För femton år sedan fick min far en hjärtinfarkt. Den resulterade i en massiv operation och en del hjärnskador och hans läkare gav honom fem år till att leva.
Min pappa är seg som tjära och kola blandat i ett.
Han levde tills igår..

För två veckor sedan idag så fick han för sig att han skulle gå till affären. Det kanske inte låter så mycket men då ska man veta att han knappt varit ute alls de senaste, ja minst, tre åren.
Han har varit rätt vimsig under det sista året och trodde väl säkert att det var helt okej men efter 5-600 meter så klarade inte hjärtat av påfrestningen..
Hjärtat stannade och pappa segnade ner till marken, det var is och minusgrader och han vart hittad av någon vänlig själ som ringde 112. 3 minuter tog det för ambulansen och de återupplivade honom.

*Nu gråter jag*

Han låg i respirator när jag kom till Eskilstuna.
På fredagen var han nedkyld till 33 grader i kroppstemperatur för att han inte skulle få hjärnskador men de skulle värma honom på lördagen och se om han vaknade någonting.
På söndagen var vi uppe först på förmiddagen med min syster.. DÅ pratade vi med honom och han rörde sig lite men han sov fortfarande.
På kvällen var jag uppe och läste för honom och då vaknade han liksom upp men han var inte där. Han vaknade och man såg paniken i hans ögon när han kände slangarna från respiratorn.
De sövde honom igen för att han skulle få sova lugnt till nästa morgonen när de planerade att väcka honom.
Han vaknade inte ordentligt. Han öppnade ett öga och såg sig omkring men var liksom.. Inte där..

På måndagkvällen hade de tagit bort respiratorn och han andades själv. Jag var där och pratade med honom och sa mitt adjö för jag skulle åka hem till Kalmar på tisdagen. Han var jättespänd när jag kom in men jag tog hans hand och klappade hans arm för att visa att jag var där och då slappnade han liksom av och drog handen till sig.
Jag intalade mig att det var inbillning men har fått bekräftat nu att han gjorde det på riktigt.

När jag hade åkt hem började han sakta men säkert vkna till och i söndags hade han vaknat "ordentligt".
Han var dock inte där vi var. Han var tillbaka i tiden någonstans och hans vokabulär var väl tio ord brett ungefär. Men vad jag har förstått så har han skrattat och varit glad för de besök han fått. Han har känt igen dem som varit där men inte kunnat prata med dem.

Så igår natt 01:53 fick jag ett samtal från min äldste bror som var på väg upp till sjukhuset. Då hade han gått bort. Somnat in och slutat andas. Hjärtat slutade att slå och min Pappa slutade att vara.

*Tårarna rinner* Min Pappa fyllde 67 i fredags.

Det känns som om det saknas någonting stort i min värld. Det är som när man ser två bilder av New York: en innan och en efter 9/11.
VI har inte haft den bästa kontakten han och jag men när vi väl pratade var vi otroligt noga med att tala om att vi älskade varandra och att vi inte klandrade varandra för någonting i livet. Vi hade tömt våra blad på ord och hade ett Status Quo sinsemellan och det känns fantastiskt skönt.





Mina sista ord till min Pappa var: Vila nu pappa, den här sängen är för dig och jag älskar dig.





Jag känner mig så sorgsen..
Så
ledsen.

Och det är bara tiden och fina minnen som kan hjälpa mig idag.


Jag hoppas ni har en fin dag!
Här skiner solen och våren visar framfötterna..

Kram på er
//Pauline