Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




Evanesaw


33 år Female icon


Dagbok

Dagbok - Januari 2008

« Tillbaka till dagböcker

Måndag den 14 Januari 2008

Something

Jag trodde att allt började bli bättre nu i slutet av denna veckan. Men sen kom det igen. Paniken. Allt. Jag ville springa iväg, till din famn. Ingen annans. Bara din. Bli kramad. Kunna gråta. Jag är trött av att somna med saltvatten på mina kinder. Jag är trött av att städigt tänka på att, ja, ni kanske vet vad. Jag är trött på mig själv. Jag är ful, äcklig. Jag har inget självförtroende, ingen självkänsla. Detta plågar mig i varje steg jag tar. Jag vågar inte göra det mina drömmar vill. Sådana drömmar jag har. Ni skulle bara veta. Shit asså. Jag som är så dum att jag tror att de ska slå in också?! Usch. Men jag blir väl \"en i mängden\" som jobbar i kassan på ICA eller något. Fy fan.



Jag drömde en natt om att hon ville slå mig. Hårt som fan! Jag slog henne, så att hon skulle få modet att göra det hon ville. Hon försökte flera gånger, men det gick inte. Hennes smällar kändes inte.
Jag drömde en natt om att jag skulle hoppa. Från en hög pungt någonstans där ingen såg mig. Ingen kunde hindra mig. Hoppa. Bli glömd. Slippa allt. Visst är det själviskt. Men om jag gör det. Så är det inte för att vara självisk. Det är att jag för en gång skull skulle ge mig det jag ville ha. Vara lycklig. Jag insåg idag att jag har gett två personer kärleken till dem. Men vad fick jag som tack? Jo, en förlorad vänskap. Hon var det bästa jag hade, och det var jag som gjorde att jag förlorade henne. En av de stora anledningarna till att jag hatar mig själv. Jag kommer antagligen aldrig att ge upp hoppet att få tillbaka dig, få tillbaka så som det var förr. Jag är envis. Precis, jag är envis. Om jag vill att saker ska hända. Händer de. Men ger jag upp, eller tappar kraften, tappar något jag behöver för att gå vidare, kanske lite av min envishet. Jo, då vettifan vad som händer.



Och du där ute, någonstans. Du som sa att jag var din bästa vän en dag. Du ska veta att du gjorde mig så glad den dagen. Jag kommer aldrig att höra det igen. Vad är du för någon egentligen? Är du min vän? Eller var du bara en \"one time friend\"? Du ska iallafall veta. Att ibland saknar jag dig som fan, för du är så jävla underbar, snäll och omtänksam. Perfekt. Men ibland känner jag dig inte ens. När någon frågar \"Pratar du fortfarande med *?\", så frågar jag \"vem är det? Oj, jaha han.. nej.\"
Men jag kommer väl kanske snart och säger hej.
Hej.





Fredag den 4 Januari 2008

Försvinn, försvinn.

Är tårarna som rinner ner för mina kinder
ett bevis på att jag är svag och rädd?
Om man gråter
betyder det då att man tycker synd om en själv?

Hur kan ni se att jag inte mår bra?
Jag ler ju hela tiden.
Falskt ioförsig.
Men hur ska ni kunna veta det?

Nu förtiden kommer jag bara längren och längre ner. Jag trodde att jag hade nått botten för några månader sen. Men det hade jag tydligen inte. Jag bara fortsätter och fortsätter. Jag orkar ingenting nu förtiden. Jag orkar inte vara med någon. Jag orkar inte prata. Jag orkar inte skratta. Jag orkar inte hitta på någonting knappt längre. Jag orkar inte andas. Jag vill bara ligga i sägen och försvinna. Jag orkar inte med denna världen längre. Jag orkar inte säga hejdå. Så ni får märka det själva när jag sätter min fot här för sista gången.





Torsdag den 3 Januari 2008

Som en magnet som drar mig till de vassa föremålen.

Jag klarar inte av detta. Jag gillar verkligen inte att klaga. Jag vill inte att personer i min omgivning skall vara rädd att jag ska ta livet av mig. Jag vill inte att de ska bry sig. Igår när jag satt och kollade på film med min bror och mina föräldrar, tänkte jag på det som jag alltid tänker på. Men denna gången var det annorlundare. Idag var det annorlunda. Jag kollade runt och tänkte \"de har ingen aning vad jag vill göra, de har ingen aning om att jag vill det så mycket. Undra hur det skulle vara om jag inte var här längre. Jag vill inte att någon ska (om någon nu gör det) gräva ner sig i kudden, i sina sorger\".
Jag vill bli ihåg kommen som hon som.. Ja, vad vill jag egentligen bli ihåg kommen som? Jag vet inte. Jag vill nog inte bli ihåg kommen.
Nu blir det bara jobbigare och jobbigare för varje dag som går. Jag kan inte sova på nätterna, och jag vill inte gå upp på morgonen. Jag vill bara ligga i min säng och försvinna. *Poff*. För denna värld klarar jag inte av längre. När min familj hade läst min blogg som jag hade skrivit i, i mer än ett och ett halvt år. Jag bröt ihop då. För den bloggen, kan inte prata, kan inte säga vad jag ska göra för att må bättre, men den lyssnade. Det var ingen som sa till mig \"nu får du inte skriva mer denna veckan\" eller \"så får du inte skriva\". Jag fick skriva allt jag kände och tyckte. Jag mådde mycket bättre då när jag skrev i den. Där skrev jag så fint. Jag vet att jag kanske inte får säga så om mig själv. Men jag berömde verkligen mig själv för hur jag skrev. Jag skrev precis som en poet, tyckte jag. Men nu, nu när jag inte kan skriva i den längre, eftersom att den var som en dagbok för mig, fast som jag inte skrev hela sanningen i. En dagbok får bara de som jag låter läsa, som får läsa. Men en dagbok får aldrig ens familj läsa. Jag älskade den bloggen. Just den. Jag har försökt att börja skriva på andra, men jag lyckas inte få med den gnistan. Den är helt borta.

Igår när jag var med två vänner, eller vad man ska kalla dem. Så den ena hade jag sagt lite av sanningen till. Om självmordstankarna och ångestattackerna. Hon såg helt annorluna på mig igår. Det var läskigt hur mycket jag såg att hon älskade mig, och som verkligen ville ha mig kvar. Jag har aldrig sett det innan. Jag ville vara med henne hela tiden, jag ville inte gå hem och äta. För där skulle jag inte få se det längre. Det är nog inte en enda person som känner mig från pungt till pricka längre. Inte ens han som jag sa allt till, som jag pratade med varje dag. Jag pratade med honom här om dagen, han sa till mig att jag skulle ringa tillbaka när jag var lite pratgladare. Men jag sa att \"det kommer nog ta ett tag tills jag blir det.\" \"Okej\". Sa han, \"men du kan ringa imon väl?\", frågade han. \"Visst\", sa jag.
Jag ringde inte dagen därpå.





 

2008

maj (1)
januari (3)

2007

december (4)