Något mycket märkligt inträffade denna morgon.

Jag vaknade av alarmet. Det var ljust i rummet trots rullgardin och persienner. Jag bestämde mig för att låta det gå fem minuter till – sedan skulle jag gå upp.

Huvudet fick åter sjunka ner i kudden, som hade hunnit bli lite svalare. Jag lade kroppen till rätta; fann en kudde att krama om efter att jag sträckt ut mig. Allt kändes perfekt. Täcket täckte bara hälften av min kropp. Känslan som kom var att jag inget kände alls.

Jag slumrade. En slummer olik allt jag tidigare känt.

Och under denna slummer levde jag ett liv – lika verkligt som detta liv jag nu befinner mig i. Lika påtagligt. Lika närvarande. Lika sant.

Jag var barn. Obekymrad och nyfiken.

Sedan ung, fylld av liv och glädje.

Blev vuxen. Livet där var mer som jag tänkt att det borde varit, men som det inte blev.

Klev sedan in i min egen ålder i slummern. Då framträdde en kvinna. Kanske – bara kanske – kände jag igen henne. Doften från hennes kropp tror jag är ledtråden. Jag kände igen den, jag tyckte om den.

Hon log mot mig. Strålade. Hela ansiktet var skönt. Vi ägnade tid åt varandra. Pratade. Vi rörde varandra. Ömt. Sedan förstod jag att hon inte var min. Eller, inte bara min: delad. Jag delade henne och hon delade mig. Och det var precis så det skulle vara.

Vi skulle snart ses igen. Sedan gick vi åt varsitt håll. Upplevelser. Människor. Liv. Ögonblick. Så sågs vi igen och gladdes åt varandras upplevelser. Vi skapade egna minnen. Och skildes åt.

Så gick åren, tror jag.

Kanske dog jag. Eller så hann jag inte det innan jag väcktes ur slummern.

Det hade inte gått ens fem minuter. Men jag hade levt ett helt liv. Också nu, flera timmar senare, minns jag detta liv förhållandevis klart. Det är riktiga minnen. Riktiga känslor.

Det var mycket märkligt.

Ett liv. Ett riktigt liv, som fortfarande rör sig i mig.