När jag var arton år så var det bara jag och min yngsta syster som bodde hemma. Då vi åt en en så kallad kontinental lunch, så kunde min pappa hålla på i timmar och prata om allt från samhällsfrågor till politik samt gå in på filosofi. Sedan avrunda det hela med någon rolig historia. Medans vi andra barn lyssnade.

Jag minns den tiden då jag var arton år, som om det vore idag. Man är ju i varje ålder bara en gång, om jag så säger. Min mor som var hemmafru, vars utseende jag ärvt i stor utsträckning, hade fullt upp med familjen. Dels så var det min syster som hade Down syndrom, dels så var det jag som hela tiden var sjuk. Hon hade även problem med min far som led mycket av sina krigsminnen från andra världskriget.

Jag var mycket tyst och lyssnande gentemot min far. Han kunde få dagliga utbrott över något som inte stod i proportion till själva utbrottet. Som barn minns jag  att alla vi barn blev paralyserade av hans utbrott. Hans största måltavla var min mor. Ibland kunde kunde han få för sig att lunch tallrikarna skulle vara uppvärmda, och fick raserianfall utan dess like då de inte var det.

Under min barndom pratade min far dagligen om sina krigsminnen. I Stalingrad till exempelvis så fick han tillsammans med en kamrat rikta sitt gevär mot de andra i gruppen, då de inte ville vara med längre.

Det fick skjuta sig ut ur gruppen och överleva på egen hand, där i Stalingrad. Även allt som vi barn upplevde, ställdes han i proportion till det han hade varit med om som soldat. Så en dag under lunchen fick jag nog och sade till honom "Att nu har jag hört tillräckligt av din tid som soldat. Försök att vara en bra far för en gång skull, istället."Utan ett ord så lämnade han sin lunch och gick ut. Jag stod då vid randen av min förtvivlan och gick ned i källaren och gav mig på och slog sönder det mesta där.

När jag kom upp ur källaren, så hade min far tillkallat polisen. Han hade även kontaktat min äldre syster som skjutsade mig till psykiatrin. Där frågades jag ut av en psykiater om undrade ifall jag visste vad jag hade gjort. Jag sade att jag visste precis vad jag hade gjort. Jag minns mycket väl den den tiden då jag tillbringade på den låsta avdelningen inom psykiatrins väggar som kallades för "stormen". 

Stormigt värre var det. Där fanns en äldre herre som hade byxorna på trekvart mest hela tiden och som dreglade. Han hade visst blivit lobotomerad för ett par tiotal år sedan. I  rummet bredvid mitt sov det en äldre herre som inbilldade sig att han inte kunde gå, ibland gick han med sina medhavda kryckor ett par meter.Jag brukade besöka honom och övertala honom att gå utan kryckor.

En annan yngre flicka som var i samma ålder som jag var där också. Men hon var så hysterisk och förvirrad att hon med jämnamellarum fick elchock behandlingar. När jag någon gång försökte prata med henne, skällde hon ut mig. Jag fick senare höra av mina vårdare att hon trodde jag var en psykiatiker. Ja, jag hade två vårdare som skulle vara mina kontaktpersoner. De var hur trevliga som helst.

En var blond och den andre var mörkhårig. De sade att jag inte skulle vara där egentligen, men på det andra avdelningarna var det fullt. En gång träffade  jag den mörkhårige, som verkade ha gråtit. Han tittade stint på mig och sade att han skulle se till att jag kom därifrån. Men jag trivdes faktiskt rätt bra. Det kunde vara lite väl livat ibland, det måste erkännas. Det fanns en person där som verka de helt normal. Det konstiga var att varthän han än gick på avdelningen, så följde två vårdare efter honom hack i häl.

Ja, jag fick senare veta att han hade mördat ett par människor. Men trevlig verkade han ändå att vara. Mina vårdare och jag fick ett samtal med psykiatikern angående att jag skulle skrivas ut, då vi inte tyckte att jag platsade inom psykiatrin, ifall ni förstår. Psykiatrikern sade att nu verkade jag vara mitt gamla jag igen. Jag kunde inte låta bli att replikera att han inte kände mig innan, så hur kunde han då faställa det?

Psykiatikern skrev ut mig och aktade alltså inte på sin prestige där, genom att hålla mig kvar på grund av en otaktisk replik från min sida. Men senare fick jag erfara att det riktigt sjuka människorna fanns på utsidan av psykiatrins väggar, de fungerar normalt på ytan men kan vara desto sjukare inombords.

Ja, så kan det vara att vara arton år gammal