Ola Lundin & Johan Dahlbeck

Dagbok

Dagbok - Juli 2008

« Tillbaka till dagböcker

Då vi skrivit på "Fingal och jag" i tio år, samt endast ämnar publicera ett kapitel i veckan, skulle det vara roligt att kunna bjuda på smakprov från kommande kapitel som ligger relativt långt fram i tiden. Hoppas det är till någons glädje och någons sorg

Tisdag den 1 Juli 2008

Utdrag från kommande kapitel

Kapitel 26:

"Siskel hade utöver korrespondensen med gotlänningarna varit i samspråk med en hemväveridam från Bräknehoby i Blekinge. Kontakten bröts ehuru hastigt då Siskel vid det att han mottagit en mindre väv i gåva sport damen i fråga om hon drev med honom då han menade att väven ”var så oförlåtligt ful, att solen, i ren protest, vägrat att skina över gården sedan den där nerpissade raggsockan dök upp i brevlådan.” Som om inte det räckte valde Siskel att låta sända en uppstoppad åkersork till den stackars damen under förevändning att:

…detta med all sannolikhet är det enda som är blint nog att uppskatta din konst varför du bör ingå i äktenskap med gnagaren snarast. Må ni få varken barn eller ro.

Vänliga hälsningar,
Siskel."

Kapitel 34:

"Jams hade retat gallfeber på sina grannar när han hade översvämmat kolonilotten i ett misslyckat försök att odla ris. Han fnös åt grannarnas fröpåsar och hävdade att eftersom riset redan föder miljoner så är det bara fåfängt att odla en massa andra kryddor och grönsaker. Sedan han begravt både sin egen och grannarnas skörd under sanslösa mängder vatten tystnade emellertid hans långdragna harranger om risets överlägsenhet och andra grödors tillkortakommanden. Hela hans vurm för Kina hade för övrigt mattats av väsentligt efter denna beklagliga incident."

Kapitel 37:

"Jaan tyckte om föreningsliv, gymnastik och en sund själ i en sund kropp, i just den ordningen. Själv var han någorlunda fetlagd och hade inte särskilt mycket till kondition, men han ansåg att det var tanken som räknades. Men det var något visst med det där föreningslivet, något vackert och oförstörbart som inte gick att komma undan, att alla kämpar mot samma mål, stöttar och hjälper varandra. Sen gillade även Jaan estetiken, kläderna, rörelserna, det var som om människans innersta väsen glimtade till när Delde, Emira, Karsten eller någon annan ur gymnastikgruppen övade sina rutiner på den fyrkantiga grusplanen hemma i Krakow. Att se hur de halvsumpiga fotbollarna flög sin epileptiska bana över himlavalvet för att landa perfekt i gymnastens hand i andra kanten av grustaget – det var mänsklig och estetisk perfektion."

Kapitel 40:

"Ensamheten hade med åren böjt Soul-Stens rygg något oerhört, och hans kinder var djupt fårade av alla de tårar som färdats längs deras domäner. Såsom vatten kan åsamka skada på sten om dess droppar endast får droppa tillräckligt ofta och konstant hade Soul-Stens tårfloder bildat väldiga fåror i hans gråfärgade skinn. Man kunde även, om man gick tillräckligt nära, höra små ynkliga snyftanden under hans väldiga skepnad.

Ingen hade dock varit nära.

Där befann de sig, Soul-Sten och Ensamheten, och för varje steg blev han en centimeter kortare och Ensamheten en centimeter större. Förr i tiden hade han, i ett försök att bryta sig loss från sina kedjor, beslutat sig för att tycka om naturen. Han kramade om träd, han kysste den leriga myllan och han gifte sig med en Förgätmigej i ett bröllop som ingen såg, ledde eller bevittnade."

Kapitel 42:

"Särskolan låg en liten bit avsides. Det var för allas trevnad hette det. För att komma till särskolan var man först tvungen att köra igenom en snårig skog, över en ranglig bro, upp för en brant kulle och ner i en djup dalsänka. Visste man inte vart den låg skulle man aldrig hittat den. Fast kommunpolitikerna som en gång tagit beslut om bygget påpekade stolt vid invigningen att skolan med sin spännande arkitektur minsann inte skämdes för sig där nere på botten av en sedan länge uttorkad sjö. Synd bara att det aldrig var någon som såg den.

Lars-Lars och hans gäng brydde sig inte det minsta om arkitektur. Fast dom uppskattade att skolan låg lite avsides. Allt som hindrade insynen in till deras grumliga tillvaro var bra.
Lars-Lars klasslärare hette Staffan. Fast ett tag hette han Saffran. Han kom tillbaka en dag efter ett sommarlov och var rosig om kinderna och berättade att nu hade han bytt namn till Saffran och från och med nu skulle han alltid vara sann mot sig själv och aldrig mer spela rollen som den där tråkige och grå musen Staffan. Den hösten uppmuntrade han alla barnen att finna sitt sanna jag. Lars-Lars som var den självklare ledaren för barnaskaran hade visst något aristokratiskt franskt över sitt sätt, menade Saffran. Han bestämde därför att Lars-Lars sanna namn var Alain-Alain. Klassen hade en assistent som hette Glenn och som arbetstränade. Glenn var inte så förtjust i att finna sitt sanna jag alla gånger. Han var därför den siste att få sitt sanna namn av Saffran. Saffran funderade länge och väl. ”Glenn, Glenn, glänta, gläns. Gläns! Gläns över sjö och strand... Glenn, ditt sanna namn är Stjärnstoft!”'

Glenn blängde tyst på Saffran och när klassens uppmärksamhet flyttats från hans obetydliga väsen viskade han mycket tyst för sig själv genom hårt sammanpressade läppar: ”Jag heter Glenn.”

Kapitel 43:

'”…Skymningen. Eller nej, Skymningens lätta dis, det låter bättre”. Eber satt och funderade en lång stund medan fingrarna ivrigt och vaksamt trummade på skrivmaskinens slitna tangenter. Det var svårt det där, att skriva dikter, och det var en konst som få kontrollerade med den precisa och ärliga textbehandlig som Eber ansåg sig ruva på. Eber vägde noggrant ord efter ord, lät dem få känna varandras kanter, slåss om utrymmet. Och förnöjt satt han tillbakalutad i sin lilla vrå och känd att han fann sig i mitten av hela världens nervändar, i hjärtans och smärtans kontrollrum, han behövde bara sträcka ut handen för att beröra varenda stackare till människa. Han tittade ner på det blanka pappret och fortsatte sätta bokstäver på pränt. ”Hör på mig, smutsiga duvor, vi är glas”. Han kunde känna hur håren reste sig på alla framtida läsares armar. ”Bittermandel”. Han hoppade ett par rader ner. ”Flädernblommans doft”. Han kände hur tyget kring hans kropp stramade åt, såsom att hela universum just krypit lite närmre honom. Och meditativt samlade han sig, fokuserade all sin inre kraft, kröp ihop på sin gröna kökspall. Efter en minut började han makligt röra på sig, hans händer förflyttade sig utåt, hans kropp öppnade upp sig såsom vid en vårblommas första knoppning. Han lade fingrarna på tangenterna. ”Varför ens?”. Punkt."

2008

juli (1)