Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in






Dagbok

Dagbok - December 2018

« Tillbaka till dagböcker

Måndag den 31 December 2018

Det som drar i mig


Det dras i mig
mot dig
tillbaka
In på baren
tillbaka in i kramen
(Den som varade lite för länge
men inte länge nog)
trådar armar rep
drar mig tillbaka mot honom
tillbaka i tiden
förra hösten
vår film
tillbaka
i sängen
sex och ekot av
skam och förvirring
för det var perfekt i sin imperfekthet
och jag kunde aldrig sätta fingret på oss
du som målade Göteborg
fritt från det
du och din fantastiska hjärna
ta mig tillbaka
det drar i mig
är det du som drar i mig
är det du eller ödet
eller mitt förädiska hjärta
som säger att tillbaka är det enda hållet att



//


Insikten;
Kanske måste inte allt ta slut
men vi är två konstnärssjälar som slukar varandra tills
allt som är kvar är utsuddade blad
ljudlösa låtar
föreställningar utan aktörer

Kanske hade vi ett slutdatum


//


Jag älskar dig fortfarande


//


Jag älskar oss?


//


Kom tillbaka
säg att du ångrat dig
att du inte vill vara utan mig på det här sättet

Säg det så jag kan få tyst på rösterna som säger att om du skulle göra det
skulle jag äntligen kunna bli kvitt dig


//


Jag kunde aldrig se dig och mig. Mitt hjärta sa kanske, min hjärna sa kanske, min kropp sa JA JA JA, min ångest sa Håll mig nu och trycka ihop mig där jag spruckit

men du vet ju att jag lyssnar på magen.
Och magen sa nej.

Ibland önskar jag att magkänslan har fel







Lördag den 15 December 2018

15 sekunder för ett ja eller nej / del 1


Kollage av de senaste dagarna:

Kaos. För många känslor, för lite tid. När Sean kysser mig och ångrar sig bryter jag ihop, förminskas till en kropp. Jag lovar mig själv att ta det lugn med mitt psyke genom att ge min kropp lite egentid. Jag bryter det så snabbt igen.

Sean sa att man kan räkna ut på 15 sekunder om en människa är attraherad av en eller inte, så på ett sätt visste jag väl. När han pratade om tjejen han ska träffa i Italien lugnade jag ner mig, jag hade misstolkat hans första blick. Sen blev vi fulla, han och jag och Eion och hans händer var överallt, jag kunde som vanligt inte säga nej. Han sa nej till slut. Sen ja igen. Det blev för mycket senare på natten, han vänder och vrider sig i sängen och kan inte sova. Vi stannade uppe på taket, försökte prata allt bra igen. Jag grät mer än jag gjort på länge.

Vi håller oss ifrån varandra i några dagar, gör olika scheman för att slippa vara ensamma. Löftet från taket om att vara kompisar bleknar. Gnistan är borta. Hans röst låter som en bruten telefonlinje. När han trycker handen på Berties svank blir det en äkta vietnam-flashback. Jag lämnar klubben själv, trött på att titta på det här sjunkna skeppets vittring på havsbotten.

Skrivande är det enda som aldrig lämnar. Det lugnar mig. Jag sitter i lobbyn med mina ord och tredje koppen kaffe när han kommer in. Söt, som vanligt scannar jag och registrerar så fort jag ser någon. Hormonerna i mig är ständigt vakna men jag håller dem i koppel. Senare i rummet hälsar vi på varandra, pratar en stund. Jag är på mitt bästa humör och vet precis hur jag ska få upp glittret i hans ögon. Varför jag gör det vet jag inte. Jag är inte egentligen intresserad.

Fotboll, Vietnam mot Malaysia. Den tillfälligt uppbyggda stadions larm är öronbedövande. Jag och Marjin pratar om killar to come och killar to go, dricker billigt vin och skriker när folkmassan gör det. Insikten av att livet är lätt ibland, inte lyckligt, inte skavande, bara tomt på tyngd, är så otroligt skönt, jag vilar i det. Senare sitter vi på trappan vid marknaden och han kysser mig, såklart. Jag är full och hinner tänka två sekunder att jag lovat mig själv att vara försiktig, sen slutar vi upp bakom en bank ändå. Det är intensivt, vackert, sexigt, härligt och underbart.

Dagen efter ångrar jag ingenting förrän vi börjar prata sex och nummer. Fuckboy finds fuckgirl, det är oundvikligt. Jag har spelat den rollen så länge att jag inte vet hur jag går ur den, jag är alltid på scen. Och min kropp älskar det, min kropp är en tonåring som aldrig fick leka med de andra barnen så som tonåringar gör. Min hjärna är bara så gammal, mitt sinne så tungt.
Jag är barnet av Benjamin Button och Peter Pan.

Han dör framför ögonen på mig. Jag släpper honom, går iväg för att prata med Lovisa. Senare på kvällen blir han så full, så aggressiv, grabbig. Neandertalare. Jag undviker honom men hamnar i en tom dorm ändå, under honom. Och jag vill inte-inte, men jag vill inte heller. Evigt fast i landet ingenstans där ingenting riktigt spelar någon roll. Han somnar efteråt och jag drar honom upp ur sängen, irriterad. När vi går ner till våra egna sängar somnar vi i varandras armar ändå.






 

2021

december (2)

2020

augusti (2)
mars (1)
februari (1)
januari (1)

2019

december (1)
september (1)
augusti (1)
juli (2)
maj (1)
april (2)
mars (2)
februari (1)
januari (1)

2018

december (2)
november (2)
oktober (6)
september (8)
augusti (1)
juli (1)
april (1)
februari (1)

2017

december (1)
november (2)
oktober (4)
september (4)
augusti (1)

2015

maj (1)