Väldigt tidigt i går morse kom samtalet. Det samtal jag inte ville ha.
Inte just nu och egentligen inte sen heller för en delen.
Men någongång skulle et ju iofs komma det visste jag ju om.
Från tidig morgontimme till kväll var jag å alltså hos min styvfar.
Jag tror att han visste att jag var hos honom men helt säker är jag inte.
Han hade sån oro i kroppen och dess utom var han mycket smärtpåverkad oxå.
Spara på smärtstillane och lugnande gör de ju nu oxå.
Men de lyckades inte så bra med det i detta fallet, jag har ju trors allt min egen utbildning bakom mig och vet vad jag pratar om när det gäller mediciner som tur är.
Jag såg ju naturligtvis till så han blev både lugn och smärtfri.
Sina sista timmar fick han vara lugn och utan smärta och det var skönt för honom.
Han fick sova lugnt, fint och sakta glida över till anra sidan i sömnen på kvällen. Skötterskan kom och konstaterade dödsfallet.

Min bror ville inte hjälpa till att göra honom iordning för den sista vilan.
Jag ringde min dotter som kom och hjälpte mig att göra honom redo.
Så vi tände ljus och satte igång med vårt tunga arbete.
Vi fick erbjudande om att de på hemmet skulle göra vid honom men jag kunde inte låta någon annan göra det.
Efter vi tvättat och klätt honom och jag stod där och tittade på honom
tyckte jag det såg ut som om han hade ett leende på läpparna.
Konstigt nog var det inte bara som jag tyckte för personalen på hemmet
påpekade det oxå då de kom in och sade förväl till honom.
Det såg ut som han sov och han var så fin, det tyckte personalen oxå.
Så jag känner mig rätt så nöjd faktiskt.

Det känns ju egentligen inte riktigt bra att mista någon av sina kära
men nu har han inga smärtor och känner ingen oro.
Många beklagar sorgen men jag säger då:
Gör inte det för det är en välsingnelse och skönt för honom.
Att vara nästan 91 år och bära åren med heder bär respekt med sig.
Och det gjorde han till för en vecka sen då han föll första gången, efter andra faller  någon dag efter dalade hans stjärna.
Jag är glad att det gick så fort för honom och hans lidande fick ta slut.
Det är klart att jag är ledsen men nu vet jag att han har frid och att han nu är hos mor.

Saknaden efter min Älskade är så stor, vet ju att jag hade klarat allt så mycket bättre med honom vid min sida.
Nu i april är det 7 år sen han blev ihjälkörd men det känns som det var igår jag miste honom.
Så länge jag andas och sålänge mitt hjärta slår kommer jag att längta, sakna och sörja honom.
Tanken slog mig att jag är en gnutta avundsjuk på min styvfar som fick lämna dethär livet.
Jag önskar att det hade varit jag som fick gå.

Känner mig helt slutkör, tom och naken.
Maktlösheten skriker inom mig och jag vet inte vad jag ska göra.
Diskussioner med folk om allt med huset får min förtvivlan att växa
sig än starkare.
Vem ska jag vända mig till när ingen vill lyssna, ingen vill göra något.
Hur ... hur ...
Tänker som jag jämnt gör ... Allt vore enklare om min Man levde.
Det var han som fick mig att se ljuset, hoppet och ha tro på livet.
Nu går jag bara omkring spritt språngande naken och tom på allt 
känns det som.
Men jag går i mörkret, vaklar ... staplar mig fram, försöker finna en lten enkel ljusstrimma. Allt är så mörkt och kallt och a känner mig kraftlös.
Känner att jag saknar mig själv och den jag var.
Har ingen ork längre och det är just precis det jag behöver just nu som allra mest.

Nu har jag nästan precis kommit hem efter ett besök hos min styvfar på vårdhemmet. Fick samtalet för några timmar sen.
Han är mycket mycket dålig och jag befarar att hans tid snart är slut.
Han blir 91 år den 17 april samma datum min Älskade Man blev ihjälkörd.
Det jobbiga är att se honom ha så ont och höra honom jämra sig så fort han rör sig det minsta lilla.
Nu är ju sjukvården så bra på att sätta ut mediciner och ge så lite som möjligt. Det är inte rätt. 
Han är gamal och har ont kan inte själv be om smärtlindring.
Och de stackars undersköterskorna kämpar så gott de kan mot bestämmande skötorskor och läkare. En strid de sällan vinner
Som tur är kunde jag trycka på så han fick lite mer morfin men jag vet ju att detta bara är tillfälligt och när jag är där.
Lugnande har han tagit så länge jag kan minnas vilken numera är så gott som utsatt 
Han är orolig och har ont plus att han är uttorkad, inatt var han inne på akuten och blivit insatt på antibiotika för pneumoni.

Jag har ju länge visst att hans tid snart skulle komma. Och det är ju helt naturligt att mista sina föräldrar, far och morföräldrar.
Det är livets gång.
Min önskan är bara att han ska få somna in lugnt och stilla utan smärta och oro. Vet att detta blir en tuff och hård kamp.
Den kommer väldigt olägligt för mig, jag har det tufft redan med försäkringsbolag och kampen med huset.
Men om jag nu inte kan slåss för både honom och mina egna problem, de med mitt hus.
Ja då är valet enkelt för mig ... Jag slåss för min styvfar och allt annat får vänta.
För han ska ha det så bra det bara går. Tycker att det är en rättighet han har att få vara lugn och smärtfri.

Han går före allt annat just nu även om jag vet att vi nu satt bollen i rullning med huset igen.
Det kommer att stå kvar men hur länge finns han kvar.
Ja det vet jag ju nu inte och jag vill inte spekulera i det heller.
Känner att allt just nu går på högvarv. Telefonen kan ringa när som helst.
Jag kommer att släppa allt för att finnas vid hans sida. 
Precis som jag var hos mor under hennes sista månader kommer jag att vara hos honom och göra allt som står i min makt för honom.
Så ja nu ska jag försöka att andas lite och sen ringa min bror som jag inte pratar med längre. 
Det svider ... vill verkligen inte prata med min bror, skulle inte göra det för något annat. Anledningen till det är en helt annan historia och av föga intresse just nu

Ber till Gud om styrka, kraft och mod

Igår satt jag och tänkte på de senaste åren som gått och på allt som hänt under dem.
Vad är det livet vill lära mig ... Hur ska jag bära mig åt för att få rättsida på mitt liv?
Hur ska jag kunna lära mig att leva det liv jag har?
Ett par år efter min Älskade blev ihjälkörd gick jag hos psykologer, fick flertalet antidepresiva mediciner. Men inget hjälpte ... Ingen kunde hjälpa mig att hitta den röda tråden.
Min sorg är så djup än idag som om jag miste min Man just precis
För att inte tala om min saknad och alla eko av tomhet och längtan. 

Det finns egentligen bara en enda sak jag riktigt innerligt vill och det är att få dö så jag äntligen får vara hos min andra hälft.
Det är nästan så jag skäms över min sorg, saknad och längtan
Egentligen har jag så mycket att vara tacksam för men när min Älskade, mitt allt försann är det som inget längre har någon betydelse för mig
Jag har underbara barn, barnbarn, fina djur, härliga vänner.
Jag skall snart bli farmor ännu en gång ... Ett nytt litet liv att älska.
Älskar det iofs  redan ... Älskar alla mina nära och kära.

Men det räcker inte för mig, jag behöver mitt hjärtas andra halva för att mitt hjärta ska kunna slå itakt
Jag skulle kunna ta mitt liv, men det ligger inte för mig att göra det
Så även om jag inte vill leva kan jag inte ta livet av mig.
Helt ärligt så tycker jag att det är fegt att ta sitt liv. Ja må vara mycket men feg är jag definitivt inte.
Sen har jag min Gudstro och vet att det inte är okej att göra det.
Om jag nu mot all förmodan skulle ta det steget tror jag inte jag hamnar på samma ställe som min Älskade Man och det är ju just dit
jag ska och ingen annanstans.
För det är där min plats är ... I min Älskades famn och hos min Himelske Fader

En liten resume på mina senaste år och de stora sakerna som hänt.
Förutom brist på pengar, oro för barn och barnbarn, problem med hälsan. Förtvivlan över att ha ont i hela kroppen 24/7 . Frustrationen över att inte kunna gå längre ... smärta ... smärta ...
Frågan till mig själv ...
Hur ska jag orka leva med ett halvt hjärta???

2008 var jag tvungen att sluta arbeta på mitt älskade jobb pga sjukdom
2009 blev mitt allt, min Man ihjälkörd
2010 Min mor fick sin cancer diagnos ... snabb cancer Hon klarade nyåret precis och fick somna in i början på januari 2011
Kvar återstod arbetet med hennes make som var i början på demens
Samma år blev jag bestulen på en massa pengar och fick min Mans grav vandaliserad x- antal ggr av ett fd. fosterbarn
2012 flöt på ganska lugnt
2013 blev båda mina söner mordhotade av huvudmannen som den 30/7-13 satte eld på min bil och mitt hus
Var 10 sekunder från att mista min yngste son i mordbranden
Fick avliva min ena hund som inte klarade av branden
Jag fick bo i en liten husvagn i 18 månader. Vara helt utan transportmedel i ca.6 mån Min bil är mina ben då jag inte förmår gå längre
2014 - 20?? ...
En kamp med försäkringsbolag och hantverkare fyllda av förnedring och kränkningar Fick se hur mitt hus blev änmer förstört
Min allra bästa vän (genom tiderna) orkad inte leva längre utan tog sitt liv
Tvingas bo i ett rum och kök med min yngste son( 23 år) en del utav ett helt hus
Utan el och värme ... Endast en byggcentral finns och gasolkamin för lite värme
Hur mycket ska en enda människa orka med egentligen ?