I hysterin, i väntan på bättre tider, i väntan på hjärtat som har lärt sig hur det lagar sig själv

Måndag den 29 Oktober 2018

Brev 19: I ledsamheten

Jag älskar dig. Fast du gör sönder mig just nu.
Jag jobbar mot att acceptera att jag förstår att du inte borde ha mig i ditt liv.

(Se, jag lämnade just nu utanför den här gången. Vi avslutar den här sagan nu fast allt skriker att det inte borde vara såhär på vår sista sida.)


-


Byt fokus nu Felicia. Det finns inte en enda parallell värld där det här skulle funka. Vi har provat alla. Och det lilla vortex där jag ser allt du gör parallellt med det jag gör kommer minska för varje dag. Fönstret blir mindre. Vi stänger inte det tillsammans. Jag kommer behöva stänga den sista lilla centimetern alldeles alldeles själv.


-


Idag sa jag till Sean att jag är säker på att det inte är sista gången vi två, han och jag, ses.

Med oss, Patrik... Jag vet faktiskt inte. Kanske möts vi igen. Kanske inte. Vi kanske ser varandra på TV, du kanske läser min bok och ser hur du har blivit en karaktär som alla som läser blir kära i. Eller inte. Jag vet inte hur du kommer se ut i mina ord. Jag kanske köper en biljett till en teater och så råkar du vara på scenen. Antagligen inte. Jag gillar inte scenkonst och det vet du ju redan.

Kanske kommer du över hur hemsk jag har varit och tar mitt förlåt och alla mina försök att bättra mig. Men jag kommer inte vänta på det. Jag kommer alltid älska allt vi var men jag kommer börja jobba på att gå vidare.


Jag ska bara gråta klart först.







Lördag den 6 Oktober 2018

Brev 16: DU FATTAR INGENTING JAG HATAR DIG

Jag bara slås av insikten att jag hatar dig för att du sa att jag måste vänja mig vid Sverige. Att det bästa för mig vore att flytta hemifrån. Vad fan vet du egentligen. Ingen jävla aning.
Du fattar ingenting. Du känner inte mig. Jag trodde du var bredare än så men du är fast i landet lagom och förfan, stanna där då. Jävla förbannade skit. Jävla fucking hjärta. Sluta göra ont på grund av honom. Det räcker nu. Sluta göra ont bara. Du vet att det inte är värt det.

Det var ett smakprov på att fast våra hjärnor är seriekopplade så har vi egna liv att förhålla oss till. Du förstår inte mitt behov. Jag förstår nog inte ditt heller.

Vi slutar försöka.

?






Lördag den 6 Oktober 2018

Brev 14: jag längtar till dagen jag slutar önska

Jag önskar jag inte skrev här men det gör jag. Jag är trött på att önska bort, önska annorlunda. Jag försöker komma underfund med att livet är ett hål och ett helvete. Det går sådär.
Det var såklart ett skithål och ett helvete redan innan du kom in i det.

Jag önskar att jag inte skrev här men det gör jag. Saknar dig. Saknar att sova med dig. Tanken på att du just nu är ute och ligger med någon annan är jobbig, och den snurrar runt, på repeat.

Jag önskar jag ville ligga med någon annan. Skyller på att spiralen fuckar ur och att jag ändå inte känner mig bekväm med sex just nu. Att jag vill ha sex för att det är meningsfullt, inte bara för rushen.
Det är minst delvis sant.

Allt har blivit en tävling. Jag måste visa hela världen att jag vinner. Ingen ifrågasätter mig egentligen. Bara jag. Jag vet att jag förlorar.

Och jag tänker så taskiga tankar. Sätter mig själv på pedistal och tittar ner på jorden från den. Ingen är lika bra som jag (läs: lika dålig).

Så inatt ligger du med någon annan, min hjärna sa det till mig. Jag har varit den del av mig som bor Någon annanstans, hon är fantastisk. Förr eller senare ligger jag med någon annan också. När jag har hittat vad jag söker eller sänkt kraven.


-


Det är sorgligt på så många sätt, allt det här. Hur man kan vara uppväxt i edens lustgård och ändå konstant leva med en klump i halsen. Att hela världen ligger utbredd framför ens fötter och jag inte vågar ta ett enda steg åt något håll för att jag är så rädd för att trampa snett.

Jag vet ju att jag ser bra ut. Jag är smart och social. Jag har ett driv som förhäxar. Jag lämnar avtryck. Jag fascinerar. Jag vågar. Jag är extra allt.

Ändå är det som jag sa till Liam idag när han frågade varför jag inte rökte gräs. Jag sa att jag inte tycker om bristen på kontroll över mina känslor. Att jag inte orkar få en high för jag kan få dem naturligt. Jag behöver inte fler känsloupplevelser. Jag försöker deala med dem jag får på min lott ändå, tackar som frågar.

Jag börjar långsamt acceptera att du inte ser mig som du brukade. Men det är på grund av vad jag gjorde, inte på grund av den jag var. Jag är fortfarande en människa som fascinerar. Som är för bra för att vara sann ibland. Det låter som skryt men skryt innebär någon form av egenkärlek, någon form av ägande. Jag äger inte allt det här jag gör. Jag kan aldrig greppa hur den här människan går omkring i min kropp och gör alla dessa saker. Jag sitter likt alla andra och är fascinerad av vad hon ska ta härnäst. Vad hon ska våga, vad hon ska hitta på. Vem hon ska förtrolla.

Jag är ledsen för att jag förtrollade dig. Du är väl det närmsta någon kommit till den person som skriver det här, när Hon med allt Glitter har gått och lagt sig. Det är svårt att fånga en stormvind, precis som det är svårt att släcka en skogsbrand. Det blev du väl medveten om tillslut.

Men du förtrollade mig också.

Hoppas du mår bra, bättre, bäst.
Jag längtar till den dagen jag slutar sakna dig men tills dess älskar jag dig.

Snälla läs inte det här du kommer tro att jag blivit galen.

Kramar, pussar på pannan
Felicia





Det är en jävla blessing att jag inte kan skriva full. Det är nog ett inbyggt skyddssystem.

Måndag den 1 Oktober 2018

Brev 13: Brev till ett värkande hjärta

Men du vill glömma.
Du vill kasta.
Jag vet inte om du vill ha mig och det stör mig. Jag går omkring och hoppas, NEJ, vägrar inse bara. Du går vidare. Jag släpper inte.
Envishet är ett av mina särdrag och här hjälper den mig inte.

Det är bara.. efter att du lämnade min vardag är så mycket meningslöst. Allt som brukade få färg av dig är nu obördigt. Jorden är död under mig. Jag måste bort härifrån, inte för att staden egentligen äter upp mig, utan för att jag måste börja tro på nya chanser.
Jag måste skapa mina egna chanser.
Men på ett sätt älskar jag dig.
Kan jag säga så? Är jag en idiot nu, en crazy overattached stalker?
Jag saknar att älska någon och jag projicerar allt på dig?
Är förra meningen ens sann?
Jag blir arg när jag skriver den. Den känns inte rätt. Prata med magen, lyssna på magkänslan. Kanske är det dock hjärtat snarare som värker just just nu.




-



Jag vet att du har ont. du har varit igenom så mycket. Du är van att vara sönder och lagas genom att älska, och här står du, med alla sprickor och all kärlek som rinner ut över kanterna. Min kurator pratade om att projicera den kärleken på sig själv, och jag försöker verkligen nu, jag försöker samla ihop allt du läcker och lägga tillbaka på mig själv. Återvinning.

Först ska jag ta oss bort från Liseberg. Det är meningslöst och vi måste lämna nu. Vi har gjort vårt. Liseberg har älskat oss och gett oss så mycket.
Liseberg gav oss skratt, fester, vänner, pengar. Patrik. Karin. Lisa. Jessica. Ida. Allt en ung tjej kan önska sig.
Men nu sjunger allting på samma vers, skivan har fastnat. Nya ansikten som inte betyder något, Gamla ansikten som saknas. Vi kan inte sörja det för alltid. Vi får bara vara glada för det det har gett oss.

Sen behöver vi tid. Jag vet, det är så tröttsamt och jag har inget tålamod. Men om jag kan ordinera något nu så är det tid. Tiden löser det mesta. I tid får du möjlighet att processa. Hjärnan är klok hjärtat, hjärnan är fantastisk. Vår hjärna ser samband vi inte själva kan sätta ord på, men en dag, efter att vi lämnat hjärnan ifred ett tag, kommer den fram till oss och har nya slutsatser. Som om det var inget, vanlig tisdag bara.
I tidens skugga ska du blekna.

I tidens famn slår du till sist inte så hårt och oroligt. En dag vaggas du in i tiden och somnar, lugna sovande andetag istället för ångestdrivna kompressioner.

Vi ska tacka för Patrik också NEJ JAG VET, det känns inte så just nu. Men vi borde och vi kommer göra det, för han förtjänar det. Han lärde oss om vad som egentligen är viktigt. Han väckte en del som sovit för länge. Han backade bandet på vad Jonathan gjort för ditt driv, våra intressen, och spelade över.
Vi ska tacka Patrik för den fina tiden. För sommaren framför TVn och i sängen, för våren på skype. För hösten i textanalyserna, i citaten, i samtalen, I tvåsamheten. I räddningen. I nätterna vi somnade med den andras röst i luren.
Och vi ska vara glada, fast vi gråter nu. För att vi haft det bra med honom. För att han är finast i världen och vi fick lära känna honom.

Vi ska tacka för att vi fick lära känna någon som är så genomfin. På någon som fortfarande tror på godhet, på någon som lever med öppet hjärta.

Så tack. Herregud, tack. Så jävla mycket.

Tack.



-



(Jo, jag älskar dig visst.
Som en familjemedlem, en vän, en pojkvän. Som en människa.
Fan vad jag älskar dig som människa.

På ett sätt alltid din,
i några kapitel.

Felicia)







och avtändning

Måndag den 1 Oktober 2018

Brev 12: din, utopias, Barcelonas

Jag älskar dig. Jag saknar dig för mycket för att det inte ska vara kärlek.
Om det inte är ångest. Och precis allt annat.
Kärlek är ett beroende sa Lovisa.

Hoppas du inte läser det här.

(Om några månader är jag inte din jag är Barcelonas)

((En dag i utopia är jag min egen))






Måndag den 1 Oktober 2018

För trött för att redigera

Vissa eror glittrar.
Hösten tvåtusensjutton var sån för mig. Glitter som reflekterades i utspillt vin, discoljus och tårar. Jag prövade så många sängar då, så många famnar, och gatorna i staden blev mina.
Jag gick absolut sönder det. Absolut, helt och hållet. Det var då första tankarna på att leva inte var så kul kom upp.

Kanske är det så det känns, som att kämpa i uppförsbacke med ett gäng som inte bryr sig. Liseberg var en trygg hamn. Jag minns kvällarna på vino, smaken av hans kåthet, känslan av att vara mitt i en händelse även när vi bara satt och drack. Alla nätter på busshållplatsen. Mörkret som inte skrämde så mycket när vi var alla tillsammans.
Jag har försökt återskapa det i år. Kanske inte nog och kanske inte på rätt sätt, men jag ger mig själv den vinsten; försökt har jag.
Det är bara... Svårt att försöka dra med sig någon när det finns ett gäng som är så likgiltiga. Alla ska inte alls med. Några ska med. Resten ska kämpa. Jag saknar tvåtusensjutton och dess värme.

Jag behöver byta. Ny luft i lungorna. Nya gator under fötterna. De pratar med mig om vikten att lära sig att stanna. Jag svarar att det inte finns något som säger att jag måste vara här. Folk har flyttat förut.
Ibland svarar de något dumt. Ibland svarar de inte alls.
Jag blir inte tillfredställd av att ha rätt.

Så många stör sig på mig, mitt sätt att finnas så mycket. Synas och höras. Bekräftelsen är giftig, men ack så tilldragande.
Det kanske inte förvånar någon mer än mig själv att tanken på att bli bekräftad som författare också kommer med en gömd fördel.

Och jag står framför spegeln och börjar fundera på om jag är galen. Mitt ansikte är så vackert. Det svarar bra med smink. Jag vet hur jag klär mig. Jag styr min utstrålning, eller, jag sätter på den ibland. Folk vänder sig om på vagnen.
Kindben i allt i en tid som denna. Men mina ögon är döda.

Det blir en stor förlust. Jag visste ju alltid att de som är vackra inte kan vara olyckliga. Det var alltid målet.
Men jag är fortfarande jag. En själ med för många lager, en muterad lök. Jag är galen. För djup. Det såg vi ju idag. Alltid för mycket funderingar, för lite svar.

Jag tror bara jag spelar en roll på jobbet, och jag är trött på den här produktionen nu. Jag är inte inspirerad och publiken inte intresserad. Patrik är borta. Det gör mycket. Jag saknar nog honom ett tag till, men det är dags att måla mig i mina egna färger.
Å, om jag bara kunde ha hans blick på mig. Se mig som han ser mig.
Såg mig, menar jag.

Så jag tog bort Facebook och insåg att det inte spelade någon roll. Den värld jag byggt upp och agerat runt är en leksaksaffär. Den världen finns kvar men den spelar. Verkligen. Ingen. Roll.
Ut och lek utomhus nu.