Niara

Dagbok

Dagbok - Oktober 2010

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 31 Oktober 2010

katharsis

Länge gick jag, planlöst, letade efter en väg härifrån. Tills solen sakta sänkte sig i havet, vågor av eld slickade mina fötter och jag blev tvungen att lägga mig ner och vila. Ensam. Alltid ensam.

Nu har jag gett upp mina försök att hitta en snabb väg härifrån, och jag har vänt min blick ut mot havet. En öppen famn, av krafter som skrämmer, men ändå lockar. Kanske finns vägen till de där andra, som jag längtar till, där ute. Bortanför vikens skymmande ram, kanske det går att se långt nog där ute att sikta en stad. Kanske, kanske..

Nu kommer den. Vågen. Tidvattnet. På väg in igen. Ebb och flod, dag efter dag. Har den lockat mig. Som en hand som sträckts ut, för att hämta mig. Men jag har hela tiden, ryggat i fasa, för det okända jag inte vet om jag kan lita på.

Nu står jag kvar. Vattnet smeker mina fötter ömt, virvlar upp längs mina vader, snart är det över mina höfter, och nu tappar jag långsamt fotfästet. Sanden försvinner och min kropp flyter. Vågorna andas in, och ut, in och ut, i en sövande rytm som är stark som jordens hjärtslag. Universums krafter komponerar en symfoni vars brus sakta bedövar mig.

När den slutgiltiga vågen kommer, den som är större än de andra, så har jag inte längre något val. Då kan jag bara släppa taget, om allt mitt förnuft, alla mina föreställningar, all min vilja och all min rädsla, och följa med den. Ut. Ner. Under ytan.

Att kämpa emot då, skulle vara att drunkna, att dö, att bli krossad av tyngden av vågen. Men att slappna av, mjukna, låta mig dras ner, kan rädda mitt liv. Strömmen åker ner, sedan upp, där ute. Långt bort från land. Jag håller andan och väljer att följa med. Rädslan är en storm inombords, men i stormens öga finns tilliten, en styrka att hålla sig stilla.

Kanske finns det en kraft där som bär, som kan föra mig hem. Till slut.

2010

november (1)
oktober (1)