Naken och trött efter kvällens vattengympa kliver jag in i bastun. En söt doft slår emot mig, och mina ögon fastnar på två kvinnor som masserar varandra. Tusen tankar far genom huvudet och jag undrar om de vill ha sin privata stund ifred. Plötsligt räcker en av dem fram en flaska med flytande honung och frågar om jag vill ha.                         

Jo, men visst tänker jag. Hur illa kan det gå? Och jag är ju ganska fördomsfri och har som motto att alltid vara öppen för att prova nya saker – åtminstone en gång…

Väljer att själv smörja in mig, måste ju ändå hålla lite på min värdighet. Honungsdoften ligger tung och klibbig, när nästa kvinna kliver in. Även hon erbjuds honungsinsmorning, och tipsas om att det finns en flytande honung med eukalyptus som är ännu härligare och inte fullt så söt.

Så sitter vi då i bastun, en bunt nakna klibbiga kvinnor. Hela situationen börjar kännas komisk och jag skäms över den sexorgie som jag först trott mig bevittna. En av de unga kvinnorna börjar berätta om uråldriga traditioner på turkiska badhus. Där är flytande honung tydligen ett vanligt inslag för att som hon säger ”öppna porerna och lena huden”.

Någon timme senare åker jag från simhallen len som en barnrumpa, och med ett bubblande skratt inom mig. Mycket närmare vardagslycka än så här kommer man inte.

Grubblar över de tvära känslokast som våra dagar här på jorden ibland bjuder på. De två senaste veckorna har varit så tuffa att jag fruktat mig vara på väg in i väggen igen. Lyckades i sista sekund undvika att krocka med väggen denna gång, för att istället ta sikte mot en dörr.

Fördelen med att navigera mot en dörr, är att den går att öppna lite snabbare än väggen – följaktligen blir smärtan lindrigare och återhämtningen skonsammare.

Nu när novembermörkret snart drar ner rullgardinen för många, tror jag att vi ska uppmuntra varandra att börja leta efter nya dörrar att öppna.

Väggarna omkring oss må resa sig som mäktiga monster, men om vi letar efter ljuset i dörrspringan kan vi hitta utvägar.

Ser du inget ljus just nu? Då är mitt hetaste och allra sötaste tips att du köper en flaska flytande honung och sätter dig naken i närmaste offentliga bastu. Låter kanske konstigt, men det funkar faktiskt inte om du sitter ensam.

Dela sedan med dig av din honung, och känn efter om inte en gnutta vardagslycka börjar bubbla även inom dig…

/Grubbelmia.se

Jag drömmer om rovdjur, och sover oroligt igen. Slutprojektet på kursen i tv-journalistik handlar om olika åsikter kring vargens utbredning i Sverige. Beslut om ny rovdjursförvaltning ska tas denna månad, och frågan är hetare än någonsin. Inget annat djur i vår del av världen rör upp så starka känslor hos människor, som vargen.

På ena sidan av debatten har vi myndigheter och beslutsfattare som vill främja tillväxten av vargstammen och stävja jakten. På andra sidan har vi jägare, bönder och samer som ifrågasätter tillväxtmålen och kämpar för att reglerna för skyddsjakt av varg ska ändras. De vill att de som ständigt utsätts för vargens skadeverkningar på renar och tamdjur, ska få lov att skydda sina djur i större utsträckning än vad som är tillåtet i dag.

Vargen sätter svenska sinnen i brand. Den tar jakthundar, den river boskap, den skapar allmän otrygghet och har under århundraden skildrats som själva sinnebilden för ondska - ja, ibland rent av som djävulens egen representant på jorden. Samtidigt härstammar "Människans bästa vän" hunden, från vargen.

Efter att ha pratat med företrädare för de olika ståndpunkterna vänder jag mig, som sig bör till forskningen. I går intervjuade jag Serena Cinque, som sysslat med svensk rovdjursforskning sedan år 2003. Italienska som hon är, tycker hon att det är spännande att forska i ett ämne som får de annars så behärskade svenskarnas temperament att koka över. Kortfattat kan man säga att forskningen visar att det som upprör mest är den bristande kommunikationen mellan de som beslutar om rovdjursförvaltning och de som tvingas ta konsekvenserna.

I Italien har man fyra gånger så många vargar, på mindre landyta och med en större befolkning än i Sverige - och där pågår ingen debatt i vargfrågan. Enligt Serena beror det på att man fört besluten närmare lokalbefolkningen. Det finns alltid en tjänsteman att tala med när dina djur utsatts för vargangrepp.

Så är det då det svenska storebrorssamhället, som åter ställer till problem? Är det den stora makten i Stockholm, som beslutar över huvudet på den lilla människan på landsbygden?

Det slår mig, hur det i nästan alla konflikter är just kommunikationen och inlevelseförmågan i den andres situation, som lägger ved på brasan.

Frågan om vargens vara eller inte vara lär väl fortsätta ett tag till, men kanske kan vi som inte lever nära varg ändå lära oss något.

Om inte annat kan jag denna vecka grubbla vidare på hur jag kan bli bättre på kommunikation och inlevelseförmåga...

Läs gärna min grubbelpoesi om Rovdjur på Poeter.se.

/Grubbelmia.se

 Nedan några länkar om du vill grubbla vidare på vargtemat:

• Svenska filmen Varg, med Peter Stormare.
• Vargsången, från filmen Ronja Rövardotter.
• Filmdramat av Kevin Costner, Dansa med vargar.
• Sagan om Rödluvan och Bert-Åke Varg.
• Anders Bjärvall, Vägen till riksdagsbeslutet om 200 vargar i Sverige.
• Helsingborgs Dagblad, Vargen blev hund i Kina.

På väg hem från en hektisk dag på jobbet får jag oväntat sällskap av en ung tjej. Vi pratar som man gör om ditten och datten, när hon plötsligt säger att hon gillar att vara hemma hos oss för att "det känns så fridfullt där".

I bilen från tågstationen börjar jag fundera över det här med frid hemma. Det ska gudarna veta att många av dagarna hemma hos oss, känns långt ifrån fridfulla - men visst är det skönt de gånger lugnet infinner sig...

När jag senare på kvällen sitter nerkrupen i min säng, med min lilla laptop framför mig, tar grubblerierna ny fart. Jag börjar googla på hemfrid, fridfullt hemma och liknande ord.

Det första som kommer upp är reklam för städfirmor. Jaha, tänker jag. Visst känns det mer fridfullt hemma när det är någorlunda rent - men det är väl ändå inte där det sitter? Söker vidare och hittar en tant som säljer handbroderade bonader med texten "Ej någonting i världen vid, når upp mot hemmets frid". Ja, det låter ju vackert, men det säger ju ingenting om hur man uppnår detta tillstånd. Hittar till slut lite hurtiga råd av typen 7 regler för ett fridfullt hem. Artikeln riktar sig till småbarnsföräldrar. Nä, här blev jag inte mycket klokare.

Eftersom jag alltid gillat att fundera mellan ytterligheter och motsatsförhållanden, tänker jag att det kanske är lättare att fundera över vad ett fridfullt hem INTE är. Det första jag får upp i sökmotorn är definitionen av hemfridsbrott; Hemfridsbrott är i svensk rätt ett brott där någon olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad.

Okej... denna lag handlar om människor, men om vi byter ut ordet någon mot något kanske vi kommer på vad det är som bryter sig in i just våra hem för att störa hemfriden. Vad är det för orosmoment hemma hos mig som "intränger eller kvarstannar" för att skapa ofrid och osämja?

Ja, ibland kan det vara teven. Andra gånger är det uppsjön av aktiviteter som gör att andningshålen krymper. Vi blir då lättirriterade och stressade. Kan också vara outtalade anklagelser som skapar dålig stämning, eller oviljan att förlåta och gå vidare.

Själv har jag märkt att jag mår som bäst hemma, när jag känner frid med mig själv. Kanske är det där jag måste börja? Ta itu med frustrationer, misslyckanden, ouppklarade oförätter och annat som stör min frid...

Den som vill följa Jesu bud att "du ska älska din nästa som dig själv", måste ju börja med att lära sig att älska just sig själv. Religiös som jag är, tror jag att jag ska jobba vidare med detta bud ett tag framöver. Kanske kan jag sedan bli bättre på den Gyllene regeln för ett fridfullt hem:

"Allt vad ni vill att människorna (partner, barn och andra) skall göra er, det skall ni också göra dem (Matteusevangeliet 7:12)."

/Grubbelmia.se