Jag ser nu ikväll hur en rosa blomma spirar fram och att de andra skotten också är på väg i min nerium oleander. Sköna höstfärger pryder min Jesu Törnekrona (euphórbia mílii). Jag kan se att min blomma inte alltid blommar när den ska och att jag därför gick in i ett försvagat tillstånd idag.

Genom mörkrets ljus såg jag att natten nu bara kunde bli till dag. Bara en bitter vinter skulle kunna rädda mig. Mina stänk av sommarsol bäddar för vårängars längtande, sträckande och flämtande inför värmen som kom från ingenstans. Det är nästan märkligt hur mycket lite sol kan göra och idag fick den sig en ny chans.

Men mörkret var inte lika djupt och jag förvånades över att mina misslyckanden inte gjorde mig deprimerad, utan att jag istället såg en leende sol i kvinnan jag glömde säga hej till.

När jag begav mig upp på berget kunde jag se ner, men här i dalen var det nu så märkligt tyst. Botten kändes bara som tystnaden när jag åkte pendeltåg. Ett underbart sorl svepte ur människors munnar fyllde rummet och såg sig inte ens om efter mera.

När solen slutade klaga över natten blev den överraskad över sitt eget klara ljus. Då finns det inget mer att säga än att det är fritt fram att fånga dagen när den har blivit din bäste vän.

[...]

Hon har alltid varit där för det. Hon...

Hon har gått igenom saker som du inte vet.
Hon har lärt sig saker som du inte kan.
Hon är underbar på sätt som du inte anar.