Som att spärra in. Fånge i mitt eget tidsfördriv. Det är inte ensamheten jag eftersträvar det är självheten. Markant skillnad det. Ensam kan man vara bland hundratals andra, själv bara med det egna Jaget. 

Det står Grappa på bordet och espressomaksinen låter lite mer än nödvändigt i hörnet därborta. Men det är en fin kväll för sådana som mig, som jag. Djupa basgångar fyller lurarna och Valentins dag gick över, rosor och sms på skilda håll, de kom och slog tillbaka. Det är en övergång. Jag har en flickvän som försvinner från mig eller redan har försvunnit, men en älskarinna i en kranskommun redo att ta emot fallet. Kan man begära mer, ska man va olycklig? Just life, it goes on! Saker föds och dör, och så länge man inte själv drabbas av det sistnämnda är det ingen idé att hetsa upp sig nämnvärt. Hade jag kunnat hade jag varit i Milano imorgon och Genua till helgen. S ringde och sa att lägenheten var ledig i helgen om jag ville ha den.  Fan va fin hon är den kvinnan. Efter alla dessa år, efter de där kyssarna bland olivlundarna då första gången. Fortfarande ringer hon, kanske varanan månad, undrar om jag kommer ner, ordnar för mig. Tänk om vi tagit tillvara på det där istället, då hade jag suttit med medelhavsutsikt nu istället för tevemastens blinkande genom fönstret. Ingen idé att gräma sig i och för sig. Ska man fortsätta i den andan kunde jag ju lika gärna suttit i Birkastan med hon som är på väg att försvinna eller redan har försvunnit, hur det nu är? Det gör jag inte det heller, tur det kanske för vad skulle jag i Stockholm att göra? Man kan inte leva på enbart sex och prestige (eller vad man nu ska kalla det, i brist på bättre ord och för att sammanfatta det till ett ord använder jag det; prestige) Visserligen prestige som var mångbottnad och kunde gett en hel del på flera plan men ändå. Och visserligen sex bortom det ordinära, men det behåller jag för mig själv. Men den världen, var den min? Ja den var väl det, man gör den till sin när man träder in i den, för man blir en del av den. Men ändå jag har provat Stockholm på andra vis förut, på 90-talet satt jag på Sturekompan med de andra randiga skjortorna och affärsportföljen och jag har hängt på det ängligt avslappnade Söder till förbannelse, men jag har alltid flytt därifrån, inte varit där. I Birkastan kunde jag faktiskt känna en viss hemvist, det fanns mycket jag tror jag kunde gjort till mitt där, men ändå var det min värld? Cirkelresonemang, den frågan och svaret står ju några rader upp. Fan jag måste bli skarpare, tänka klarare, det där är faktiskt inte värdigt mig att hamna i cirklar. Var har jag gjort av mina filosofikunskaper egentligen? Skrämmande hur man kan degenereras intellektuellt bara man släpper garden lite. 

Stuart sjunger för mig igen. Det är om en världshändelse i min värld, ett amerikanskt presidentval framstår som en pseudoföreteelse i jämförelse. Det är inte världens bästa band, det har nog inte ens varit, men det är så jäkla mycket mig, jag. När kom "Curtains", 97? Vi satt i timmar på Bönor&bagels, alltid inne vid det lilla bordet nära disken. Det var Svanen, Pretty boy och Jag, ibland nån mer ibland nån mindre. Vi ordnade svartklubb, märkliga sommarfester uppe i Värmlands urskog, hjälpte andra vänner som ordnade klubbar i stan. Flyers, drinklistor, gästlistor, betalningslistor, spellistor, en jävla massa listor och allt möjligt annat som skulle gå i lås. Blev oftast riktigt bra. Och vi läste trendiga Londonmagasin och diskuterade typsnitt som värsta "American psycho", vi pluggade konst och skrev essäer. Vi bodde fan på Bönor&bagels och vi levde på kaffe och blåbärsbagels, och Stuart sjöng för oss för hela tiden spelade vi "Curtains" på deras stereo om och om igen. Har du någon gång hört Tindersticks på Bönor&bagels är det garanterat vårt fel.

R prata med mig!

Vi kan inte försöka tiga ihjäl det här och varandra.

Vi måste nå fram till ett riktigt avslut (det gör vi inte så här). Innan dess kan det här aldrig vara över. Lämna inte det här svävande och som ett öppet sår, för det kommer slå tillbaka på dig, på mig. Vårt intresse är gemensamt här, för jag inser också att detta är slutet, men det är inte signerat och förseglat än (du förstår vad jag menar). Så låt oss också komma fram gemensamt till ett beslut/avslut. Att vi kommunicerar i det här är vi fan värda. Det kostar oss så lite och vi vill inte den andre illa. Vi kan begära det och vi är skyldiga varandra det.

R prata med mig, det är allt jag ber. Tig inte ihjäl dig & mig.