna mig fungerande. Idag har det väl bara funkat.

December kommer säkerligen präglas av sina moments av ups & downs precis som november gjort. Det är bara att blicka tillbaka i dagboksinläggen, fortsätta medveteangöra mig för allt som försiggår med mig själv samt om jag hade kunnat börja en terapi med någon som är påläst om just anknytnings problematik...