filharmoniker

30 år

från Göteborg

Dagbok

Dagbok - Oktober 2011

« Tillbaka till dagböcker

Skrivande som djävlaranamma inte borde publiceras. Irrelevans och hjärnslam ingår.

Söndag den 2 Oktober 2011

Dasspappersflygplan eller sansbefriade oktoberkvällar

Det finns dagar som denna då jag ångrar så jävla illa att jag inte tagit värre vägar ut. Istället blivit kvarlämnad till att förmultna mentalt och rikta allt mot mig själv, för det senaste nederlag jag kan minnas kastade jag över axeln och pissade i ansiktet. Detta var dessutom inte länge sedan. Jag beger mig till Skogen med stort 's' för att fråga tystnaden om visdom. Det har tidigare klingat av rappakalja i mina öron, men inte längre. Total mänsklig obefintlighet måste, åtminstone ur en människas perspektiv, vara den största befrielsen man kan uppnå. Inget syfte att finnas till - ej desto mer ett syfte att någonsin ha efterfrågat det. Jag utvärderar detta som en värdig anledning att hysa någon sorts surrealistisk respekt för den - och kanske även de som gillar den. Inte deras personligheter - de kan dra åt helvete - men likt en lättjefull närvaro, bara deras befintlighet. Att det faktiskt finns någon som jag kan tycka om bara för att de önskar att jag inte fanns lika mycket som jag önskar dem detsamma. En kärlek som smakar saltvatten. Nog om det, jag går upp och sätter mig vid ett övergivet släp som vätter ut mot motorvägen, för att bekanta mig något ytterligare med kittet skalpell + desinfektionsmedel. Beskådar bilisternas stressade, insektsliknande progressionshastighet. Kanske är det så, att ju längre ifrån en scen man är, desto tydligare ser man atmosfären. Helheten, skådespelarna, men också sin egen distans. Jag tar det ganska lugnt med verktyget, eftersom det inte framkallar någon betydande smärta hur djävla djupt jag än skär. Jag känner mig svag, men stark, men svag, men tankarna drönar bortåt självkritikens roulette.

Jag har empiriskt utvecklat en ny definition av värdelös. Allt positivt jag någonsin gjort för mig själv har i all hast transformerats till inget mer än ett skynke för hur det kunde ha varit. Ingen alkohol, inga anstalter, rån, väpnade strider, inget dricka kallt kaffe som smakar avföring med polisens frustrerande närvaro alltid lika hotfull i vitögat. Men nej, moget agerande byter tydligen konstant innebörd allteftersom det förespråkas av helt annorlunda människor. Fullkomligt normala. Ingen kommer någonsin ändå att få reda på när det hände, vem det var, eller varför. Varför jag ens funderar på det då jag istället borde vara tacksam över att jag lyckats hålla distans från det ovanstående, trots att distansen sällan betytt mer än en frånvaro av erfarenhet.

Jag beger mig hemåt igen. Kanske äta lite, kanske lägga några partier passians, om jag nu varit såpass framförhållen att jag kunde acceptera att mina egna definitioner av de miljöer, tankar och förhållanden som tidigare skapat mig nu är obefintliga. Nej, här går jag som en arbetslös styckmördare, armen hållen i sjuttio graders vinkel så att blodet inte ska klibba fast vid ärmen. Fortfarande ingen smärta, tänker jag. Fortfarande är det jag som traskar runt i trasiga kläder. Tänk om man hade någon att skylla på. Föreställ dig bara, om du av diffus anledning skulle önska göra detta, vad man hade kunnat göra med sig själv som materiell alias. Hur pass våldsamt man hade slagit denne, våldfört, antastat, befläckat denne, bara för att se skadorna uppenbaras på en själv dagen därpå. Eller uppmuntrat sig själv, bara för att se ett leende skina vid kommande gryning. Jävla irrelevans. Man behöver alltid någon sorts alibi för att kunna klaga. Man borde flytta till förorten av det simpla syftet att bli nedslagen, så kanske man, om man lyckats ignorera det faktum att man själv faktiskt satte sig i situationen, återuppleva den oskuldsfulla, korkade smärtan. Den smärta som är vacker just bara för att den inte är annat än smärta. Den sorten man faktiskt verkligen vill fly ifrån; något som väcker sunda vibbar hos någon som är äldre fysiskt än mentalt. Visst hade det varit jävligt roligt, men jag skrattar istället hysteriskt. Vilken jävla Moment 22-stereotyp. Att förstöra sig själv för att må bra - flin - och för att ge sig själv en valmöjlighet att inte söka mörkret.

Nej, problemen stavas J-A-G, hur dåligt man än läser. Jag, som varit såpass jävla naiv att fullkomligt ingorera alla negativa erfarenheter som tagit plats i mitt löjligt korta liv. Allt verkar ju vara så beroende av omständigheterna ändå. Vet fan vilka reaktioner jag hade fått på detta inlägg som 13- eller 30-åring. Den frågan intresserar mig faktiskt mer än huruvida jag överhuvudtaget hade skrivit det, huruvida det varit identiskt eller vilka modifieringar jag gjort med texten. Eller om den ens hade existerat. Ju mer jag funderar på det, desto mera (i vanlig ordning; kognitivt slit är som kamomillte för ångesten) inser jag hur liten chans det faktiskt är att jag i detta nu sitter inomhus med vintermössa och annat kufiskt klädesval och flinkt skriver ner mina helt avklädda tankar för världen att se, som en monoton komposition av mina fingrars tangentdansande till en stilla dimma rakt utanför. Chansen att hela världen ska se det hänger även det enbart på inställning. Löjligt, om allt hade hängt på chans och risk hade man själv väl knappast existerat. Fast, å andra sidan har jag möjligheten att klaga och gnälla som för att bevisa mig själv riktigt jävla korkad. För att färglägga min blaskgråa canvas med sorg och de känslor som jag i framtiden mycket möjligt kommer att minnas med nostalgi, och tillbakalutat ljuga för mina jag att då, den dagen, levde jag på riktigt. Det är bara intryck och hormoner, oavsett åldern. Man blir kanske visare vid trappans högre plan, men luften är också tunnare. Tillslut finns inte många definitioner av rätt och fel, utan bara ens egna erfarenheter och en påträngande begrundan huruvida det hela överhuvudtaget hade tagit andra vägar om man gjort sig annorlunda.

Se ovan hur en renodlad tankegång absolut inte uppenbarar sig. Man skall vara som en aga mot sig själv och finna stil i att inte riktigt lyckas. Fungera i vardagen, men inte i skallen, men ändock vafan. Jag kanske har nått den mentala åldern att känna acceptans gentemot dylika diffusa situationer, fast utan att släppa stridsyxan hos ens inre viking. Så kanske är det lika bra att kväva upp en gnutta uppmuntran. Måhända också en trigger till kommentarer i stil med hur jag kan smutskasta RIKTIGA människors RIKTIGA problem, och istället påstå att man har en gemensam nämnare vad gäller förutsättningar; mänsklighet. Men såklart, maskrosbarn syns tydligare i asfalten. Och jag är inte ett av dem.

2013

december (1)
november (1)

2011

oktober (1)