Barnen försvann ner till Småland med sin far

det var helt ok

tills jag åkte ner för att hälsa på

och för att komma överens om de nya förhållandena

Då förstod jag att pappan och hans nya fru inte alls hade för avsikt att inordna mig i barnens liv. Jag var i deras ögon helt enkelt inte en förälder. Det var de som bestämde och när de skulle kunna komma till mig var helt upp till dem och deras liv. Mamma, jovisst, men jag hade inget alls att komma med vad gällde barnen. Nu var det den nya "familjen" som gällde och jag var bara en irriterande bifigur.

Jag fick en lindrig depression av detta. Men även om jag uppfattade den som lindrig så blev sviterna väldigt tydliga. Jag började skaka på ett underligt sätt som gjorde att jag knappt kunde gå. Att placera in ett bankomatkort i den där jävla förbannade lilla springan blev ett helvete. Att överhuvudtaget ge sig ut bland folk blev någon i det närmast oöverkomligt.

Det jag gjorde var att kolla runt vad som egentligen gällde och vilken hjälp jag kunde få...

Sedan ringde jag min (extremt snälla) chef och sa som det var och att jag skulle komma tillbaks på halvtid till att börja med. Väl där bestämde jag mig för att inte låtsas utan bara vara som jag var och säga som det var. Döm om min förvåning när flera personer kom och berättade sin egen historia för mig och kramade om mig. Långsamt kunde jag sedan ta på mig mer och mer och till slut räddade jag ett helt projekt (ja tid hade jag ju i överflöd).

Numera bor bägge barnen hos mig

Har barnens pappa nåt att säga till om?

Ha ha ha ha