Tisdag den 15 Januari 2019

Sorg, känn mig.

Nätter, dagar. Klara som stjärnor. Som har svepts, svepts bort. Bort från sin mamma. Bort från någon trygghet som det en gång kände. Bort.. Bortom. Oklart. Allt. Falerar. Allt. Rinner ut i sanden precis som en öken som vägrar att fyllas på med mer sand.

Min önskan om närhet. Min önskan av att känna mig älskad. Den är.. Ikväll är den.. Jag gråter. Jag ser inget ljus i den långa tunneln, i det långa loppet. I det stora havet där det simmar fiskar. Där jag en gång simmade och fann frihet & lycka.

Ikväll.. Så ligger jag med nallen mot mitt bröst. Ikväll så känner jag saknad. Saknad för att hon.. Hon känns så långt borta nu. Även om hon skriver. Även om hon är närvarande så är hon någon helt annanstans. Och vet du? Jag tror inte ens att hon inser det. Jag tror inte ens att hon är medveten om vad som händer, hur det händer. För mycket. För mycket påfrestning. Allt är för mycket. För mycket av mig, för mycket av jag. För mycket som händer och en för stor förändring av livet. Det går inte. Det falerar. I stundens hetta så faleras.

Men jag.. Är.. Fri. Jag är fri. Mina känslor är mina egna. Min identitet är min egen, jag är min egen. Jag.. Kommer gråta oändliga floder för mig eftersom jag.. Bär bristande själar inom mig för ett decennium och åter av århundrande som ännu inte har kommit i vår tid.






Tisdag den 15 Januari 2019

Ett stycke poesi.

Jag saknar dig så himla mycket.. Nu ligger jag här hemma, med nallen som jag fick av dig, tittandes på mig. Jag har precis gråtit ut. Saknaden av dig, saknaden av att ha dig nära mig, någon som tröstar, någon som är där & någon jag litar på.

När jag kom hem till dig i fredags.. Det var ingen slump att du lät musiken stå på ute i köket. Vår musik. Den musik som har varit så betydelsefull för oss genom vår tid tillsammans. Jag kysste dig där. I hallen & det kändes som magi.

Hela helgen tillsammans med dig har varit bra. Den har varit så efterlängtad & jag känner mig så glädjefylld att jag lyckades spendera den här tiden med dig även om det gick så snabbt alltihopa. Din ton mot mig när vi umgicks.. Din försiktiga jargong, den var så givmild. Så snäll. Jag uppskattade dig mycket den här helgen eftersom jag kunde på riktigt känna hur snäll du är och ville vara mot mig.

Men nu.. Sitter jag här. Efter en kvällsmiddag med mina föräldrar som glädjs åt att jag fått en lägenhet och ställer frågor om jag inte är glad att jag fått den. Visst är jag det.. Men hur ska jag kunna känna något annat när mina känslor för dig i stunden är obeskrivliga. Hur ska jag kunna glädjas åt framtiden, när du inte är här med mig nu & inte kommer vara det på en tid framöver. Jag fäller en tår för dig ikväll. För just den här kvällen är du saknad. Du är så långt inne i mitt hjärta att jag önska att du vore min för evigt.






Onsdag den 9 Januari 2019

Jag är på väg.

Nu händer det äntligen.. Det stora steget som jag så länge väntat på. Tiden att äntligen bli vuxen.
Hur känner jag egentligen? Har jag haft fel hela tiden? Har jag haft fel som hela tiden gömt mig i skuggan medan alla andra kämpat emot sina demoner där ute?
Förmodligen.. Kanske.. Det kanske är så?

Det ända jag vet med all säkerhet är att när jag har dagar som dessa.. Där jag kan se klart, där jag kan vara en version som känns som jag, då känner jag också att jag kanske klarar av det här trots allt.
Alla bråk som skett.. Alla tårar jag torkat både idag och dessa dagar känner jag har varit nödvändiga för att jag på ett sätt ska vakna upp.
Det är lite det som händer, jag vaknar & jag vaknar på riktigt.

Livet är.. Som en betydelsefull person sa till mig en gång väldigt komplext och slumpmässigt. Vem är det som bestämmer vår väg? Våra drömmar? Vårt öde? Vad som är rätt & fel? Ingen. Ingen.. förutom vi.
Det existerar ett öde i oss alla, det existerar en dröm i alla människor även om den är liten eller stor.

Jag vet inte men jag känner att just nu är en lite otrygg period med all den stora förändring som kommer att ske. Men jag får vara redo och jag får stå på mig. Samtidigt.. Så är jag väldigt glad att hon står kvar med mig. När det har varit tillfällen då det ända jag sett har varit att fly.
Jag ser henne som en person idag.. Någon som har sina egna bekymmer & visst.. Det är orättvist att lägga mitt på henne nu i en sån här stressig period. Stå kvar med mig. & visa mig lite givmildhet i perioder, lite omtanke så ska vi nog se att vi ska klara oss igenom hela den här skuren som faller ner från de gråa moln som befinner sig långt upp i skyn.