Redan medlem?
Logga in
Dagbok
Dagbok - April 2014
Söndag den 27 April 2014 En dag i glädjeHon kände sig en aning dämpad, trots att morgonkaffet hade smakat helt underbart.Ett telefonsamtal skingrade molnen och hon gladde sig åt att hennes man föreslagit en längre utflykt under dagen. ”Kanske blir den något utöver den vanliga ”grå” vardagen”, tänkte hon då hon stack fötterna i de bekväma promenadskorna. Det var så länge sen de gjort en längre dagsutflykt, och nu skulle det äntligen bli av. Spånkorgen med nybryggt kaffe , mobilen, extra glasögon, ja allt var klart för avfärd. Havet låg i gnistrande solsken och endast en lätt bris fick det att guppa så där förföriskt som hon mindes från alla deras promenader på stranden. Gamla välkända platser passerade revy. Tåget dundrade över dem just som de passerade en bro. Sista avtagsvägen ned mot havet, väl dolt av väldiga ”klippformationer! De sluttande betesmarkerna låg ännu kala, inga djur gick lugnt och betade. Små pittoreska husen hälsade dem välkomna. Så återstod endast den sista branta backen, ned till den lilla hamnen, med fiskebodar och tång i havet, men ingen parkeringsplats. De vände åter och stannade till och dukade upp medhavt kaffe. Vinden fladdrade i hennes hår. Inget talk i barfotaskor, men inte klaga nu när de äntligen….Stegen blev många. De hittade en annan väg än den vanliga, stretade bland småhusen och slutligen en brant brant stig uppåt. Till en tusenårig formation av enorma stenar. Utan skrift och tankarna virvlade. Var det ett sjömärke? En gravplats eller…. Vem hade släpat dessa jätteblock upp?? Trälar?? Varför? För vilket ändamål? Och när?? Hade det funnits en tidigare kultur som kunnat??Funderingarna rann bort på deras väg ner till hamnen. En keramikerkvinna bjöd lite värme och lä för havsvinden. ”Vi går den där lilla stigen”!sa hon och släntrade in bland husen. Några vackra blomster fångade deras intresse och ”vem där”? Som syntes bak gaveln. några välsolade kvinnoben. Några ord behövdes i deras närgångenhet. ”Här kan man gott få inspiration”, började hon. ”Jag löser soduko”,sa damen men bjöd in till mera prat med sitt vänliga kroppsspråk. Och hon berättade:Alla de små trollska husen var flyttade från strandkanten och upp på mera tryggt avstånd från havets skoningslösa erosion. ”Tack för trevlig pratstund” och så bar deras steg tillbaka till dagens fortskaffningsmedel. . En vidunderlig natur mötte dem. Björkar och bokar tävlade om deras gunst och hon kände sig en aning tjatig när hon gång på gång sa: Gud så fint! Hus och gårdar var klädda i sin finaste stass, vårblommor prunkade i rabatterna. Vackert som om Gud Fader hade målat allt bara för att de skulle få njuta. Och visst hittade de den lilla skylten i skogskanten. Kaffestugan, med de goda kakorna och många minnen. Och som alltid riklig fägnad. Ett glutenfat med sju sorter och gott var det. Bussdanskarna som fyllt hela det ena rummet tackade för sej och skulle enligt ägarinnan återkomma och smaka än fler godbitar. Den blå anemonen, i den gammeldags rabatten, stack i hennes ögon. Skulle SÅ gärna ha fått växa i hennes täppa. Men stockrosen hade förstånd att inte blomma än. Mindes kanske den gången, då de berövade den några frökapslar för många år sedan.. Gruset knastrade under deras fötter, skogen läade, solen gassade och det var ”sol ute sol inne och sol i deras sinn”. Kringliga småvägar. Storkhägnet fick vänta. Nostalgin pockade på och där passerades den ovanliga kyrkan. Ovanlig på så sätt att det finns en portal som lär vara en rest från en mur, som kringgärdat kyrkogården, som ett skydd för lösgående kreatur. Men det lär vara många många år sedan. Hon kastade en hastig blick in genom grindarna på den ”Nya” kyrkogården där hennes anfäder fått en sista viloplats. Så låg den där! Den gamla skolan. Rödteglad och tyst med gammeldags rutfönster. Tankarna letade sig snabbt tillbaka hundra år i tiden, när linjalen och pekpinnen var vassa mot små barnahänder. Kanske hennes far?. Nä, ville inte tänka så. Så körde de den långa skolvägen. Inte fanns det välfodrade stövlar på den tiden trots att vintrarna kunde vara väl så sega,kalla och långa som i nutid. Men längre bortom låg den. Som alltid. Trygg och gammeldags. Han lättar på gasen. Glider vördsamt fram.Och hon tänker ”Här har mitt blod vandrat. Trampat denna jord. Skött sina dagliga sysslor. Älskat och trätat, fött sina barn i stugan, kanske fått vandra till kyrkogården med en provisoriskt snickrad liten kista med ett litet barn som änglarna ville ha hos sej”. Det kändes så stort och lite konstigt i hennes inre. Och i skrivandets stund får hon tanken. Kanske var hon en gång det där lilla barnet som inte fick leva vidare. Kanske är just DET svaret på varför hon känner en dragning just till denna gård. Hon plockar fram modern teknik och ska just föreviga den gamla välbevarade bakugnen som finns på den norra längan av den kringbyggda korsvirkesgården när en man kommer gående bland buxbomshäckarna. Det tas i hand och olika språk flätar sig in i varandra. De bjuds in i den gamla trädgården och det är fridfullt och åren ligger tungt i grönskan. Fortsätter runt stugknuten och passerar stora porten, där säkert skrindan rullat lätt vid gästabud, och sorgen vandrat tungt ut, på väg till kyrkan. Där pigor och drängar fnittrat kyssande vid porten och stora ögon tindrat när första motorfordonet stoltserade förbi. Så rycks de åter tillbaka till nuet och en vänlig dam och en trevlig dotter kommer lite trevande och undrande dem till mötes. Minnen förmedlas. Väcker intresse. Porten intill själva gårdsplanen öppnas. Hopdiktade historier flimrar för hennes ögon. Här har hennes…..Nej nej… Moderna koder byter ägare. Varma handslag och det ligger liksom i luften att….. Kanske… Tänk att få komma in i det gamla boningshuset. In och se, lukta, fantisera, känna tidens vingslag. Lite omtumlade återvänder de, dit livet har burit DEM,fyllda av glädje. Men tänk om??? Kanske! Hoppas! |
2014april (1)2012december (1)april (1) |