Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




Skye


47 år Female icon från Stockholm


Dagbok

Dagbok - Oktober 2007

« Tillbaka till dagböcker

Tisdag den 16 Oktober 2007

Omstart, omstart och omstart igen

Jag mår inte bra. Inte alls bra.

Det har hänt och händer väldigt mycket runt omkring mig just nu och jag är oerhört skör. Grubblar mycket över olika saker. Över mitt liv. Det jag utsatts för. Hur jag ska orka gå vidare. Om jag ska orka gå vidare. På vilket sätt jag ska gå vidare.

Förtränga och leka Allt är bra-leken? Fortsätta i min inte-så-ljuva glömska och låtsas som om ingenting någonsin har hänt. För visst kan väl alla drömma mardrömmar ibland?

Eller ska jag möta mina demoner? Klafsa ner i det där mörka träsket en gång för alla? Dyka ända ner till botten och gräva upp allt som möjligtvis kan finnas där nere. Hoppas på att botten är tillräckligt stadig för att kunna ge avstamp åt vägen tillbaka upp till ytan. Släpa upp allting i ljuset och hoppas på att spökena spricker.

Eller helt enkelt bara strunta i alltihop? Lägga mig under täcket och blunda bort omvärlden.


Jag har en underbar psykolog, jag har vänner som stöttar, jag har min katt som är det värdefullaste jag har. Men räcker det?
Är jag kanske bara bortskämd som inte tycker det räcker till för att ge mig tillräcklig motivation att fortsätta kampen? Jag har väl det bättre än många andra - eller?


Mitt minne - eller brist på minne - stör mig nåt enormt. Jag försöker febrilt att minnas men det går ju bara inte.
Det är ungefär lika enkelt som att med bara en hand försöka fånga tvålar i ett badkar med grumligt vatten. Det är omöjligt att se de hala tvålarna. Man måste känna sig fram försiktigt så att man inte stöter bort dem.
Så plötsligt har jag nästan, nästan grepp om minnestvålen! Men i vanlig ordning glider den undan, långt utom räckhåll och det är bara att börja om från början igen. Treva på badkarets botten och leta tvålar. Leta minnen.

Måste man minnas allt man varit med om för att kunna gå vidare? Hur ska man kunna sätta ord på det man upplevt?
Går det ens att sätta ord på vissa saker?
Hur ska man kunna bearbeta allt det där svarta hemska som man inte riktigt minns? När man bara minns att något har hänt men inte exakt vad.

Går det överhuvudtaget att gå vidare då?


Mitt i allt detta ska jag nu börja arbetsträna - igen.
Det är med skräckblandad förtjusning jag på nytt stiger in på ytterligare en ny arbetsplats. Jag längtar och förfasas. Ena sekunden är jag övertygad om att jag kommer falla död ner så fort jag kommer innanför dörren - nästa stund tror jag att det kanske, kanske kommer att funka ändå.

Men tänk om de inte tycker om mig? Tänk om jag inte tycker om dem? Tänk om det är helt totalt jävla fel och jag inte alls passar in?

Jag har varit sjukskriven till och från i fyra år nu och vet att jag måste börja någonstans, någon gång, men det känns ju så förbannat jävla otäckt!!

Många tankar väcks upp i och med detta. Tankar kring tiden innan mitt sammanbrott. Skuldkänslor blandat med ilska och sorg över att det gick så långt som det gjorde.
Tankar kring vad jag gjorde för fel. Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

[...]

Vissa stunder inser jag att det faktiskt har gjorts väldigt stora förändringar, bl a i organisationen och resursfördelningen, sedan jag blev sjukskriven och att det kanske faktiskt är därför det funkar bättre nu. Men tänk om - tänk OM - det bara beror på att jag inte är kvar? Jag kanske gjorde allting så in i h-e fel.

Jag bollar fram och tillbaka med mig själv och med psykologen och försöker lyfta bort skuldbördan från mina axlar men det är inte lätt. Jag har lyckats skjuta undan tankarna på jobbet på ett ganska hyfsat sätt den senaste tiden men nu väller allting fram igen. Oavbrutet. Oundvikligt.


Totalt förvirrat och osammanhängande.
Många frågor men inga svar.
Men det är jag.
Just nu.






 

2007

oktober (1)
juli (1)
maj (1)
april (1)